Bibliotekens framtid – var inte så nostalgiska!

Så här i svallvågorna efter Bokmässan snubblar jag över Anders Mildners artikel om bibliotekens framtid i nya numret av Tidningen Vi. Bye, bye biblioteket? heter artikeln, och innehåller bland annat intervjuer med IT-bibliotekarien Anna-Stina Takala och biblioteksforskaren Joacim Hansson. Anders Mildner ställer frågan: är bibliotekens tid förbi? och drar kort historien om folkbibliotekens uppkomst och snart förmodade fall.

Artikeln innehåller många intressanta aspekter på dagens bibliotek och hur de behöver se ut i framtiden för att fortfarande vara relevanta. Jag gillar idén om högintensiva och lågintensiva mötesplatser.

Däremot tycker jag att Anders Mildner ger ett riktigt tjuvnyp åt alla bibliotekarier när han påstår att ”eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.”

Jag tycker tvärtom att biblioteksdebatten har varit livlig under flera års tid. Jag har själv deltagit. Vem minns inte debatten om Dieselverkstadens bibliotek härom året?

Anders Mildner avslutar sedan sin artikel: ”Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem” och får det att låta som om det vore något riktigt hemskt.

Det är inte hemskt! Det är självklart, säger jag! Självklart behöver bibliotekens rum förändras eftersom samhället förändras och vi – inte bara bibliotekarier – behöver prata om hur. Men det är inte en dålig sak – snarare tvärtom! Behåll de saker som är bra med bibliotek och ändra det som behövs för att kunna verka i ett modernt IT-samhälle. Biblioteket är det enda öppna offentliga rum där du inte behöver vara konsument (köpa något) och kan vara ensam utan att det verkar suspekt, det tycker jag är oerhört viktigt. Biblioteken som ett offentligt vilorum från det offentliga, om man så vill. Och med tanke på hur läskunnigheten dalar bland barn och ungdomar – och om vi fortfarande tycker att läskunnighet är viktigt – så borde det också satsas på läsfrämjande åtgärder.

Men – det här vet vi ju!
Frågan är hur vi omsätter det i praktiken med minskade anslag och tråkig entreprenöriell kulturpolitik.
Debatten fortsätter! Samtalet fortsätter!

Inlägget också publicerat på Borås Tidnings Kulturblogg.

Nina Frid får Svenska Akademiens bibliotekariepris!

Det känns självklart på något vis!
Att min bästa Nina Frid, som jag har känt i snart fyra år och som jag under några år jobbade med på Bokcirklar.se, ska få Svenska Akademiens bibliotekariepris!

Bokcirklar.se var Nina Frids idé. Hon tyckte det saknades en plats på nätet för läsare och boksamtal och startade hösten 2007 Bokcirklar.se. Jag började på Bokcirklar.se hösten 2008, hoppade in som redaktör och blev också någon slags pressansvarig. Vi har gjort många framträdanden ihop, många författarintervjuer och prisutdelningar av Stora Läsarpriset, och på hösten 2009 skrev jag och Nina Frid också Läsarmanifestet. Själva manifestet var nog mest Ninas idé. Men jag tog tag i idén och skrev hela manifestet på en söndagseftermiddag och skickade in det till DN Kultur. Ett bra teamwork, helt enkelt. (Jag har insett att jag fungerar bäst så – att ta tag i andras idéer och förverkliga dem, i text eller rörlig bild.)

Och bara för någon vecka sedan bloggade jag om en av hennes nya idéer: Läscoacherna!

Låt aldrig Nina Frids idéer ta slut!
Hon gör Sverige till en bättre plats för läsare, det är helt klart!

Prisutdelning är den 28 september i Svenska Akademiens monter på bokmässan i Göteborg.

Jag och Nina, a perfect match! (Bilden tagen på Bokmässan såklart!)

”Läscoach” – vilken bra idé till biblioteken!

”Tänk så här: Boka tid med din läscoach och gör upp en läsplan tillsammans! Ni träffas regelbundet, diskuterar böckerna ni valt och går vidare utifrån det. Visst låter det lockande! Läsfrämjande men framför allt läsarutvecklande. Det är nästan så jag kunde göra avkall på min bibliotekarieidentitet för att se om det gör någon skillnad. Hej, jag heter Nina, jag jobbar som läscoach. Fråga efter mig på biblioteket!”

Så skriver bibliotekarien Nina Frid i Biblioteksbladet idag.

Det är en sådan fantastisk bra idé!
Hon skriver sedan att hon googlar ordet ”läscoach” för att se om det redan finns något sådant, men får upp frågan ”menade du livscoach?”. Kanske är det samma sak, funderar hon vidare.

Läscoach! En mental tränare lika viktig som en personlig tränare som hjälper dig att träna och lyfta vikter på rätt sätt. Tänk! Biblioterapi!

Jag har friskvårdsavdrag på mitt jobb – 1500 kronor per år som jag får lägga på nästan vilken form av fysisk träning som helst. Och jag kan ta en timme i veckan av min arbetstid för att träna på: springa, friskasochsvettas eller något annat. Tänk om jag kunde få lägga den tiden och de pengarna på att friskvårda min själ, mitt inre, genom berättelser istället!

