Etikettarkiv: berättelser

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Film/foto, Skrivande

Novellix: Noveller som läses bäst var för sig.

Jag har alltid läst Novellix noveller i ett svep när de kommer, alltid i fina kvartetter.
Jag tror jag ska sluta med det.
För även om de är fyra fristående berättelser, av fyra mycket olika författare, så speglar det och spiller över. Om en berättelse står ut, så blir de andra ointressanta och lama.
Nej, en och en ska de läsas. Gärna med flera dagars, kanske flera veckors, mellanrum.
Men det blir nästa gång.
För nu läste jag Novellix 9-12 i ett svep och två av dem orkade jag inte läsa ut för jag tappade intresset för berättelsen. Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men varken Amanda Svenssons eller Helena Granströms noveller fick mig att bladvända. Båda hade en melankolisk och vacker ton, men berättelsernakändes avlägsna. Istället tyckte jag om Jens Lapidus och Wille Craafords historier: roliga, smarta, sorgliga, enkelt och rakt berättade.
Konstigt, det där med novellformatet – det kräver verkligen en bra historia, snarare än ett vackert språk eller fina formuleringar och tankar.

20120522-181151.jpg

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Magiskfantastiska bilder av Helena Blomqvist på Fotografiska

Jag lyckades klämma in ett besök på Fotografiska igår när jag var i Stockholm och fascinerades totalt av Helena Blomqvists vackra, magiska, mörka och skrämmande bilder. Utställningen heter Stories from another world. och pågår till 3:e juni.

De flesta bilder har något hotfullt eller förvridet i sig som man antingen ser direkt, eller märker först efter ett tag.
Som den första bilden i utställningen: ett litet barn sitter i en säng, ljuset skiner in genom höga fönster, tapeterna har blommiga rankor. Men det sitter en räv på golvet! Och blomrankorna är inte bara i tapetmönstret, utan växer också vilt uppför väggarna och söker sig mot fönstret!

I en annan serier bilder ser man en variant av världens undergång, till exempel bilden med den sista gyllene grodan, där himlen är olycksbådande mörk.

Men det finns också en viss humor, särskilt i den tidiga serien The First Women on the Moon, där Helena Blomqvist ersätter äventyrens män med kvinnor i typiska manliga poser som hemliga agenter och rånare.

Det är inget dokumentärt foto, utan helt iscensatta motiv med mycket efterarbete i Photshop. Konstfoto med kontraster i mörker och ljus.

Det som jag gillar med den här typen av bilder är att de tilltalar min fantasi och min inre berättare. Jag börjar genast fundera vem flickan i sängen är, hur hon hamnat där, vem räven är, vem som går på gatan och vilka som bor i huset, vilka kvinnorna med pistolerna är och vilket som är deras upppdrag. Jag sugs in i världarna som Helena Blomqvist skapat och vill egentligen vara kvar, inte lämna den overkligheten, inte byta den känslan mot det starka ljuset på Stadsgårdskajen ute i verkligheten. Precis samma upplevelse som när man fastnar i en bra bok!

Försök också gärna se den 5 minuter korta filmen om hur Helena Blomqvist arbetar fram sina bilder. Visas i samma lokal som bilderna.

Den här bilden är från serien The Dark Planet, som hon fick inspiration till efter att ha arbetat tillfälligt på en kvällstidning och blev bekymrad av rubrikerna hon såg.

20120425-172621.jpg

2 kommentarer

Under Berättelser, Film/foto

Recension: Tigern i Galina av Téa Obrecht

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 januari 2012

Min morfar var stark. Min morfar hade tatueringar. Min morfar hade varit skogshuggare och spände gärna sina muskler när barnbarnen frågade efter det. Min morfar hade säkert många berättelser att berätta om han hade velat. Men han ville inte. Han ville aldrig berätta hur han fått sina tatueringar. Han ville aldrig berätta om sin uppväxt som adopterad. Kanske orkade han inte minnas. Då tänkte jag inte på det alls. Men idag saknar jag länken tillbaka till en tid som inte längre finns. Och nu är det försent. Han hann aldrig berätta.

I Tigern i Galina är morfaderns minnen centrala för berättelsen. Natalia är läkare, precis som morfadern, och när morfadern försvinner för att sedan hittas död, så minns Natalia återigen berättelserna som han delat med henne. Minnena är mera skrönor än berättelser, fulla av krig och belägringar, av unika människor, av historier som blir magiska för att de är komna från en tid då det oförklarliga bara kunde förklaras genom magi. Det är historier om den dödslöse mannen, om tigerns hustru och om det tummade exemplaret av Rudyard Kiplings Djungelboken. Människor ur morfaderns barndom, händelser som den unge pojken minns. Och morfaderns magiska berättelser vävs samman med Natalias krassa arbete på ett barnhem i Balkankrigets skugga; ett Balkan där fel dialekt på fel plats fortfarande kan leda till hotfulla situationer.

