Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Bibliotekens framtid – var inte så nostalgiska!

Så här i svallvågorna efter Bokmässan snubblar jag över Anders Mildners artikel om bibliotekens framtid i nya numret av Tidningen Vi. Bye, bye biblioteket? heter artikeln, och innehåller bland annat intervjuer med IT-bibliotekarien Anna-Stina Takala och biblioteksforskaren Joacim Hansson. Anders Mildner ställer frågan: är bibliotekens tid förbi? och drar kort historien om folkbibliotekens uppkomst och snart förmodade fall.

Artikeln innehåller många intressanta aspekter på dagens bibliotek och hur de behöver se ut i framtiden för att fortfarande vara relevanta. Jag gillar idén om högintensiva och lågintensiva mötesplatser.

Däremot tycker jag att Anders Mildner ger ett riktigt tjuvnyp åt alla bibliotekarier när han påstår att ”eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.”

Jag tycker tvärtom att biblioteksdebatten har varit livlig under flera års tid. Jag har själv deltagit. Vem minns inte debatten om Dieselverkstadens bibliotek härom året?

Anders Mildner avslutar sedan sin artikel: ”Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem” och får det att låta som om det vore något riktigt hemskt.

Det är inte hemskt! Det är självklart, säger jag! Självklart behöver bibliotekens rum förändras eftersom samhället förändras och vi – inte bara bibliotekarier – behöver prata om hur. Men det är inte en dålig sak – snarare tvärtom! Behåll de saker som är bra med bibliotek och ändra det som behövs för att kunna verka i ett modernt IT-samhälle. Biblioteket är det enda öppna offentliga rum där du inte behöver vara konsument (köpa något) och kan vara ensam utan att det verkar suspekt, det tycker jag är oerhört viktigt. Biblioteken som ett offentligt vilorum från det offentliga, om man så vill. Och med tanke på hur läskunnigheten dalar bland barn och ungdomar – och om vi fortfarande tycker att läskunnighet är viktigt – så borde det också satsas på läsfrämjande åtgärder.

Men – det här vet vi ju!
Frågan är hur vi omsätter det i praktiken med minskade anslag och tråkig entreprenöriell kulturpolitik.
Debatten fortsätter! Samtalet fortsätter!

Inlägget också publicerat på Borås Tidnings Kulturblogg.

Vilken monumental käftsmäll att läsa Battle av Sara Villius!

Efter att ha läst och läst en helt galen dystopisk satir över Ryssland i en hel vecka (639 täta sidor, recension kommer snart i Borås Tidning) så tänkte jag: en liiiten, liiiten bok, med korta korta texter, som inte är ny utan gammal, bara för ren nöjesläsning.

Jag valde Battle av Sara Villius.

Det var ju en rejält monumental käftsmäll, det. Jag översköljdes av en total tonårsångest.  Och jag förstår en kollega som skrev på min Instagram när han såg den i min nylånade bibblabokhög: ”Alltså Battle… Kvalar lätt in på min topp tre över samtida svensk skönlitteratur. Inte för att dra upp förväntningarna.”

Ingen fara, kära kollega. Den var riktigt, riktigt bra läsning. Så exakt prosa, så tät. Så ångestladdad. Och med ett så tydligt perspektiv, oavsett berättare. Battle är en samling texter, upplevelser, där unga flickor och tonårstjejer berättar om saker som hänt eller sånt de funderar på. Faktiskt upplever jag Battle till viss del som ett svagt eko till Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna.

Battle kom 2003. Jag har bara läst Sara Villius bok Sex innan, som kom 2008. Och visst, Sex var väl spännande, men jag var inte riktigt beredd på skärpan i Battle.

Låna på bibblan och LÄS! Jag vet att det finns ett Retrobibliotek i Huddinge, som lyfter fram böcker från 40-, 50-, 60- och 70-talen, men det är lika lätt att glömma bort de där fantastiska läsupplevelserna som finns bara tio år bak i tiden, de som inte riktigt hunnit bli klassiker än.

Och att Battle hittas på Borås stadsbiblioteks separata hylla för ”unga författare”, den som jag tidigare kritiserat för det omoderna sättet att kategorisera litteratur på (Daniel Sjölins böcker står där till exempel!), är en helt annan historia…

Bibliotek är ju ändå rätt fantastiska!

Jag tycker att det är rätt fantastiskt att jag kan gå in på mitt bibliotek och låna Burda-tidningar.

Jag har hela förmiddagen idag (och lite av kvällen igår) krupit omkring på golvet och kalkerat mönster ur Burda no 12/2012 – klänningar, byxor, blusar.

Jag gillar idén. Det är en fantastisk service. Jag undrar om det går att göra så på andra bibliotek i Sverige, eller om det är unikt för Borås eftersom Borås är en smart textilstad.

Jag sydde mycket kläder förr, när jag var student. Innan jag började jobba, fick barn och tiden blev knapp.

Förmodligen kommer jag nog inte hinna sy något nu heller. Men bara servicen att jag enkelt kan låna några Burda på bibblan får mig att vilja nåla och klippa.

Fast barnen har ju förvisso blivit större. Och jag kan ju inte läsa hela fritiden, kan jag? Det kanske blir en byxa i alla fall. Eller en tunika. Klippklipp.

Heja biblioteket!

Dagens bibblafynd: Läsandets kultur – slutbetänkande av Litteraturutredningen

Så stod den där i nyinkommet-hyllan på mitt kära bibliotek i Borås:

Läsandets kultur, också kallad slutbetänkande av Litteraturutredningen eller kort och gott SOU 2012:65.

