Augustprisläsning 2014: Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg

Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till.

Rebis är alkemistens dotter, den sista av släkten Drakenstierna, och hon har till uppgift att förinta universum. Men när fadern dör och lämnar Rebis med denna livsuppgift, så fattas det några ledtrådar. Rebis måste ge sig ut i det stinkande Europa för att leta upp släktens sista medlemmar för att se om de har de sista pusselbitarna.

Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns  en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. Ja, det vore nog inte en bok av Carl-Michael Edenborg om det inte fanns en kroppens köttighet och en skimrande lust, parat med det där mörkret, det där kroppsliga betvingandet. För Rebis måste förbli oskuld för att lösa uppgiften att förinta universum.

Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. Men frågan är om Alkemistens dotter tilltalar tillräckligt många. När jag letar efter en liknande vinnare genom åren, så får jag gå tillbaka till början av 2000-talet, de åren när Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia vann. Så kanske är det dags för en ”mustig” och skrönelik berättelse igen?

Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

För att motverka vertikal integration: det nya sättet att köpa böcker på – direkt från det lilla förlagets hemsida!

Det har varit mycket prat på senaste tiden om det som kallas vertikal integration – dvs att vissa förlag äger hela distributionskedjan ner till försäljningsställena, och vad det gör konkurrensen och med utbudet för läsaren.

Idag har också Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius skrivit en mycket bra debattartikel angående detta på Dagens Nyheter debattsida: Ägandet i bokbranschen måste utredas ordentligt.

Så här skriver Gunnar Ardelius:
”Bonnier AB kontrollerar bokförsäljningen på Åhléns. På rean i augusti 2012 var 104 av 109 titlar utgivna av Bonnier AB.
2009 tecknade Bonnier ett exklusivitetsavtal med varuhuskedjan Rusta med innebörden att bara Bonnierböcker får säljas.
År 2011 köpte Bonnier AB Pocketklubben. En titt på dess hemsida i början av februari i år visar att klubben förvandlats till en distributionskanal för Bonnierböcker. Först under kategorin spänning hittar vi en enda bok – en bok av hundra – som utgivits utan Bonniers inblandning. Även de oberoende återförsäljare som finns kvar kan tvingas till konkurrenshämmande avtal av en dominerande aktör. Ett flagrant exempel är bokhandelskedjan Ugglan, som enligt avtal måste välja en Bonnierbok som ”Månadens bok” i tio fall av tolv.”

Dessa fakta är rent ut sagt horribla! Att jag som läsare får ett snävare urval av böcker att läsa. Att jag som läsare luras att tro att de böcker valts ut som ”Månadens bok” på något sätt skulle vara bättre läsning, när det i själva verket handlar om påtryckningar från ett förlag!

”Kan jag göra något?” Vill jag ställa mig och skrika från det högsta hustak!

Jo, som en liten protest har jag – för andra gången någonsin – köpt en bok direkt från det lilla förlagets hemsida.

Första gången köpte jag boken Äntligen vilse – om konsten att resa av Jörgen Ulvsgärd direkt från Walborg förlag. Då hade boken inte fått distribution via de vanliga kanalerna än, utan fanns bara att köpa på förlagets sida. (I alla fall som jag förstod det då.)

Idag har jag köpt Det parapornografiska manifestet av Carl-Michael Edenborg direkt från Ink bokförlag,  även fast den fanns att köpa på Adlibris.

Kanske det i framtiden också blir vanligare att köpa böcker direkt från författaren, via författarens hemsida eller via bokmässor och textivaler?

För så här kan vi läsare inte ha det, eller hur?

Mitt grymma öde är väl inte en pornografisk bok! Skärp er, biblioteken!

Det här är en partsinlaga, det tänker jag inte hymla om. (För jag gillar Carl-Michael Edenborg.)

Men hur kan en roman om Händels liv, utgiven på ett stort etablerat förlag som Natur & Kultur, som fått fina recensioner i dagspress, vara så pornografisk att biblioteken inte tar in den i samma utsträckning som andra nyligen utgivna romaner?