Tigern i Galina är Tèa Obrechts debutroman. Den är mycket färdig i sitt berättande, en imponerande mogen och bottnande historia av den 25-åriga Obrecht. Tigern i Galina har blivit nominerad till flera priser och också vunnit ett – The Orange Prize for Fiction, ett pris som tidigare vunnits av bland annat av Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie.

Tigern i Galina påminner om hur viktigt det är att vi delar med oss av varandras berättelser. Det är berättelserna som gör oss till människor, som gör att vi delar våra liv med varandra, som gör att vi inte blir rotlösa. Och särskilt viktigt när vi i krig måste påminnas att vi faktiskt är människor, inte gränser, inte dialekter.

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Debutanter, Recensioner

Barnperspektivet i livsberättelsen!

Ibland läser jag något som får mig att helt öppna ögonen, någon som ger mig ett nytt perspektiv.

Idag läste jag Anna-Clara Tidholms essä i Dagens Nyheters Kulturdel om barnperspektivet.

Anna-Clara Tidholm är en av de författare och illustratörer vars böcker vi i Familjen K. läst sönder så att de fallit i bitar. Knacka på! Mera Mat! Enkelt, med få ord, naiva illustrationer. Det enkla är oftast det svåraste.

Men att hon kunde skriva så!
Jag började gråta. Och så skämdes jag. För vuxenvärlden. Egoismen. Se-på-mig-kulturen. Och för mig själv.

Så här skriver Anna-Clara Tidholm:

”Känd författare redovisar utförligt sina namngivna barns psyken och beteenden i sina romaner, som för övrigt har samma titel som en bok av en känd rasist. Känd programledare uppdrar åt sin barnpubliks föräldrar att förklara hans problem med narkotikalagstiftningen. Känd författarinna säger sig uppskatta sina ”barnfria” veckor medan annan känd författarinna och debattör än en gång vill få offentligt ljus på de psykiska problem hennes barn troligen är bekanta med. Nu vill även känd rocksångare och författare via medierna förmedla till sina barnbarn att de kan ringa honom om de vill något.”

Jag skäms och skäms och skäms. Tror vi inte att barn är riktiga människor? Tror vi att de är accessoarer som ska bekräfta bilden av oss vuxna som framstående människor när vi använder oss av dem i våra livsberättelser? Hur egoistiska är vi egentligen att vi inte tänker på att vi kan skada de som står oss närmast?

Visst, det är få barn nämnda i inlägget; få barn som har författare till föräldrar eller få barnprogramledare som figurerar i narkotikaåtal. Men JAG pratar med mina vänner om hur mina barn ”är”. JAG twittrar om gulliga och tokiga saker som mina barn säger. JAG postar fina och lite knäppa bilder på mina barn på Facebook i tokroliga situationer. Inte tänker jag på att mina barn kanske inte tycker det är så himla kul. Och detta bara för att bekräfta bilden av mig som en lite tokrolig mamma som gör härliga saker med mina barn. Jag använder alltså mina barn i min livsberättelse, jag också. Tanklöst, ja visst. Slentrian, ja visst!

Jag tror att det är många barn som känner igen sig i att inte bli behandlade som människor med egna röster, som får finna sig i att bli tystade eller bara tanklöst osedda av de som står dem nära med motiveringen ”barn är så små, de förstår ändå inte” eller ”men barn glömmer så fort.”

Barn glömmer inte.
Barn förstår mer än vi tror.
Och tanklösheten är värst. Att vi faktiskt inte tänker på hur vi är mot våra barn. I alla situationer.

Anna-Clara Tidholm fortsätter: ”I vuxenkultur och medier är barnperspektivet frånvarande och lättsinnet större. Och kanske tanklösheten. För ingen menar väl illa? Och barnen – förstår väl ändå inte? Kanske tanklösheten bottnar i behov av uppmärksamhet, bekräftelse och omhändertagande – sådant som just barn behöver.
Sådant som i första hand barn behöver.”

Jag är inte bättre än någon annan.
Men från och med i dag tänker i alla fall jag börja motarbeta min tanklöshet.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Media/Journalistik, Skrivande, Svenska författare

Prince, berättelser och Way out West!

