Äventyret är värt något bättre än två 40-årskrisande manliga finförfattare

Jag gav Hungerspelen till min läshungrige son i julklapp. Men eftersom han fortfarande läste i Eld, så la han den åt sidan ett tag. Och jag skulle ju bara kolla lite…

Jag hade inte läst Hungerspelen innan, eftersom jag bara i undantagsfall läser barn- och ungdomslitteratur. Däremot har jag sett filmen.
Men jag fastnade. Skulle bara läsa en sida till. Helt plötsligt hade jag läst 172 sidor. Ett bladvändaräventyr som hade allt!

Jag tror det är där äventyrsberättelserna finns numera – i ungdomsromanerna! – de äventyrsberättelser som Michael Mortimer (dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) efterlyser i det förvånansvärt obegripliga öppna brevet till Litteratursverige som publicerades i Svenska Dagbladet igår.

Jag har läst det öppna brevet gång på gång utan att förstå poängen. Tro mig, jag har verkligen försökt. Daniel Sjölin och Jerker Virdborg hade tröttnat på sig själva, hade fått skrivkramp och ville hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten de tidigare haft inför litteraturen redan innan de var tonåringar! Att de inte heller nådde en större publik med sina hyllade verk verkade också skava någonstans. Så: regrediera till barndom, bort med det finkulturella oket och full fart framåt mot populärlitteraturen!

Jaha?

Det de skrivit är inte ett öppet brev om finlitteratur kontra populärlitteratur, det är ett säljbrev om anledningen till varför de skriver som de skriver från två författare som vill pröva en ny genre och sälja lite fler böcker. De hade lika gärna kunnat säga det de skriver i en intervju i Books and Dreams.

Nej, det är verkligen inte ett öppet brev, såna brukar rikta sig till någon eller några av motsatt uppfattning eller erfarenhet (typ Beatrice Ask) och ”Litteratursverige” – är det alla läsare som inte fattat vilken bra bok herrarna har skrivit och som måste övertygas om äventyrets storhet och sluta läsa sån där inåtblickande fjamslitteratur om mänskliga erfarenheter? Ja, så måste det vara, eftersom brevet inleds med orden ”kära läsare”.

Visst, ibland vill jag faktiskt läsa om äventyr, om naturvetenskapens stora gåtor – men inte av två författare som skriver i protest mot litteraturbranschen eller för att de har 40-årskriser där de helt plötsligt inser att författarna (dvs de själva) inte är intressanta och glöms bort (stackars er!), men där äventyret är evigt.

Visst är det viktigt att ha kul när man skriver. Alla vill väl ha kul på jobbet. Men en författare ska ALDRIG gnälla på sina läsare att de inte förstår storheten i deras verk.
Så: gnäll någon annanstans!

I protest mot er protest fortsätter jag läsa Hungerspelen av Suzanne Collins. Se där ett riktigt äventyr!

Äntligen gillar jag Babel! (Och det är Daniel Sjölins förtjänst.)

Igår var det säsongspremiär för Babel.

För första gången sedan Jessika Gedin blev programledare tittade jag faktiskt hela programmet. Och mer ändå: jag gillade!

Jag har ju tidigare haft synpunkter på Babel, tyckt att promgramidén rymmer för många program, försökt omfamna för mycket. Ibland har det rent ut sagt varit dålig TV.

Igår var det bättre. Intervjuerna med Caitlin Moran och Mikael Niemi var lysande. Intervjun med Karolina Ramqvist något blekare. Men värst är det ändå när svenskar ska prata engelska. Brrr. Riktigt dumt var det att placera Ramqvist och Moran att samtala om någon slags 90-talsfeminism. En storpladdrig engelska mot en eftertänksam svenska. Det kan väl bara sluta i ett dåligt samtal:

Vadå ”svenska feminister har ingen humor”? som Karolina Ramqvist sa. Själv dör jag av skratt när jag läser Liv Strömquist. Men det kanske inte Karolina Ramqvist gör… Jag tycker snarare att Ramqvist själv verkar humorbefriad och den åsikten baserar jag helt på hennes val av böcker i Biblioterapin: Maken av Gun-Britt Sundström och en biografi om Sartre och de Beauvoir. Någon slags humorlös pretentiös ängslighet i de valen, enligt mig. Då förstod Mikael Niemi och Caitlin Moran syftet med Biblioterapin bättre – deras val var verkligen roliga.

Bäst i gårdagens Babel? Daniel Sjölins återuppståndelse såklart! Det finns en sådan lättsamhet i hur han beter sig när det finns en kamera eller publik i hans närhet. Daniel Sjölin är född att ha en lyssnande och tittande publik. Må han alltid finnas i kameralinsens närhet!

Att dessutom själva programinslaget är genialt gör det inte sämre. Gårdagens letande efter tegelbruket där Lisbeth Salander spikar fast sin bror med en spikpistol är precis så som jag vill att bra TV ska vara – en berättelse gestaltad genom bilder av möten med människor och platser som jag aldrig skulle fått möta annars. Jag tycker egentligen att detta programinslag egentligen är värt ett eget TV-program!

Go Daniel! Sluta låtsas att du är författare och inse ditt riktiga kall här i livet: TV!

Daniel Sjölin i gårdagens Babel när han äntligen hittat PLATSEN!

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel! Read all about it!

