Recension: Sex and the mammaliv av Hannah Widell

Sex and the mammaliv är chick lit på riktigt! Hannah Widell är samtiden på spåren när hon nu publicerar sin anonyma blogg från 2008 i bokform. Nej, det är inte stor prosa. Det är inte heller litteratur som kommer att prisas och uppmärksammas. Men frågan är ändå inte om Sex and the mammaliv ändå är ett samtidsdokument värt att bevaras. Anledningen? Jo, Sex and the mammaliv innehåller så många tidsmarkörer typiska för det glittriga storstadslivet att framtidens antropologer kommer att ha det som forskningsmaterial.

Så varför antropologiskt intressant? Jo, för att den innehåller så många fenomen som jag ändå måste kalla nya och samtida. Romanens huvudperson Hannah är en tjej som på kort tid gift sig, fått en dotter och därefter skilt sig. Hon beskriver varannanveckaslivet – ena veckan mamma på heltid, den andra partypingla på fullvingliga ben. Hon är en utlevande kvinna som tar för sig sexuellt med rakade ben och vaxad mus. Hon satsar helt och fullt på karriären och stressar samtidigt till lämningar och hämtningar på dagis. Hon cyklar genom Stockholms innerstad för att ta sig från jobbet till dagis och hem. Hon nojar över sin vikt. Att Hannah dessutom tillhör en medieelit som hänger på de coolaste krogarna med de coolaste människorna ger berättelsen en extra dimension – samtidens fascination över kändisar.

Jag gillar att läsa Sex and the mammaliv. Det är roligt skrivet och mycket lättläst. Ibland balanserar det på gränsen till pinsamheter, ibland kliver det över. Ja,  jag erkänner: jag är storögt fascinerad över livet som romanens Hannah lever. Full, kåt, hånglar öppet med än den ena killen än den andra, visar bröstvårtor i barer, flamsar och tramsar på natten för att på dagen vara coolaste karriärprojektledarmediebruden. Och däremellan också mamma. Ibland fnissar jag igenkännande till vissa beskrivningar, trots att jag egentligen inte borde känna igen mig alls. Men det är väl det som är en av styrkorna med boken: den både fascinerar med sitt innehåll i beskrivningen av ett liv som jag inte ens är i närheten av att leva, samtidigt som det finns en hög igenkänningsfaktor i känslorna, som ändå är mänskligt universella som livsångest och kärlekstörst. Jag älskar också de där små listorna som romanens Hannah skriver – jag gör också sådana –  som egentligen bara ytterligare spär på idén om det moderna livsprojektet och allt man borde vara och ska klara av att göra. Puh.

Jag tycker också att det är intressant att Sex and the mammaliv lyckas vara både ytlig och utlämnande på samma gång. Och här märks tydligt i tilltalet att bokens texter är hämtade från en blogg. Det är egentligen ingen gestaltning att tala om, utan mer ett skvallrigt berättande. Ibland blir jag oerhört irriterad på bristen på gestaltning och att allvarliga känslor bara viftas förbi, ibland tänker jag: det är en chick lit-blogg i bokform du läser och det är bara att hänga på! Som fascinerande samtidsunderhållning en lat stund i söndagssoffan med ena näven i en godisskål passar Sex and the mammaliv perfekt.

Kvinnliga förebilder i litteraturen – minns Emma Harte!

Ibland så kommer man ihåg saker som varit djupt begravda i något minneshörn av hjärnan. Och det gjorde jag idag.

Barbara Taylor Bradford och hennes böcker om Emma Harte: Inte för vinnings skull, Håll drömmen levande och Endast det bästa.

Åh, vad jag älskade de böckerna när de kom. Miniserien för TV också!

Emma Harte är en riktig kvinnlig litterär förebild. Hon börjar med två tomma händer och bygger upp ett imperium. Näsa för affärer, men otur i kärlek är en bra sammanfattning av vad som händer. Emma gifter sig tre gånger, får massa barn och Inte för vinnings skull börjar med maktstridigheter och testamentsändringar när ett av barnbarnen får ta över imperiet och de andra blir sura över det. Ja, det var väl tant-snusk light. Utan själva snusket. Idag hade det hetat chick-lit.

