Mitt alldeles egna signerade exemplar av Eld!

Jag läste ju Eld precis när den kom i våras, men det var ju ett bibliotekslån. Så när Mats Strandberg imorse på Twitter berättade att han och Sara Bergmark Elfgren skulle komma till boklådan två kvarter från mitt jobb, så var jag ju tvungen att gå dit och inskaffa ett signerat exemplar och skvallra lite med dem.

För det är faktiskt inte det första signerade exemplar av en Mats Strandberg-bok jag har. Jag träffade Mats Strandberg för första gången redan 2009 när hans bok Halva liv kom, en jättespännande bok om familjehemligheter som dels utspelar sig i nutid, dels i 50-talets Stockholm. Det är en bok som är värd att läsas! Boktips!

Mats Strandberg och jag har också suttit i samma panel på Kulturhuset i Stockholm och pratat chick-litt, eftersom Mats Strandbergs två första böcker tillhörde den genren. Det var också 2009. Ja, vad tiden går…

Men. Jag fick mitt exemplar av Eld. Som ju är uppföljaren till Cirkeln. Och jag tokhyllar båda böckerna för spänningen, tonårsångesten, blinkningarna åt det galna i lycko-samhället och för att det är en så bra slukarbok som passar alla (också min man har läst den och gillar!). Böckerna är värda all uppmärksamhet och framgång!

Mats signerar medan Sara måste googla vad som står på min t-shirt..

Recension: Dubbelexponering av Suzanna Dilber

Också publicerad i Borås Tidning 14 maj 2012.

Jag har alltid gillar genrer. ”Det är ett enkelt sätt att snabbt orientera sig i ett varierat utbud” som jag skrev i Läsarmanifestet för snart tre år sedan. Jag kan gilla genreöverskridande också, som till exempel Denise Rubergs Elegant Crime, det erkännes. Men jag blir faktiskt förvirrad när två genrer samsas i samma bok i parallella berättelser.
Dubbelexponering är två berättelser om två kvinnor som båda drabbas av mäns otrohet. Josefin får veta att hennes man är otrogen. Ella är älskarinnan som sitter och väntar på den gifte mannen som aldrig kommer att lämna sin fru.

I Dubbelexponering har Josefins berättelse klara drag av populärlitteratur och chick-lit: språkligt enkelt med mycket dialog, mycket händelse, lite miljöbeskrivning; men också i själva utvecklingsdramaturgin – Josefin tar tag och väljer en utväg där hon genom sin ilska går starkare ur det som hänt. Ellas berättelse är snarare tvärtom: en litterär och poetisk inre monolog full av tillbakablickar, känslor av sorg och uppgivenhet.

Jag förstår tanken. Att berättelserna ska spegla varandra. Men det lyfter aldrig riktigt. Och det är genreförvirringen som ställer till det. I ena berättelsen frejdigt framåtdrivande, i andra berättelsen tungt och stillastående. Dessutom har vissa passager i Josefins berättelse pamflettliknande monologstycken som sträcker sig över flera sidor, där Suzanna Dilber genom Josefin vill tala om för oss hur en ”riktig” relation ska se ut. Det är tröttsamt att lyssna på och jag hade hellre hört det på teatern (där Suzanna Dilber har sin konstnärliga bas). Vissa stycken ur Ellas berättelser är dock alltigenom drabbande, griper tag om mitt hjärta och vrider ur det tills jag knappt kan känna det slå.

Men vad gör dessa två berättelser inom samma bokramar? Var för sig är de helt rimliga berättelser: Josefins är perfekt populärlitterär; Ellas är perfekt poetiskvacker. Men tillsammans snarare stjälper de än hjälper varandra.

Recension: Två gånger är en vana av Denise Rudberg

Jag trodde jag hade tröttnat på chick-litt efter sommarens tråkiga upplevelser med Kajsa Ingemarsson och Lauren Weisberger.

Det har jag inte.

