Denna hög av Emmausfyndade böcker, detta år måste inledas med aka-porr!

Jag tar det som ett tecken.
Beskåda dagens lunchfyndade Emmaushög:

Hela högen för 80 spänn och mitt i I en klass för sig av Curtis Sittenfeld, eller Prep som den ju heter på engelska.

Nu när jag just läst ut En kärlekshandling och gillade den och nu när inte riktigt Joseph Anton får mig att vända blad, så kanske jag ska fortsätta på det aka-porriga och amerikanska spåret.

Ja, vi säger så.

(Rädda Ofelia är för övrigt en klassiker som kom ut ungefär samtidigt som jag läste feministisk litteraturteori. Älsk på den att jag hittat den just som The Madwoman in the Attic dykt upp i mitt medvetande igen genom En kärlekshandling.)

Bokfynd: Harry Potter and the Philosopher’s Stone

Vi har en liten hylla utanför lunchrummet i källaren där man kan lämna böcker man har läst men inte vill ha kvar hemma och så kanske någon annan vill läsa och så ställer man boken där osv. Ja, du fattar.

Jag äter rätt sällan lunch i lunchrummet i källaren. Så idag när jag gick förbi hyllan… Den kanske har stått där förut, kanske inte. Men idag såg jag den i alla fall.

Tack du som ställde Harry Potter and the Philosopher’s Stone där! Nu ligger den i min väska och snart står den i min bokhylla glad och förnöjd på R som i J. K. Rowling. Det verkar dessutom vara en tidig utgåva, om man ser till omslaget. Kul!

Hurra! Hurra! Gjorde ju bästaste bokfynd någonsin i Stockholm

Jo. Jag gjorde ju mitt bästa bokfynd någonsin när jag var i Stockholm igår!
För när mötet med Teg Publishing var slut och vi släntrade ut från Rival på Mariatorget på väg mot T-banenedgången och hemresa för mig, och förortsresa för Teg, så gick vi förbi ett antikvariat. (Det som ligger där på hörnan precis bredvid Rival.) Och bara lite i ögonvrån ser jag på bokstället på trottoaren en liten porslinsapa som ser mycket bekant ut.

Och jag reagerade precis som när jag såg Kyckling med plommon – handen är på något egendomligt sätt snabbare än hjärnan. Nästan innan jag förstått vad det var för bok, så hade jag greppat den, sagt till Anders och Jonas: ”väntajagskahadenhär!” och stegat in i den lilla butiken.

Det var en av mina favoritböcker.

En som jag bara hade i sliten pocketutgåva, men som jag nu också hade i handen i ett inbundet exemplar:

Gör mig levande igen av Kerstin Ekman.

Alltså! Som jag har letat! Jag har knappt vågat titta på den nu när jag har kommit hem, för jag tror inte att det är riktigt på riktigt. Men. Bevisligen. Den ligger där på skrivbordet. Jag ser den i ögonvrån när jag skriver detta just nu.

Och visst. Jag kan fundera återigen på det där med att äga. Böcker. Men det finns ett så bestående värde i berättelserna mellan pärmarna att jag får helt enkelt acceptera:

Jag vill äga.

Särskilt fina inbundna exemplar av gamla favoritböcker.

Fyndar fantastisk förförare!

Jag är överlycklig!

Jag har nämligen bokfyndat en av mina mest fantastiska läsupplevelser på Myrorna – Förföraren av Jan Kjaerstad! 15 kronor på Myrorna, det är vad jag kallar bra pris för en förföring!

Förföraren lånade jag för två somrar sedan av svärmor. Hon ville naturligtvis ha tillbaka sitt exemplar när jag läst färdigt. Och sedan dess har jag letat efter den på olika antikvariat så fort jag kommit åt . Den trycks inte längre, så den vanliga bokhandeln går inte och jag vet att den finns att låna på biblioteket, men jag vill ha ett eget exemplar, där jag kan stryka under, kommentera, filosofera. Och nu – äntligen! Jag vill tacka den person som lämnade in den till Myrorna, så jag kunde få köpa den. För 15 kronor. Tacktacktacktack!

Vad är det som är så fantastiskt med Förföraren då? Kanske var det bara rätt bok vid rätt tillfälle? Det brukar vara så. Men Förföraren hade ett språk och en intensitet i sin berättarglädje som jag inte stött på tidigare. Och jag blev förförd! Den handlar om så mycket, men framför allt om berättandet och hur viktiga berättelserna är. Förföraren är den första delen i en triologi, och jag har, måste jag erkänna, inte vågat läsa de följande två delarna. Lite samma tanke som i mitt förra inlägg om Nicole Krauss.

Förföraren var den bok som fick mig att börja springa! Ja, det är sant. Jag läste ett stycke om hur huvudpersonen Jonas Wergeland fantiserade om att få smeka ett par vältränade ben, där de långa lårmusklerna spända framträdde under huden och jag kände att: nä nu jävlar, sådana ben vill jag också ha! Och gav mig ut på grusvägen fastän klockan var gott och väl 22 och alla andra var på väg att lägga sig. Det var fantastiskt. Och sedan dess har jag aldrig slutat springa.

Jag fyndade of course andra böcker än Förföraren. Det blir lätt så det när jag går till Myrorna. Några böcker till mig och några böcker till maken. Några har jag läst, men har inget eget exemplar. Några har jag inte läst, men vill. Ni ser dem på bilden nedan. Och ja, nu har jag en till bokhög som ligger och väntar på att få komma upp från köket…

Bokhögen från Myrorna.