Emma Harte-triologin publicerades mellan 1979 och 1988 och Inte för vinnings skull visades på TV 1984-85. Då hade jag precis blivit tonåring och var inne i en riktig läsperiod där böcker med tuffa kvinnliga karaktärer var jätteviktiga. Det var de där mellanåren när Anne på Grönkulla och Lilla huset på prärien var lite töntiga, men man ändå inte riktigt klarade av vuxenlitteratur. Idag känns urvalet av bra tonårslitteratur så mycket större, med författare som Jenny Jägerfeldt och Agnes Olsson. (Det finns fler än de, men ungdomslitteratur är inte min starka sida. Än.)

Men tack Emma Harte, för att du fanns då.

Recension: Fifty Shades Darker av E. L. James

Om Fifty Shades of Grey var fräck, spännande och kittlande med sin mystiske hjälte och BDSM-sex, så är Fifty Shades Darker mest en gäspning. Om jag jämför. Och det gör jag ju. För Fifty Shades of Grey var verkligen något nytt, och nytt är nytt och spännande bara vid första läsningen.

Fifty Shades Darker är en typisk triologi-tvåa; en transportsträcka mot sista delen som inte skulle kunna fungera på egen hand utan del ett. Karaktärerna från del ett fördjupas visserligen och nya karaktärer och sidohistoriet introduceras, men den fråga som bär historien framåt är fortfarande ”kommer Ana och Christian någonsin bli lyckliga tillsammans?”

Fifty Shades Darker är en mindre vuxen berättelse än Fifty Shades of Grey. Jag tyckte ändå att Fifty Shades of Grey dels var en slags chick lit-inspirerad utvecklingshistoria där Anas personliga resa mot yrkesliv och kärlek var centrum. I Fifty Shades Darker är en tonårsaktig svartsjuka i centrum, både Anas och Christians. Ana är svartsjuk och missförstående mot Christians tidigare liv, Christian svartsjuk på alla män som han tror vill få Ana i säng. Det blir lite i löjligaste laget. ”Väx upp!” vill jag fnysa åt dem. ”Är ni 22, eller vadå?” Tills jag inser att det är ju precis vad de är: in their mid-twenties, alltså. Och då vill jag istället krama om dem och säga: ”första kärleken kan vara svår ibland, när man inte känner igen det där som rasar i hjärtat, det där som kallas kärlek”.

Erotiken från del ett finns kvar som ett viktigt inslag; de har fortfarande sex på var och varannan sida. Morgon, middag, kväll. I hissar, på båtar, på flyglar, i gamla pojkrum… för all del i sängen också. Men det blir faktiskt långtråkigt tillslut, med alla dessa flämtande andetag och gemensamma orgasmer som sköljer över deras kroppar. Ana börjar visserligen mer och mer gilla att bli bunden, och Christian börjar mer och mer gilla Svensson-sex. Men vissa sidor skumläser jag med ett ”åh, nej ska dom göra det IGEN!”

Kvar från del ett är också Anas och Christians e-postkonversationer. Jag gillar dem. De är fortfarande kvicka. Och jag gillar också de flirtiga och kvicka konversationer som Ana och Christian har, de är den största behållningen med Fifty Shades Darker.

Fifty Shades Darker hade mått bra av en hård redaktör dom tagit bort minst en tredjedel av texten. För det är mördande långtråkigt ibland, med konversationer och scener som inte tillför historien något, eller som hade mått bra av en rejäl kortning. Och det finns en spännande kärna i berättelsen – vilka är Christian Greys hemligheter egentligen?

Och som sig bör i en triologi-tvåa, så avslutas Fifty Shades Darker med en rejäl cliffhanger. Så nu måste jag ju läsa Fifty Shades Freed.
Eller skumläsa, i alla fall.

Recension: Dubbelexponering av Suzanna Dilber

Också publicerad i Borås Tidning 14 maj 2012.

