För att motverka vertikal integration: det nya sättet att köpa böcker på – direkt från det lilla förlagets hemsida!

Det har varit mycket prat på senaste tiden om det som kallas vertikal integration – dvs att vissa förlag äger hela distributionskedjan ner till försäljningsställena, och vad det gör konkurrensen och med utbudet för läsaren.

Idag har också Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius skrivit en mycket bra debattartikel angående detta på Dagens Nyheter debattsida: Ägandet i bokbranschen måste utredas ordentligt.

Så här skriver Gunnar Ardelius:
”Bonnier AB kontrollerar bokförsäljningen på Åhléns. På rean i augusti 2012 var 104 av 109 titlar utgivna av Bonnier AB.
2009 tecknade Bonnier ett exklusivitetsavtal med varuhuskedjan Rusta med innebörden att bara Bonnierböcker får säljas.
År 2011 köpte Bonnier AB Pocketklubben. En titt på dess hemsida i början av februari i år visar att klubben förvandlats till en distributionskanal för Bonnierböcker. Först under kategorin spänning hittar vi en enda bok – en bok av hundra – som utgivits utan Bonniers inblandning. Även de oberoende återförsäljare som finns kvar kan tvingas till konkurrenshämmande avtal av en dominerande aktör. Ett flagrant exempel är bokhandelskedjan Ugglan, som enligt avtal måste välja en Bonnierbok som ”Månadens bok” i tio fall av tolv.”

Dessa fakta är rent ut sagt horribla! Att jag som läsare får ett snävare urval av böcker att läsa. Att jag som läsare luras att tro att de böcker valts ut som ”Månadens bok” på något sätt skulle vara bättre läsning, när det i själva verket handlar om påtryckningar från ett förlag!

”Kan jag göra något?” Vill jag ställa mig och skrika från det högsta hustak!

Jo, som en liten protest har jag – för andra gången någonsin – köpt en bok direkt från det lilla förlagets hemsida.

Första gången köpte jag boken Äntligen vilse – om konsten att resa av Jörgen Ulvsgärd direkt från Walborg förlag. Då hade boken inte fått distribution via de vanliga kanalerna än, utan fanns bara att köpa på förlagets sida. (I alla fall som jag förstod det då.)

Idag har jag köpt Det parapornografiska manifestet av Carl-Michael Edenborg direkt från Ink bokförlag,  även fast den fanns att köpa på Adlibris.

Kanske det i framtiden också blir vanligare att köpa böcker direkt från författaren, via författarens hemsida eller via bokmässor och textivaler?

För så här kan vi läsare inte ha det, eller hur?

Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner

Jag hörde Ann Steiner för första gången i våras på en konferens i Göteborg för folk i mediebranschen – MEG. Då pratade hon om Litteraturutredningen tillsammans med bland andra Lisbeth Larsson.

Nu har jag hittat hennes Litteraturen i mediesamhället, en helt ny andraupplaga (första upplagan 2009).

Alla i bokbranschen ska naturligtvis läsa den här boken. (Förresten så kanske alla redan har gjort det och det bara är jag som är sen?) Ann Steiner går igenom hela branschen – författarvillkor, förlag och litteraturutgivning. Men det finns också kapitel om litteraturpolitik. Och om Läsaren! (Dit har jag dock inte hunnit än.)

Det är Studentlitteratur som gett ut boken. Mycket intressant läsning hittills. Om än kanske inte så mycket nytt för den som kan sin bransch.

Jag är särskilt nyfiken på vad som står om Läsaren. För även om jag är litteraturkritiker emellanåt, så är jag ju främst just Läsare.

Nej, jag vill inte lära känna författaren bakom boken!

”Bokbranschen är definitivt påverkad av celebritetskulturen som för närvarande är stark, många vill läsa om kända personer. Det har i sin tur resulterat i en ny sorts författarskap – flera artister, politiker, sportstjärnor, experter med flera kan numera lägga även ”författare” på sin meritlista”, säger Bonnierförlagens informationschef Katarina Arborelius i en intervju på Sveriges kommunikatörers webbsida.

Visst är det så, men ibland är det bara skönt att se det i text så tydligt.

”En ny sorts författarskap.” Ja, vad är en ”författare” egentligen? Någon som har skrivit två böcker och får vara med i Sveriges författarförbund? Måste man ha det som sin huvudsakliga försörjning? Räcker det med att man identifierar sig som ”författare”? Eller räcker det att man har sitt namn på omslaget, fast det egentligen är en spökskrivare som skrivit själva texten?

Nu är ju det här taget från en intervju som vänder sig främst till kommunikatörer och yrkesverksamma inom PR (som jag då, typ..) men innehållet i intervjun väcker tankar hos mig som konsument och kritiker också. För Katarina Arborelius fortsätter:

”Dock, idag räcker det inte alltid med en enastående bra roman för att en bok/författare ska bli uppmärksammad, läsarna och media vill också lära känna författaren bakom boken.”

Jag som kritiker och läsare tänker nämligen precis tvärtom. Jag vill försöka se texten och verket som en fristående enhet, att boken ska kunna stå för sig själv, läsas för sig själv. Jag vill egentligen inte veta något alls om författarens liv, jag vill inte lära känna författaren bakom boken, för jag tror att det kommer att spegla min läsning. Det vill jag inte!

Svårigheten är ju att hitta de bra böckerna i den djungel av titlar som finns om de inte får någon uppmärksamhet.
Ja, hur gör man?

 

 

 

Det heter inte ”bok” i bokbranschen…

Varje bransch, varje yrke, har sitt lingonspråk, så också bokbranschen. Själv har jag inte varit i bokbranschen så många år och trampar ständigt i klaveret när det gäller vad man får och inte får kalla böcker och ting däromkring. Som det här med ”bok”.

”Bok” heter inte ”bok” i bokbranschen.

Det fick jag tydligt klart för mig under en debatt på Medborgarplatsens bibliotek i december 2009, när jag fick en vass blick från poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg (oj, vad jag kände mig utanför just då) när vi debatterade den höstens alla litterära manifest. ”Bok” heter ”verk” eller ”titel” eller nästan vad som helst utom just ”bok”. ”Bok”, fnös Anna Hallberg, som om själva användandet av ordet ifrågasatte hela litteraturens existensberättigande.

”What´s in a name?” frågade redan Shakespeare på sin tid. ”That which we call a rose by any other name would smell as sweet.” Ja, spelar det nån roll vad vi kallar böcker och ting däromkring? Innehållet finns ju där och det är det som betyder något. Eller måste alla branscher ha sitt lingo för att skilja kreti från pleti?

Läs den här jätteroliga länken på Svensk Bokhandels sida där jag hämtat inspiration till det här inlägget…

Det var den debatten, det...