Jag var ju inte så förtjust i Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma.
Någon som däremot var förtjust är bloggaren Bernur.
Just nu har vi ett intressant samtal om språk i litteratur, med utgångspunkt i bland annat Sång till den storm som ska komma, men där också Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nämns.
Det var Bernur som började med en reflektion kring språk i prosa och poesi. Att han tycker den svenska prosan är fantasilös och att han tycker att prosan i vissa berättelser blir bättre för att den närmar sig poesin, som till exempel i Sång till den storm som ska komma. Läs Bernurs tankar här.
Jag kontrade med att säga att den svenska nya prosans problem snarare handlar om ett närmandet till filmens berättarsätt.
Så här skrev jag:
”Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, ”städat” om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att ”problemet” ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska ”hända” saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart – det som sker på insidan – håller på att tunnas ut.”
Ja. Fortsättning lär följa. Det är en intressant diskussion.
Annika Koldenius 