Bibliotekens framtid – var inte så nostalgiska!

Så här i svallvågorna efter Bokmässan snubblar jag över Anders Mildners artikel om bibliotekens framtid i nya numret av Tidningen Vi. Bye, bye biblioteket? heter artikeln, och innehåller bland annat intervjuer med IT-bibliotekarien Anna-Stina Takala och biblioteksforskaren Joacim Hansson. Anders Mildner ställer frågan: är bibliotekens tid förbi? och drar kort historien om folkbibliotekens uppkomst och snart förmodade fall.

Artikeln innehåller många intressanta aspekter på dagens bibliotek och hur de behöver se ut i framtiden för att fortfarande vara relevanta. Jag gillar idén om högintensiva och lågintensiva mötesplatser.

Däremot tycker jag att Anders Mildner ger ett riktigt tjuvnyp åt alla bibliotekarier när han påstår att ”eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.”

Jag tycker tvärtom att biblioteksdebatten har varit livlig under flera års tid. Jag har själv deltagit. Vem minns inte debatten om Dieselverkstadens bibliotek härom året?

Anders Mildner avslutar sedan sin artikel: ”Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem” och får det att låta som om det vore något riktigt hemskt.

Det är inte hemskt! Det är självklart, säger jag! Självklart behöver bibliotekens rum förändras eftersom samhället förändras och vi – inte bara bibliotekarier – behöver prata om hur. Men det är inte en dålig sak – snarare tvärtom! Behåll de saker som är bra med bibliotek och ändra det som behövs för att kunna verka i ett modernt IT-samhälle. Biblioteket är det enda öppna offentliga rum där du inte behöver vara konsument (köpa något) och kan vara ensam utan att det verkar suspekt, det tycker jag är oerhört viktigt. Biblioteken som ett offentligt vilorum från det offentliga, om man så vill. Och med tanke på hur läskunnigheten dalar bland barn och ungdomar – och om vi fortfarande tycker att läskunnighet är viktigt – så borde det också satsas på läsfrämjande åtgärder.

Men – det här vet vi ju!
Frågan är hur vi omsätter det i praktiken med minskade anslag och tråkig entreprenöriell kulturpolitik.
Debatten fortsätter! Samtalet fortsätter!

Inlägget också publicerat på Borås Tidnings Kulturblogg.

Hur ska ett bibliotek se ut?

– Men herregud, hur ser det ut?  var min första chock-tanke.

För nu har äntligen Borås Stadsbibliotek öppnat igen efter att ha renoverat hela året och haft stängt hela sommaren. Jag hade ju hoppats på något nytt, något fräscht. Och då menar jag inte något ”ljust och fräscht”, utan nya tankar med vad vi ska ha vårt bibliotek till. Jag menar – här har Borås Stad världens chans att gå före! Bilda skola! Inspirera andra att komma från hela landet och titta!

Men vad har hänt? Jo – nytt golv, fler bokhyllor (som nu är vita istället för bruna), en gigantisk maskin där man kan lämna tillbaka böcker och en liten disk för lån/återlämning/info istället för en stor. Är det allt? Stadsbiblioteket i Borås ser ut som en flyghangar med en labyrint av bokhyllor av modellen få-plats-med-så-många-som-möjligt-på-så-liten-yta-som-möjligt. Jag letar förgäves efter någonstans mjukt att sitta och bläddra i presumtiva låneböcker, jag letar överhuvudtaget efter en stol bland bokhyllorna, men hittar bara soffor i ungdomsavdelningen.

Snälla – kan någon (arkitekt, bibliotekarie, inredningsdesigner) berätta hur de tänkt? Jag fick bibliotekspanik!

Min vän nere i backen (som jag lånar rätt mycket böcker av) frågade försynt: ”Men vad hade du väntat dig, en espressomaskin bland hyllorna?”. Nej, men… Bara något MER! En tanke! En vision om framtidens biblioteksbesökare!

Jag var ju nämligen på konferens förrförra veckan och lyssnade bland annnat på Paola Antonelli som är chefscurator på MoMA i New York. Hon sa att:

”Design means ”what’s next?”  That is was designer do – ask what is coming! Designers work in the interface between humanity and progress.”

Jag frågar – hur ska ett fungerande bibliotek se ut då? Och då menar jag inte att Borås Stad ska fråga de gamla vanliga bibbla-besökarna hur de vill ha det, utan just de som designar, de som kan tänka nytt, kan tänka ”vad kommer härnäst?”. Och göra något bra av det!

Jag vill ha visioner, inte om-målade bokhyllor!

Ljust och fräscht?

Självklart älskar jag mitt bibliotek!

Självklart älskar jag mitt bibliotek. Tro ingenting annat.