För jag vill kalla Denise Rudbergs böcker om åklagarsekreterare Marianne Jidhoff för chick-litt, även om hon själv kallar genren för Elegant Crime. Eller så får jag inse att jag snarare ska kalla det hen-litt – att jag har blivit så gammal att jag inte är tjej utan höna. För Denise Rudbergs heroine Marianne Jidhoff är trots allt 50-plus och änka. Hon har vuxna barn. Hon puffar cigarrer och dricker vin framför brasan när hon vill chilla. Hon köper mat på Östermalmshallen när hon och väninnan har TV-myskväll.

I Två gånger är en vana har en delägare i ett anrikt företag blivit misshandlad svårt och svävar mellan liv och död. Företagskulturen visar på gamla strukturer i den övre klassen – bara söner får ärva delägarskap i företaget, döttrar får inte. En av delägarna misshandlar dessutom sin fru regelbundet och äldste sonen har ärvt pappans beteende. Vad är det som ligger bakom den grova misshandeln? Är oegentligheter i företaget orsaken? Eller är det de privata missförhållandena som måste tystas ner?

Två gånger är en vana är Denise Rudbergs andra bok om Marianne Jidhoff. Den första boken Ett litet snedsprång läste jag för precis ett år sedan och förvånades över alla sexskildringar. Då skrev jag så här i min dåvarande blogg på Bokcirklar.se:

”Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med…”

Det är inte lika mycket sex i Två gånger är en vana och jag saknar det! Visst blir Marianne uppraggad av en konstchef och visst grovhånglar de lite i en soffa, men inga multipla orgasmer så långt ögat når på raderna. Det är lite synd. Det är faktiskt oerhört befriande att läsa om en 55-årig änka som får multipla orgasmer. Det är överhuvud taget befriande att läsa om sex på ett så självklart sätt i svensk prosa.

Men det är fortfarande lika mycket relationer, lika mycket mat, lika mycket fikande som i första delen i serien. Och åklararsekreterare Marianne Jidhoff, och den specialgrupp hon ingår i, löser såklart fallet med den misshandlade delägaren.

Jag gillar Denise Rudbergs sätt att smyga in osnygga samhällsfenomen som fideikommisser och kvinnomisshandel utan att bli agiterande. Jag gillar hennes förmåga att gjuta liv i sina karaktärer genom vardagliga händelser i bara några få meningar.

Som underhållning för stunden är det verkligen perfekt!

Chick-lit bor inte här längre

Jag är bekymrad.
För jag känner inte längre igen mig själv.
Jag trodde att jag var en person som gillade att läsa chick-litt då och då, men nu visar det sig, att så inte alls är fallet.

För nu i sommar, när jag läste Kajsa Ingemarssons senaste och Lauren Weisberger senaste (jag menar – här talar vi kvalitetschick-litt), så blev jag bara arg och ville skrika: ”Väx upp för fan!!!” till hjältinnorna. Kanske har jag blivit cynisk med åren, men jag hoppas inte det.

Jag tror bara att jag håller på att bli för gammal för hela idén.

Chick-litt bygger ju på identifikation, det är det som är poängen med hela genren. Alltså inte igenkänning i de faktiska omständigheterma – att bo i New York, eller att jobba som trainee – utan i känslorna. Och numera så känner jag faktiskt inte igen mig i vara-i-början-på-karriär-i-storstad-utan-barn-på-jakt-efter-kärlek-trassel-med-pojkvän-vem-ska-jag-ligga-med-komma-till-insikt. Jag kan inte ens läsa det som förströelse längre. Inte ens som jag-minns-hur-det-var-att-vara-ung. (Herregud, jag kanske håller på att bli cynisk, på riktigt!)

Jag är ju annars en sådan som gillar att blanda högt och lågt, som inte vill vara kulturelititistisk och utesluta vissa genrer bara för att. Jag tycker chick-litt som genre har en sällsynt viktig plats i litteraturen. Men det verkar vara som om den platsen från och med nu är till för andra läsare.

Suck. Ja.

Det är sorgligt. Det är alltid sorgligt med avsked, men jag måste säga adjö. Nu behöver jag andra insikter om hur det är att vara människa.
Adjö kära Lauren, adjö Kajsa. Adjö lättsmält, litteratursyndig förströelse för stunden, ty du fungerar ej längre för mig.

Adieu, adieu.