”Vad ska du göra?”
”Jag ska gå till min läscoach och diskutera arbetarperspektivet i Moa Martinssons Mor gifter sig.”
Och sedan kommer jag tillbaka till jobbet, rosig om kinderna, med ny kraft att ta mig an mina arbetsuppgifter. (Och livsuppgifter.)

Bra Nina Frid!
Och lyssna bibliotek och bibliotekarier!
Här kanske finns en tjänst att utveckla i framtiden för er!

 

 

 

 

 

 

Bibliotek för oss alla!

På Twitter pågår just nu ett vackert flöde under #bibliotekformig.

Det är twittraren @ninodawod som uppmanat människor att skriva berättelser om vad biblioteket är och har betytt för dem. Och när jag läser flödet av kommentarer så förundras jag över alla berättelser som ryms inom ordet ”bibliotek”.

Det är bibliotekarien som gömde undan böcker åt en speciell låntagare så ingen annan skulle låna dem. Det är biblioteket som rum föräldrar och barn. Det är böckerna som flykt från en tung vardag. Det är det demokratiska fantastiska att tillhandahålla Internet till de som inte har och biblioteket som det offentliga vardagsrummet. Och det är gratis.

Jag var på Göteborgs stadsbibliotek igår. Ingen kan säga att det var särskilt tyst där, för det kryllade av människor. Ett pågående surr av människor som ville veta mer, som ville läsa, som ville dela ett offentligt rum med mig. Jag blir lycklig av sånt. Och jag blev lite rufsig i håret efter att ha bläddrat i Daniel Sjölins tidiga prosaverk och läst intervju med Jonas Karlsson i senaste numret av ViLäser.

Biblioteket är för mig möjligheten att få tillgång till berättelser och kunskap. Och vetskapen om att jag delar biblioteket, böckerna, kunskapen med mina medmänniskor gör att jag känner mig delaktig och känner det som vi tidigare kallade ”solidaritet” men som nu, i dagens individsamhälle, är passé. Jag tar hand om boken jag lånar för att någon annan ska låna den efter mig. Och den som lånade boken före mig tog hand om den för att jag skulle kunna läsa den. Jag delar kunskapen med någon annan och jag tar hand om den.
Och det kostar inga pengar att låna. Det är gratis.
Det är bibliotek för oss alla!

Jag har nu tre lånekort. Ett på Borås stadsbibliotek, ett på Göteborgs stadsbibliotek och ett på Göteborgs universitetsbibliotek. Jag har två betalkort. Ett Visa och ett Mastercard.

En matematik som gör mig glad.

Självklart älskar jag mitt bibliotek!

Självklart älskar jag mitt bibliotek. Tro ingenting annat.

Jag älskar idén om våra folkbibliotek – jag älskar tillgängligheten till litteraturen, tillgängligheten till obegränsad kunskap, den geografiska närheten till själva lokalen och fjärrnärheten via internet. Kanske är det just därför som jag tillåter mig att vara kritisk ibland, kanske är det därför jag vill få igång en diskussion så att inte resten av Sveriges kommunen gör som i Nacka.

En av mina bästa vänner är bibliotekarie, min svärmor är bibliotekarie, jag har några vänner som är författare, förläggare, många som bara är vanliga bibliotekslånare och vi diskuterar ofta vad biblioteken och bibliotekarierna ska finnas till för. Fler borde göra det. Vad ska finnas på våra bibliotek? Hur ska tillgängligheten vara? För vem finns biblioteken? Varför är de viktiga? Men det handlar om en värdegrund som måste diskuteras och diskuteras för att inte förora sitt innehåll.

En sak som jag tänkt på vad gäller själva lokalen, och hur den är organiserad,  gäller placeringen av barnens del – att den alltid är längst in i lokalen. Mina barn kommer, så länge de är små, alltid att springa hojtandes genom biblioteket för att komma till barnens läshörna och därmed också ”störa” de andra besökare som är där. När de väl kommit till barnens hörna så blir de tysta. Men det är just det där glädjespringet för att komma till alla böckerna, som jag aldrig kommer att vilja stoppa, som får andra att titta irriterat och därmed får mig att känna mig ovälkommen.

Varför inte lägga barnen del precis innanför entrén? Varför gömma undan en stor besöksgrupp längst in i hörnet?

Och för de som vill sitta och läsa dagstidning, tidskrifter eller referensböcker i tystnad – sätt de längst in i lokalen! Nu är det ju tvärtom! I alla fall på mitt bibliotek så finns läsplatserna alldeles vid den ”stökiga” entrén och utlåningsdisken.

Många bibliotek fungerar alldeles utmärkt, både vad gäller själva lokalen och själva bibliotekarierna. Medan andra varken inspirerar till möten eller läshunger. I den bästa av världar har bibliotekarierna både tid och vilja att förmedla litteratur, att inspiera till läslust och möten ute i bibliotekslokalen och inte bara sitta bakom och sortera.

Jag är jättenyfiken på hur mitt Stadsbibliotek kommer att se ut efter ombyggnaden. Jag går jättegärna en guidad tur så jag förstår hur bibliotekarierna och arkitekten tänkt. Inbjudan, tack?