Carl-Michael Edenborg skriver själv om vad han tror hänt hans roman Mitt grymma öde på sin blogg. Här är länk.

Kort sammanfattat: Mitt grymma öde kallas pornografisk i en recension och därför tas den inte in, enligt Carl-Michael Edenborg.

Jag tror att många kritiker läser Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde med porrglasögon för att det är just Carl-Michael Edenborg som skrivit den. Vilket är djupt orättvist mot romanens innehåll och mot att en människa alltid måste placeras i ett fack – en gång porrig, alltid porrig.

Jag jämför till exempel Mitt grymma öde med Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall, nyligen återutgiven av Modernista, och som jag kan låna på mitt bibliotek trots det snaskigt pornografiska innehållet. Där kan vi snacka porr!

Och var går gränsen mellan erotik och porr? På mitt bibliotek kan jag låna – av Carl-Michael Edenborg på Vertigo utgiven! – Markis de Sade och Berättelsen om O, två helt klart pornografiskerotiska romaner.

Jag är jättenyfiken på att veta hur biblioteken tänkt kring Mitt grymma öde.
Som sagt en av höstens stora romaner från Natur & Kultur.

Mitt grymma öde är värd ett bättre öde än 4 inköpta exemplar i hela Malmö kommun!

Ingen blir gladare än jag om allt detta inte visar sig stämma och anledningen i själva verket är att Mitt grymma öde är en dålig bok.

Bokmässan: Bästa seminariet om sex, gränser och tabun med Lotta Lundberg och Carl-Michael Edenborg

Bokmässans bästa seminarium var definitivt det med Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg. Rubriken var Gränslöst? Om sexualitet, tabun och identitet.

Lotta Lundberg pratade om sin bok Ön. Carl-Michael Edenborg pratade om sin bok om Händel – Mitt grymma öde. Vad är en normal sexualitet? kan man säga är det gemensamma i böckerna.

Seminariet handlade både om vad man kan och får skriva om, tabun och gränser, men också om hur man kan skriva om sex.

Lotta Lundberg funderade mycket kring gränser och tabun när hon skrev Ön.

– Var går gränsen för vad man får göra sexuellt? För mig? För min mamma? För min mormor? Gränserna är ju olika i olika kulturella sammanhang.

Lotta Lundberg gjorde scheman över detta för att underlätta skrivandet.

Carl-Michael Edenborg ville skildra det fula, inte väja för det äckliga när han skildrade Händels liv.

– Sex har ju blivit en hälsofråga idag. Det ska vara sunt med sex.  Att ligga är bra för hälsan, är ju inställningen. Det är ju en rätt småfascistisk inställning. Det nya TV-programmet ”Du är vad du ligger!” Sex kan ju också vara smutsigt och fult, menade Carl-Michael Edenborg.

– En sexskildring som jag blir upphetsad av är sällan bra litteratur, medan bra litteratur kan vara upphetsande på ett annat sätt, fortsatte Edenborg.

– Jag tror inte alls att det är bra med transparens, att berätta allt. I fantasin bor empatin, sa Lotta Lundberg.

Lotta Lundberg berättade också att den enda gången hon blev arg under arbetet med boken var när förläggaren tyckte hon skulle ta ställning i bokens skuldfråga.

– I litteraturen ska man inte behöva ta ställning, det är inte en MBL-förhandling, enligt Lotta Lundberg.

Carl-Michael Edenborg hakade på resonemanget och formulerade något av litteraturens kärna:

– Litteratur är att pröva att uppleva världen och livet genom andra ögon, där läsaren får vara ett annat subjekt. Tänk att få se världen genom Händel – genom en gammal, sur, arg och kåt gubbes ögon!

Jag har faktiskt inte läst varken Ön eller Mitt grymma öde. Helt klart efter detta seminarium är att det är ett måste!

Från vänster: Moderator Sonja Schwartzenberger, Lotta Lundberg och Carl-Michael Edenborg.