Jag älskar idén om våra folkbibliotek – jag älskar tillgängligheten till litteraturen, tillgängligheten till obegränsad kunskap, den geografiska närheten till själva lokalen och fjärrnärheten via internet. Kanske är det just därför som jag tillåter mig att vara kritisk ibland, kanske är det därför jag vill få igång en diskussion så att inte resten av Sveriges kommunen gör som i Nacka.

En av mina bästa vänner är bibliotekarie, min svärmor är bibliotekarie, jag har några vänner som är författare, förläggare, många som bara är vanliga bibliotekslånare och vi diskuterar ofta vad biblioteken och bibliotekarierna ska finnas till för. Fler borde göra det. Vad ska finnas på våra bibliotek? Hur ska tillgängligheten vara? För vem finns biblioteken? Varför är de viktiga? Men det handlar om en värdegrund som måste diskuteras och diskuteras för att inte förora sitt innehåll.

En sak som jag tänkt på vad gäller själva lokalen, och hur den är organiserad,  gäller placeringen av barnens del – att den alltid är längst in i lokalen. Mina barn kommer, så länge de är små, alltid att springa hojtandes genom biblioteket för att komma till barnens läshörna och därmed också ”störa” de andra besökare som är där. När de väl kommit till barnens hörna så blir de tysta. Men det är just det där glädjespringet för att komma till alla böckerna, som jag aldrig kommer att vilja stoppa, som får andra att titta irriterat och därmed får mig att känna mig ovälkommen.

Varför inte lägga barnen del precis innanför entrén? Varför gömma undan en stor besöksgrupp längst in i hörnet?

Och för de som vill sitta och läsa dagstidning, tidskrifter eller referensböcker i tystnad – sätt de längst in i lokalen! Nu är det ju tvärtom! I alla fall på mitt bibliotek så finns läsplatserna alldeles vid den ”stökiga” entrén och utlåningsdisken.

Många bibliotek fungerar alldeles utmärkt, både vad gäller själva lokalen och själva bibliotekarierna. Medan andra varken inspirerar till möten eller läshunger. I den bästa av världar har bibliotekarierna både tid och vilja att förmedla litteratur, att inspiera till läslust och möten ute i bibliotekslokalen och inte bara sitta bakom och sortera.

Jag är jättenyfiken på hur mitt Stadsbibliotek kommer att se ut efter ombyggnaden. Jag går jättegärna en guidad tur så jag förstår hur bibliotekarierna och arkitekten tänkt. Inbjudan, tack?

Bibliotekarier skapar inte läslust!

På Bokcirklar.se gästbloggar just nu en bibliotekarie som heter Urban Bäckström som i sitt första inlägg ”Sorterare eller Bokpratare?” går rakt på sak och frågar vad vi ska ha våra folkbibliotek till. Så här skriver han:

”Bibliotekariens yrke är inriktat på teknik och administration, inte på att skapa läslust och förmedla litteraturens innehåll.”

Och fortsätter:

”Jag är numera realist nog att inse att bibliotekets grundläggande uppdrag faktiskt är att samla, sortera och låna ut böcker. ”Sorterarna” inom vår bransch har företräde före dem som vill något annat.”

Jag tycker att detta är ett vansinnigt hemskt och ledsamt konstaterande. Jag som hoppas på att få läslust och läsinspiration när jag kommer till mitt bibliotek, att bli trevligt bemött av bibliotekarier som vill läsinspirera mig och inte bara sortera och kategorisera. Jag har ju själv i debatt försökt förmedla tankar om att biblioteken ska vara öppna för alla, inspirerande, locka till läsning; att biblioteken både måste ha bestsellers och smalare litteratur för att ge något till alla. Bland annat har jag skrivit på kulturdebatt i Borås Tidning om Dieselverkstadens bibliotek i Nacka och deras arbetssätt.

Men vad ska ett biblioteksuppdrag innehålla? Ska det vara ”Sorterare” eller ”Inspirerare” som ska ha företräde på ett folkbibliotek?

Jag vet att jag hoppas på Inspirerarna! För vem ska läsinspirera om inte bibliotekarierna gör det? För barn och ungdomar som går i skolan har läraren en viktig uppgift, men sedan då? Efter grundskolan, eller gymnasiet, så finns det ingen läsinspirerande verksamhet om bibliotekarierna bara ska vara sorterare.

Men det är ju inte jag som bestämmer, utan bibliotekarierna själva som ska tolka uppdraget de fått. Precis som Urban Bäckström så insiktsfullt skriver i sitt inlägg. Men han ska också ha eloge, för att han avslutar sitt inlägg med orden: ”Det är hög tid för ”bokpratarna” att tvinga ”sorterarna” till reträtt…”

Så ja: snälla bibliotekarier! Inspirera mig!