Farv…äääääääl… Uhääää….

(”Hallå, hur mår du? Varför gråter du? Ska jag ringa efter någon åt dig? Vänta lite, så ska jag… Kan jag låna din telefon, så ska jag försöka…?” /Mannen lånar kvinnans telefon, ringer första numret i samtalslistan, talar med någon i telefonen…/ ”Nä, hon bara sitter där och snyftar och håller krampaktigt i en DVD-box där det står… jag ser inte riktigt… Sex and the… City, tror jag. Hon säger något nu… Hon säger faktiskt: ”Den här ska ni inte få ta ifrån mig, den här ska ni inte få ta ifrån mig…” Ja, det är det hon säger. Ska jag låta henne vara ett tag, säger du? Bara chick-littsorg, säger du? Ja, då lämnar jag henne här då. Ja, tack då… Ja, ingen orsak…”)

Recension: Sista natten på Chateau Marmont

Du slavar som en galning på två jobb och försörjer din pojkvän som bara sitter och slår några ackord på gitarren i replokalen och lovar att han ska bli rockstjärna en dag.

Yeah, right.

Men i Lauren Weisbergers nya chick-litt Sista natten på Chateau Marmont är det faktiskt precis det som händer – mannen blir rockstjärna – och vår hjältinna ställs inför de problem som kommer med pojkvännens nya stjärnstatus. Hur mycket ska hon vara en stödjande hustru och hur mycket ska hon satsa på sin egen karriär som dietist? Eller rättare sagt: hur mycket kan hon ta ledigt från jobbet utan att få sparken för att gå i Valentino-klänningar på röda mattan? Och ännu rättare sagt: Kommer äktenskapet att hålla när maken festar runt med snygga modeller i Los Angeles och hustrun sitter och surar hemma på andra kontinenten när hon inte får ledigt från jobbet för att gå i Valentinoklänningar för att hon vill ha en egen karriär?

Jag slits mellan att tycka att det är underhållande och välskrivet till att tycka att det är amerikanskt dravel, mellan att tycka att det är relationsroligt och hög igenkänningsfaktor till att tycka att: ”Nä, men ska det vara så svårt att bara PRATA MED VARANDRA!!!!”

Äsch, man ska nog inte tänka så mycket när man läser chick-litt. Det sa jag när jag läste Kajsa Ingemarsson, det säger jag nu också. Det är som att titta på en romantisk komedi. Man ska inte tänka så mycket på innehållet. Det följer mallen.

Och det är väl poängen – att man inte ska bli överraskad på slutet, det måste liksom ordna sig till det bästa.

Men som enda länk till den litterära verkligheten räcker det inte.

Recension: Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson

Jag gillar Kajsa Ingemarssons tidiga böcker, som Små citroner gula och Inte enklare än så. Raka berättelser, tydlig chick-litt, inget krångel. Sen kom Lyckans hjul. Den gillade jag inte alls – flera parallella berättelser som ska vävas ihop, nej det gungar inte, det krånglar. Sen kom Bara vanligt vatten, en enkel och rak berättelse. Och den var bra.

Så var hamnar Någonstans inom oss?
Som sommarläsning i hammocken gungar den perfekt – jag kan läsa, prata med maken, hålla koll på ungarna och ändå inte tappa bort mig i berättelsen. Läs-startsträckan är föredömligt chick-littkort, språket flyter, det är få karaktärer att hålla reda på.

Men jag funderar lite över historien…
Kvinna tar livet av sig och spökar sedan för sörjande maken för att se till så att han inte ska skaffa sig någon ny kvinna. Typ. Fast maken träffar kvinnans syster, och så… (Nej, jag tänker inte berätta vad som händer, ingen spoiler här, inte). Ja, allt slutar fint och sött. Typ.
Men jag tänker att Ingemarsson krånglar till det igen. Det är egentligen inte sexigt att ta livet av sig, det är egentligen inte sexigt att en spökande ex-fru försöker hindra sin make från att gå vidare i livet, det är inte… chick-litt helt enkelt.
Det är ren och skär skräck.

