Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 september 2015.
Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romanserie om 1900-talet, nu kommen en bit in i Andra världskriget. Romanen är till formen ännu en version av den Guillouska hjältesagan, där hjälten lyckas med alla uppdrag. Men i Blå stjärnan är hjälten en kvinna. Det gillar jag.
Blå Stjärnan är nämligen kodnamn för huvudpersonen Johanne Lauritzen, äldsta dotter till brobyggaren Lauritz Lauritzen. Hon är under kriget agent i norska Hjemmefronten och kapten i brittiska armén och gör i spännande bladvändartakt spektakulära sabotageoperationer, infiltrerar chefen för den tyska underrättelsetjänsten i Sverige och smugglar ut judar från Norge.
Vad jag gillar ännu mer i Blå stjärnan är att Jan Guillou verkligen lyfter fram de norska och svenska kvinnornas insatser i Andra världskriget och att han problematiserar hur svårt det var för dem att bli tagna på allvar av männen under själva militäroperationerna, men också hur lite erkännande de fick för dem efteråt.
Jag älskar att de skickliga underrättelseagenterna i Sekreterarklubben lyfts fram. Och att Guillou berättar om den norska motståndshjälten ”Jacob”, som vid krigsslutet upptäcktes vara kvinna och därför fick färre utmärkelser och inte fick gå i den militära segerparaden med sina 1200 underlydande – hon tvingades gå bredvid som civilist.
Jag tycker att Blå stjärnan borde vara obligatorisk läsning, Guillousk svag gestaltning till trots.
Annika Koldenius 