Det kom ett pressmeddelande…

Daniel Sjölin är tillbaka i Babel!
Eller rättare sagt så här: ”Daniel Sjölins Detektivbyrå AB får stororder från public servicejätte.”

Daniel Sjölin ska alltså inte ta över som programledare från Jessika Gedin, utan vara reporter, leka detektiv och leta efter fiktiva platser i verkligheten.

”Under vilken gran utspelar sig kärleksakten mellan Hillevi och Trond i Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet? Exakt var på Järvafältet  i Sundbyberg står den gigantiska, sönderbombande byggnaden som föreställer Per Albin Hansson huvud i Lars Jacobson Vännerna? Och exakt vilken rulltrappa i Stockolms T-bana är det som författarwannaben i Paul Soares Det finns inga hajar i Tisaren aldrig kommer ur?”

Jag tror det blir bra, det! Mycket bra till och med!

Read all about it på Babelbloggen.

Vet Daniel Sjölin om att han är en ”ung författare”?

Jag måste protestera. Jag gör det ibland. Och särskilt när jag har varit på biblioteket.
Ja, jag har precis varit där. För andra gången idag. Första gången fick jag nämligen vända för klockan var bara 10.15 och jag trodde i min enfald att biblioteket, vårt gemensamma vardagsrum, skulle ha om inte längre så i alla fall samma öppettider som stadens kommers. Men nej. Biblioteket i min stad öppnar kl 11.00 på lördagar. Så det var bara att vända.
Men det är inte öppettiderna jag ska protestera mot idag.
Tillbaka kl 11.15 strosade jag runt bland de nya, vitmålade bokhyllorna och finner att styggelsen från innan nyrenoveringen är kvar:
”Unga författare”-hyllan.
Också den fräscht vitmålad.
Jag undrar om Daniel Sjölin vet om att han fortfarande räknas som ”ung författare” på Borås Stadsbibliotek?
Kategorisera böcker är ett måste. Främst för att kunna hitta. Men då måste det finnas en bra anledning och sedan ska det utföras konsekvent. Att Daniel Sjölin finns bland ”unga författare” må vara hänt. Men att då finna Jenny Jägerfeldt och Linda Skugge bland ”vuxenförfattarna” är en skymf. Mot Daniel Sjölin. Mot Carolina Fredriksson. Mot Viktor Johansson. Mot Åsa Ericsdotter. Mot Jonas Hassen Khemiri. Och alla andra som räknas som ”unga författare” i Borås. Och att hitta en bok av Karolina Ramqvist blir en intressant uppgift, för More fire står på ”unga författare” medan Flickvännen står på vuxenhyllan.
Snälla. Varför denna uppdelning? Är inte en ung författare en riktig författare, eller? Och när slutar man vara ”ung”? Finns det en 35-årsgräns? Eller hur görs uppdelningen?
Det kan ju inte handla om innehåll, för då skulle Jenny Jägerfeldt hamna där direkt. Och det kan inte ha att göra med författarens ålder, för då borde rimligtvis inte Daniel Sjölin finnas där.
Nej, uppdelningen verkar vara helt godtycklig. Och då är det ju meningslöst att ha uppdelningen alls. Det underlättar inte ett dugg för mig som lätt vill låna en bok och slippa gissa mig till i vilken hylla den ska finnas.

Bibliotek för oss alla!

På Twitter pågår just nu ett vackert flöde under #bibliotekformig.

Det är twittraren @ninodawod som uppmanat människor att skriva berättelser om vad biblioteket är och har betytt för dem. Och när jag läser flödet av kommentarer så förundras jag över alla berättelser som ryms inom ordet ”bibliotek”.

Det är bibliotekarien som gömde undan böcker åt en speciell låntagare så ingen annan skulle låna dem. Det är biblioteket som rum föräldrar och barn. Det är böckerna som flykt från en tung vardag. Det är det demokratiska fantastiska att tillhandahålla Internet till de som inte har och biblioteket som det offentliga vardagsrummet. Och det är gratis.

Jag var på Göteborgs stadsbibliotek igår. Ingen kan säga att det var särskilt tyst där, för det kryllade av människor. Ett pågående surr av människor som ville veta mer, som ville läsa, som ville dela ett offentligt rum med mig. Jag blir lycklig av sånt. Och jag blev lite rufsig i håret efter att ha bläddrat i Daniel Sjölins tidiga prosaverk och läst intervju med Jonas Karlsson i senaste numret av ViLäser.

Biblioteket är för mig möjligheten att få tillgång till berättelser och kunskap. Och vetskapen om att jag delar biblioteket, böckerna, kunskapen med mina medmänniskor gör att jag känner mig delaktig och känner det som vi tidigare kallade ”solidaritet” men som nu, i dagens individsamhälle, är passé. Jag tar hand om boken jag lånar för att någon annan ska låna den efter mig. Och den som lånade boken före mig tog hand om den för att jag skulle kunna läsa den. Jag delar kunskapen med någon annan och jag tar hand om den.
Och det kostar inga pengar att låna. Det är gratis.
Det är bibliotek för oss alla!

Jag har nu tre lånekort. Ett på Borås stadsbibliotek, ett på Göteborgs stadsbibliotek och ett på Göteborgs universitetsbibliotek. Jag har två betalkort. Ett Visa och ett Mastercard.

En matematik som gör mig glad.