Jag kallar den nog helst bara Litteraturutredningen.

Det är dryga 600 sidor offentlig utredning om litteraturens ställning som släpptes lagom till bokmässan för någon månad sedan.

Jo, det pratades om den då. Sen blev det tyst. Kanske tystnaden kom sig av den allmänna litterära boksmälla som branschen ofta drabbas av efter mässan, vad vet jag…

Men nu ska jag faktiskt läsa den och bilda mig min egna uppfattning, inte bara lyssna till andras.

Utredningens direktiv var att analysera litteraturens ställning, identifiera utvecklingstrender samt att lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas.

Jo, det kommer att bli spännande läsning.

Sätter Karolina på paus och läser sakprosa istället (eller vad det nu heter..)

Jag vill så gärna tycka om Alltings början. Så jag sätter den på paus idag; tar nya tag med den imorgon.

Istället ägnar jag mig åt fack-litteraturen. Fast jag föredrar att säga sakprosa. Det låter liksom vackrare på något sätt.

Eller vänta! Det kanske är skillnad på facklitteratur, sakprosa och kursböcker? Var går gränsen? Jag vet inte. Jag gillar ju genrer, tycker om kategorisera och dela in. Samtidigt så vill jag vara gränslös i mitt förhållningsätt. Går det överhuvud taget att kombinera de två?

En bok om PR och PR-strategier blir i alla fall min kvällslektyr. Och några kapitel i Litteraturvetenskapsboken verkar också intressanta. Båda är lånade på biblioteket. Jag älskar mitt bibliotek. All denna kunskap som bara finns där till låns, helt utan kostnad!

Låna skruvmejsel på biblioteket? Ja, visst!

”Oj, jag saknar en skruvmejsel. Då går jag väl till bibblan och lånar en!”

Jag gillar det här på något sätt. Att bibliotek kan användas till så mycket mer än att bara låna ut böcker, musik och film.

Det är forskaren Jonas Söderholm på Bibliotekshögskolan i Borås som sitter och funderar på det här med lån och bibliotek. Han har varit i Berkeley i USA, där det finns ett verktygsbibliotek som invånarna kan låna från, som en del av det lokala folkbiblioteket.

Och i förlängningen leder Jonas Söderholms resonemang till frågor om hållbarhet och samhällsutveckling. Kanske man kan låna många fler saker på lokala bibliotek än vad som finns idag? Som har nytta för det lokala samhället?

I Borås kan jag tänka mig, utöver verktygsbiblioteket, att kunna låna sömnadssaker, som
provdockor eller långa linjaler. Kanske trädgårdsredskap? En mandelkvarn?

Egentligen är det väl bara fantasin och viljan som sätter gränserna?

Bibliotekshögskolan fyller också 40 år i år. Följ jubileumsbloggen. Inte så livat under sommarlovet, men desto mer aktiviteter i höst.

Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.

Nina Frid får Svenska Akademiens bibliotekariepris!

Det känns självklart på något vis!
Att min bästa Nina Frid, som jag har känt i snart fyra år och som jag under några år jobbade med på Bokcirklar.se, ska få Svenska Akademiens bibliotekariepris!

Bokcirklar.se var Nina Frids idé. Hon tyckte det saknades en plats på nätet för läsare och boksamtal och startade hösten 2007 Bokcirklar.se. Jag började på Bokcirklar.se hösten 2008, hoppade in som redaktör och blev också någon slags pressansvarig. Vi har gjort många framträdanden ihop, många författarintervjuer och prisutdelningar av Stora Läsarpriset, och på hösten 2009 skrev jag och Nina Frid också Läsarmanifestet. Själva manifestet var nog mest Ninas idé. Men jag tog tag i idén och skrev hela manifestet på en söndagseftermiddag och skickade in det till DN Kultur. Ett bra teamwork, helt enkelt. (Jag har insett att jag fungerar bäst så – att ta tag i andras idéer och förverkliga dem, i text eller rörlig bild.)

Och bara för någon vecka sedan bloggade jag om en av hennes nya idéer: Läscoacherna!

Låt aldrig Nina Frids idéer ta slut!
Hon gör Sverige till en bättre plats för läsare, det är helt klart!

Prisutdelning är den 28 september i Svenska Akademiens monter på bokmässan i Göteborg.

Jag och Nina, a perfect match! (Bilden tagen på Bokmässan såklart!)

Gräsänkan Annika passar på att låna arty filmer på biblioteket

När maken är på SJF-kurs lånar gräsänkan fyra arty filmer på biblioteket!
Ja, jag älskar mitt bibliotek.

Med Caravaggio fortsätter jag min Tilda Swinton-period. Caravaggio regisserades av Derek Jarman. (Och se där! En bok jag skulle kunna leta efter på Bokbörsen är faktiskt den om Derek Jarmans trädgård! Vacker! Jag har den inte!)

De älskande på Pont Neuf såg jag på bio när den kom, men förstod ingenting förutom att Juliette Binoche var vacker. Kanske förstår jag mer nu. Återkommer om det.

Till sista andetaget. Jag har nog aldrig sett den. Ändring! Basta!

Me and you and everyone we know av Miranda July har jag inte heller sett. En skam!

Visst kan man diskutera hur arty dessa filmer är, vissa av dem är ju bara franska. Och gamla. Men låt mig säga så här: de är inte amerikansk actionfilm i alla fall. Inte heller handlar de om Andra världskriget.

Let the filmvecka-utan-make begin! (Men först ska jag skriva en recension om E.S.T-biografin.)