Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 juni 2012.
En flicka försvinner på väg till skolan. Polisen kopplas in. Men det finns inga spår av flickan. Ingenstans. Förrän efter ett par dagar då en hundägare hittar flickan sittandes i skogen, nedkyld och traumatiserad. Men det kommer att hända konstigare saker än så i den lilla Öländska byn.
Bida sin tid är en spökhistoria. Inget av det som hänt flickan kan nämligen ha en naturlig förklaring. Flickans mamma börjar se saker, en konstig kyla sprider sig i huset där de bor, det finns konstiga spår av frost i trädgården, flickan verkar tala med någon när mamman inte ser, en svart gestalt börjar visa sig. Men Bida sin tid lånar också drag av spänningsberättelsen. För det är en gåta som måste lösas för att befria byn från det som hemsöker. Polisen, grannar och en gammal släkting tolkar tecken och drömmar och så får gåtan sin våldsamma upplösning.
Spänningsberättelser med övernaturliga fenomen börjar bli allt med populära efter John Ajvide Lindqvist och Johan Theorins framgångar. Det talas till och med om en skräckvåg i 2012 års bokutgivning. Men tyvärr blir jag inte skrämd av Titti Guldstrands debutroman. Det är inte spökhistorien det är fel på. Den är påhittig och spännande. Men språkligt väger den för lätt och den är slarvigt berättad. Titti Guldstrand talar helt enkelt om för mycket. Skrämd blir man ju att det som inte är uttalat, det som kanske kommer, osäkerheten. Jag saknar också en förtätning i historien. Nu är det för många sidospår som skulle kunna ha tagits bort till förmån för själva skräckkärnan i berättelsen. Det krävs en skicklig berättare för att hålla ordning på så många trådar och väcka intresse för så många karaktärer som finns i Bida sin tid. Och Titti Guldstrand har inte den förmågan.
Annika Koldenius 