Jag har alltid gillar genrer. ”Det är ett enkelt sätt att snabbt orientera sig i ett varierat utbud” som jag skrev i Läsarmanifestet för snart tre år sedan. Jag kan gilla genreöverskridande också, som till exempel Denise Rubergs Elegant Crime, det erkännes. Men jag blir faktiskt förvirrad när två genrer samsas i samma bok i parallella berättelser.
Dubbelexponering är två berättelser om två kvinnor som båda drabbas av mäns otrohet. Josefin får veta att hennes man är otrogen. Ella är älskarinnan som sitter och väntar på den gifte mannen som aldrig kommer att lämna sin fru.

I Dubbelexponering har Josefins berättelse klara drag av populärlitteratur och chick-lit: språkligt enkelt med mycket dialog, mycket händelse, lite miljöbeskrivning; men också i själva utvecklingsdramaturgin – Josefin tar tag och väljer en utväg där hon genom sin ilska går starkare ur det som hänt. Ellas berättelse är snarare tvärtom: en litterär och poetisk inre monolog full av tillbakablickar, känslor av sorg och uppgivenhet.

Jag förstår tanken. Att berättelserna ska spegla varandra. Men det lyfter aldrig riktigt. Och det är genreförvirringen som ställer till det. I ena berättelsen frejdigt framåtdrivande, i andra berättelsen tungt och stillastående. Dessutom har vissa passager i Josefins berättelse pamflettliknande monologstycken som sträcker sig över flera sidor, där Suzanna Dilber genom Josefin vill tala om för oss hur en ”riktig” relation ska se ut. Det är tröttsamt att lyssna på och jag hade hellre hört det på teatern (där Suzanna Dilber har sin konstnärliga bas). Vissa stycken ur Ellas berättelser är dock alltigenom drabbande, griper tag om mitt hjärta och vrider ur det tills jag knappt kan känna det slå.

Men vad gör dessa två berättelser inom samma bokramar? Var för sig är de helt rimliga berättelser: Josefins är perfekt populärlitterär; Ellas är perfekt poetiskvacker. Men tillsammans snarare stjälper de än hjälper varandra.

Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Deckaren – den nya chick-liten?

Jag minns när jag började läsa deckare. Jag minns Elisabeth George, Minette Walters, P.D. James. Det tog dagar och veckor att läsa, inte en eftermiddag. Det psykologiska djupet var så stort att jag behövde ekolod för att hitta det.
I de flesta nya deckare som kommit de senaste åren som jag läst finns deckarhistorien i bakgrunden. De saknar djup. Motiv och psykologi snabbförpackas i ett par meningar, som om det är något som ska klaras av för att historien ska bli mer trovärdig.

Och helt plötsligt undrar jag:
Har deckaren blivit den nya chick-litten?

Camilla Läckbergs styrka ligger ju i beskrivningen av småbarns- och familjelivet, inte i själva deckarhistorien. Jag är mer intresserad av hur det går för Erica och Patrik än vem som gjorde det. Likaså i Mari Jungstedts deckare – där är jag mer intresserad av hur det går för poliserna Knutas och Karin och journalisten Johan och hans fru Emma.
Det jag idag kommer ihåg av Liza Marklunds böcker är hur jobbigt Annika Bengtzon har det hela tiden, inte vem som var skurken. Ninni Schulmans protagonist är en ung ensamstående mamma med ett adopterat barn som jobbar som journalist i sin gamla hemstad, som hon nyss flyttat tillbaka till. Hon längtar efter kärlek och mening i livet mellan nyhetsjakterna.

Denise Rudberg har ju också skapat en egen genre: Elegant Crime. Visst, det utspelar sig i åklagarmiljö, det finns poliser med som ska lösa det begångna brottet, men det är relationerna mellan människorna som är det viktiga. Plus att hon måste tala om vilka märken det är på kläderna och möblerna. Och.. ja visst – det utspelar sig på Östermalm och Djursholm.
Åklagarassistenten och nyblivna änkan Marianne Jidhoff är 55 år, lite plufsig, äter för många bullar men är ändå rik, snygg och superskicklig. Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med.

Så. Varför klä det i deckarskrud?

Varför inte bara säga som det är?