Jag har varit med om något fantastisk, magiskt och underbart.
Jag såg Prince på Way out West.
Jag stod längst fram och sjöng och skrek ooh-ooh-ooh-ooh i slutet av Purple Rain, jag tecknade C-O-O-L med fingrarna när Prince ville det och jag partade som om det var 1999!
Men det här är ju en bokblogg, och inte en musikblogg, så visst ska det handla om berättelser också.

Prince är en person som kombinerat fantastisk musik med bra texter och (ibland) bra filmer – berättelser i musik, film och text.
Och vissa av Prince låtar är ju som små berättelser i sig; The Ballad of Dorothy Parker, If I was your Girlfriend, Raspberry Beret…

Jo, jag vet att Prince inte är den enda i musikhistorien som berättar berättelser i sina låt-texter.  Men jag har gillat Prince sedan jag var i tidiga tonåren och då förstod jag inte allt han berättade i sina texter, då var det musiken, rytmen, det vågade, sexiga. Fantasin!
Men idag förstår jag texterna – samhällskritiken i Sign O the Times, kärleken i Adore, snuskigheterna i Cream… Snuskigheterna i If I was your girlfriend… Snuskigheterna i Gett off!!

Men Prince är inte bara snuskigheter, inte bara sexig, funkig med lila krås. Han kan vara enkel och vacker och fantasi-fantastisk också. Around the world in a day! Och han kan måla upp en scen med enkla ord för att sedan få det att övergå i en magisk lek, som i Starfish and Coffee.
Lyssna här:

”It was 7.45, we were all in line, to greet the teacher miss Kathleen. First was Kevin, then came Lucy, third in line was me. All of us were ordinary compared to Cynthia Rose. She always stood at the back of the line, a smile beneath her nose. Her favourite number was twenty, and every single day, if you asked her what she had for breakfast, this is what she’d say: Starfish and coffee, maple syrup and jam, a butterscotch cloud, a tangerine and a sideorder of ham. If you set your mind free baby, maybe you’d understand. Starfish and coffee, maplesyrup and jam.”

Och helt plöstligt är jag liten, står på led i skolan för att vänta på fröken, tycker jag är rätt vanlig, men hon bakom mig, med leendet, är fantastisk. Och när jag släpper min fantasi fri, så kan jag äta vad som helst till frukost.
Som sjöstjärnor, kaffe och sylt! 

Way out West!

6 kommentarer

Under Berättelser

Bilder och berättelser om mammor och barn

En ganska vanlig skrivövning när man går på skrivarkurs är att man skriver en kort berättelse utifrån en bild. Jag har själv hållit i sådana skrivövningar på en högstadieskola en gång och fick otrolig respons och fantastiska berättelser.

En bild säger mer än.. ja, ni vet. Ibland är det faktiskt sant, för bilder stimulerar vår fantasi, får oss att formulera våra egna berättelser, får oss att reflektera över våra minnen och erfarenheter. Som den här bilden av mamma och barn av Karin Broos, vars målningar just nu visas på Borås Konstmuseum.

Karin Broos målning av mamma och barn.

Jag såg utställningen igår och blev fascinerad över hur många av målningarna som jag började fantisera kring – vilka de var, vad de gjorde där, varför de gjorde som de gjorde. Bilden av mamman och barnet berör särkilt, eftersom jag varit i den situationen några gånger: trött mamma, vaken bebis.

 
Det finns många berättelser om hur det är att bli mamma, både för första gången och följande gånger. Moderskapet är omskrivet, både av manliga och kvinnliga författare. Senast läste jag Infans av Helena Granström. Minns också Marie Darrieussecqs Babyn. Men känslan i målningen av Karin Broos slår det mesta. Hur kan det vara så? Eller har jag bara inte läst rätt moderskapsskildring?
 
Imorgon är sista dagen för Karin Broos utställning Speglingar. Gå och se den!

Lämna en kommentar

Under Läsande

Jane Austen och The Good Wife

Jag måste dela med mig av något jag läst alldeles nyss på en sida som heter Wierd Science. (Låt er inte luras av det konstiga namnet, för sidan handlar om film och TV-serier – berättelser alltså…)

Det handlar om berättelser som går igen. Och om hur man bygger kvinnliga karaktärer. Bland annat görs en jämförelse mellan Jane Austens Övertalning (Persuasion) och TV-serien The Good Wife. Och det är jätteintressant.

Jag tänker också på det jag skrev tidigare här på bloggen i inlägget Hur mår romanen? om TV-serien som den nya sättet att berätta vår tids historier, teve-romanen som genre.

Här är länken!

Lämna en kommentar

Under Länktips, Media/Journalistik