Och ändå så måste Någonstans inom oss kategoriseras som chick-litt, för alla ingredienser finns ju där – välklädd kvinna (med bra jobb) i storstad kommer till insikt om kärleken och livet. Fast det är förståss svårt att komma till insikt om livet när man är död. Det är nog det som är problemet. Det där med att ha ett egoistiskt spöke som ”hjältinna”.

Det här är ingenting som jag funderar på medan jag läser, för Ingemarsson kan ju skriva en underhållande historia, hon kan sin dramaturgi, hon har sina små roliga scener där jag skrattar högt och scener där det kommer en liten tår in ena ögonvrån.
Men nu. Efteråt.
Nej, vissa böcker ska man nog inte tänka för mycket på efteråt vad de egentligen handlade om, utan bara ha som underhållning för hammocken.

Nina Lekander i Expressen gillade inte heller Någonstans inom oss så himla mycket. Läs hennes sågning av boken här.

　

Annika och den minimala semesterläsningen.

Jag har knappt läst något alls på semestern, det är bara att konstatera.
Det kanske har att göra med att jag brukar umgås på semestern och ”umgås” och ”läsning” är två aktiviteter som inte är förenliga med varandra – att försöka läsa en god bok medan resten av familjen eller vännerna spelar spel eller diskuterar något viktigt eller badar eller plockar blåbär eller grillar eller åker båt eller… ja, whatever – nej, det går inte. JAG VILL JU VARA MED!!!

Några böcker har jag lyckats ta mig igenom vilades i hammocken, till exempel Lauren Weisbergers Sista natten på Chateau Marmont och Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Riktig chick-litt och semesterläsning när det är som bäst – inget betungande, lite sparkling rosé sådär, även om Någonstans inom oss handlar om någon som är död… (Jag ska skriva recensioner av dem båda här på bloggen lite senare.)

Nej – läsning är inte en semestersysselsättning för mig helt enkelt. 

Men nu börjar ju sommarkvällar bli sensommarkvällar bli höstkvällar…
Hösten – det är en tid för läsning det!

Chick-litt ska vara feel-good!

Jag har för första gången recenserat en bok i en tidning och fått betalt för det. Recensionen publicerades i Borås Tidning idag. Jag har läst Sophia Wolf Lösnitz bok Stockholm rosé, som jag klassar som en chicklitt-roman. Hela omslagsdesignen, författarfotot, baksidestexten signalerar: det här är en cool bok som handlar om coola saker skriven av en cool författare. Men jag är 38 år och jag är inte så lättlurad längre. Jag vill bara bli underhållen nån gång ibland och då vill jag ha lite feel-good, inte feel-bad. Läs recensionen här, så förstår ni vad jag menar med det.

Jag brukar ju faktiskt gilla chick-litt. Att läsa chick-litt är som äta en skål med lördagsgodis: det går inte att leva på det, det ger ingen långvarig energi, det ger inget motstånd, men det är gott just på lördagar. Min kärlekshistoria med chick-litten började med tantsnuskromanerna som kom på 1980-talet. Lace. Tracys hämnd. Jackie Collins böcker om Lucky. Fortsatte sedan med Marian Keyes, därefter Lauren Weisberger och nu senast Elizabeth Gilbert. Jag älskar Eat, Pray, Love! (Boken alltså, jag vägrar se filmen.) Jag läste Eat, Pray, Love sommaren 2008 och var lycklig efteråt på ett så där banalt sätt. Och det är väl det som är poängen med chick-litt? Att man ska bli glad? Underhållen… Chick-litten har alltid lyckliga slut, huvudpersonen kommer alltid till någon slags insikt, läsaren ska alltid känna sig stärkt efteråt!

För drygt ett år sedan debatterade jag just chick-litt på Kulturhuset i regi av tidningen Vi Läser. Då sa jag att genren brukar ge mig självförtroende – att jag brukar känna mig stark, snygg och kapabel när jag läser en chicklitt-bok. Men Stockholm rosé gör mig bara beklämd. Visserligen är det ett lyckligt slut. Huvudpersonen kommer sin insikt. Men det är all den där blanka ytan, de höga klackarna, kaloriräknandet, kokainsniffandet, dräggfyllesupandet.

Inte feel-good alls.