Sommarens snuskäckligaste boktips: Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark

Den här veckans boktips i P4 Sommar har jag valt utifrån känslan äckel. Och Jägarna på Karinhall är den äckligaste – och samtidigt den roligaste och snuskigaste bok – jag någonsin läst. Och en av de få böcker jag sträckläst till långt in på natten fadt jag skulle upp och jobba nästa dag – jag kunde helt enkelt inte sluta läsa!

Jägarna på Karinhall är Carl-Henning Wijkmarks debutroman. Den gavs ut första gången 1972.

Morgan Larsson tipsade om Tjuvarnas stad av David Benioff.

Läs mer om våra boktips på Sveriges Radios hemsida.

Måste litteraturen vara uppbygglig? Med tanke på Femtio nyanser av honom-debatten

Ställer vi högre krav på litteraturen än någon annan genre?
Att den ska vara uppbygglig, att vi ska lära oss något av den, att vi ska bli bättre människor av den?

Jag tänker på detta i vågorna av Femtio nyanser av honom-debatten.

Det är ju en helt vanlig kärlekshistoria. Boy meets girl. Boys wants to have sex with girl. Boy falls in love with girl. Och det omvända. Tjej möter kille. Tjej blir tänd på kille. Tjej blir kär i kille. Men många verkar inte se det, fastnar i en läsning som handlar om mysko sex, maktkontrakt och oskulder. Som om det vore en realistisk historia.

Jag läser Femtio nyanser av honom i belysning av TV-serier som True Blood, Gossip Girl, Desperate Housewives osv osv… Där finns det inga indignerade moraliska debatter om vågade sexscener, undermålig dialog eller orealistiska berättelser. I alla fall inte i Sverige som jag har märkt. ”För det är ju bara simpel TV-underhållning”. Det är ju inte ”på riktigt, det ser ju vem som helst.”

Jag funderar högt nu, jag kan ha fel, men ligger farligheten i att det just är litteratur eller till och med populärlitteratur?
Att det helt enkelt är så många som läst den?
Eller handlar det bara om att den blandar genrer – blandar in snuskig och vågad sex i en helt vanlig simpel kärleksfantasi à la Harlequin? (Det där S/M-kontraktet som Christian vill att Ana ska skriva under, men som hon faktiskt aldrig gör.)

För egentligen är det ganska otvungna och ofarliga sexscener i Fifty Shades om man jämför med erotiska klassiker som Berättelsen om O eller varför inte de groteska sex-scenerna i svenska Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Men det är en annan slags litteratur! Berättelsen om O är just erotisk litteratur – fransk gubevars! – och har blivit en klassiker. Jägarna på Karinhall är svensk finlitteratur av en författare som senare fick Augustpriset.

Jag skulle inte säga att Femtio nyanser av honom är erotisk litteratur, för det krävs mer än så. Det är bara en underhållande kärleksroman där två människor som tänder på varandra ligger med varandra – och enbart varandra – på alla möjliga tänkbara sätt. Inget mer. Och underhållningslitteratur måste väl inte vara uppbygglig? Inte ens välskriven? Kan det inte bara få vara underhållning? En fantasi? Även om det är i litteratur-form.

Ja, jag funderar verkligen över detta.

Jägarna på Karinhall, definitivt det snuskigaste jag läst någonsin!

På inrådan läste jag Carl-Henning Wijkmarks debutroman Jägarna på Karinhall. Ja, jösses! En orgie i sex, droger och rock ‘n’ roll, minus rock ‘n’ roll och istället plus Tyskland just före andra världskriget. Hur låter det?
Jag sträckläste den på två kvällar, kunde inte sluta, läste trots att jag borde släckt för längesedan.
Karinhall var Hermann Görings sommarresidens, och i Jägarna på Karinhall möts flera av dåtidems mäktigaste män för att göra upp lite världspolitik, spionera på varandra och ta för sig av de kvinnor som bjuds (Och det är många!) på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Samtidigt får vi följa en norsk infiltratör som i egenskap av vilsesprungen olympisk maratonlöpare ska spionera åt engelsmännen och hitta hållhakar på Göring.
Han är inte särskilt skicklig, norrmannen. Det går faktiskt inte alls bra för honom.
Det går inte heller bra för alla de andra som är där för att spionera på Göring.
Det är stor humor.
Och däremellan: flera mycket ingående och ekivoka sexskildringar. Jag har faktiskt aldrig läst något så snuskigt, helt enkelt, (och jag har läst en del snusk!) och jag förstår att det blev rabalder när boken kom ut 1972.
Men förstå mig rätt: Jag älskade inte Jägarna på Karinhall enbart för snusket. Jag gillade den skruvade historien, den farsartade komedin, karaktärerna som tramsiga och fjamsiga fjollor som nästan alla oskickligt tar sig an sina uppgifter. ”Don’t mention the war!” vill jag skrika till dem, fastän kriget inte ägt rum än…
När jag googlade för att läsa lite om Jägarna på Karinhall, så dök det upp en artikel om att boken ska bli film!
Jag undrar så vilka skådespelare som skulle vilja medverka i denna orgie! Önskvärt av skådespelarna: ha komisk timing och samtidigt vara mycket naken.
Jojo.