Klas Östergren och den töjbara berättelsen

Klas Östergren har sagt något mycket bra om skillnaden mellan litteratur och film. Eller om det som är det braiga med litteratur, snarare… Det är något att fundera på.

Han sa det för ett tag sedan i sitt tacktal när han fått Selma Lagerlöf-priset, men idag uppmärksammade författaren och skribenten Alberte Bremberg mig på detta genom att länka till en artikel i tidningen Balder, där en annan skribent, Mats Ahlberg, tar upp det.

Klas Östergren skriver:

”Jag har haft den tvivelaktiga förmånen att få arbeta med några filmprojekt baserade på hennes verk. Ett arbete som gjort mig plågsamt medveten om vissa oundvikliga svårigheter och tillkortakommanden. Filmen kräver eftergifter, att historier förenklas till förmån för det åskådliga. En kompromiss som man oftast är beredd att göra.”

Och fortsätter lite senare i texten:

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende. Det är bara att resignera. Och med viss tillförsikt konstatera att det skrivna ordet fortfarande erbjuder en frihet för anden som saknar motstycke bland mänskliga verksamheter.”

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende.”

Det kanske är det det hänger på?

Elasticiteten.

Inom fysiken betyder elasticitet detta: ”Elasticitet är ett materials  benägenhet att deformeras på så sätt att den deformerande energin omvandlas till potentiell energi.” (Taget från Wikipedia.)

Man kan också säga: ”Elasticitet är egenskapen hos ett material eller ett föremål som deformerats genom mekanisk belastning att återta sin ursprungliga storlek och form när belastningen upphört.” (Från Nationalencyklopedin.)

Synonymer till elasticitet är tänjbarhet, spänstighet, töjbarhet, eftergivlighet, spänst, fjädring, följsamhet.

Jag kan se det framför mig; hur författaren sitter och tänjer och töjer sin berättelse, hur berättelsen ger efter och fjädrar tillbaka. Bara med hjälp av orden kan detta ske. Bilden, även om den är rörlig, har sin ram, sin fasthet, sin plasticitet.

Orden ger frihet.
Bilden sätter fysiska ramar som inte går att töja på.

Nora Ephron. Alltid genial. Alltid med humor. Alltid med kärlek till sina karaktärer.

Det kommer aldrig finnas någon så genial som Nora Ephron. Som gjort så mycket med en enda scen. Som med humor som främsta vapen visar på svårigheten i att närma sig varandra i kärlek. Och sex.

Det är såklart scenen i När Harry mötte Sally som jag tänker på. ”Can I have what she’s having?” När Harry säger att han vet när en kvinna fejkar, och Sally måste visa att han inte fan vet vad han snackar om. En enda scen. Som säger allt. Som var förlösande för många samtal kring den kvinnliga orgasmen. Eller brist på… (Ja, jag har också fejkat. Men det var länge sedan nu. Och varje gång jag gjirde det, tänkte jag på den scenen.) Scenen visades om och om igen, blev en klassiker. Filmhistoria.

Flams och trams, visst ibland är humorn så, men aldrig juvenil. Nora Ephron gillar sina karaktärer, hon gillar människan. Ömhet. Och det fascinerande när filmerna visas på TV då och då, när jag säger ”jag ska bara kolla i tio minuter för jag har ju sett den så många gånger”, men att jag alltid blir sittande kvar, till slutet, för att det är så bra. För att jag bryr mig om människona i filmerna, jag vill se att det går bra för dem, den här gången också.

Det är inte bara När Harry mötte Sally som är genial. Också You’ve got mail och Sleepless in Seattle är Nora Ephrons. Det är filmer som jag kan se om och om igen för att manus är så bra, för att värmen och humon finns där, för att det alltid är lyckliga slut. Jag som egentligen inte gillar lyckliga slut i böcker, älskar lyckliga slut i filmer. Kärleken med förhinder – kommer de att få varandra? Ja. Det får de! Harry får Sally, Sam får Annie, Kathleen får Joe. Och jag pustar ut.

Men det som jag också kommer att minnas Nora Ephron för är hennes också geniala parafras på Stieg Larssons hjälte Lisbeth Salander, när hon skrev The girl who fixed the umlaut i The New Yorker för nästan exakt två år sedan. Jag läste den då och skrattade så jag tjöt. Det är humor på genial nivå. Läs den här.

Helena Lindblad skiver fint om Nora Ephron i dagens DN. Läs här.

Så undrar jag om det finns scener liknande den i När Harry mötte Sally i någon bok?
Eller om det finns något par i någon bok som är lika klassiska som Harry och Sally, Sam Baldwin och Annie Reed, Kathleen Kelly och Joe Fox?

Eller är det det som är skillnad på böcker och film?
Att dessa historier fungerar alldeles utmärkt i rörliga bilder, men bara blir töntiga i skriven text?

En gång om året – det slutna rummets dramatik

Två personer. Ett rum.
Spelet kan börja!

Jag fascineras av historier som utspelar sig under en kort tidpseriod, i ett slutet rum, med bara några få karaktärer. Så mycket kan rymmas i det täta spelet:
Erfarenheter från länge sedan som får betydelse för nuet.
Trängda beslut som får konsekvenser för framtiden.
Gester som kan misstolkas.
Saker som förblir osagda.
Det som ändå sägs, som betyder allt.

Allt bygger på en förväntan om hur karaktärerna ska reagera i vissa givna situationer, att det finns regler. Men så sätter någonting reglerna ur spel: en händelse, en oväntad replik. Och makten förskjuts. Reglerna måste göras om.

Kanske fascineras jag av att det verkar så enkelt. Bara två personer som pratar med varandra, kanske gör något tillsammans. Men att skapa dramatik av det! Med en början och ett slut!

Jag såg en fantastiskt fin film på Göteborg Filmfestival som innehöll just allt detta: En gång om året, regisserad av Gorki Glaser-Müller med Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis i rollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel. En önskan, en replik. Ett fotografi på ett hus.

En annan berättelse på samma tema är På Chesil Beach av Ian McEwan. Det nygifta paret som sitter på hotellrummet och ska äta bröllopsmiddag. Och sedan väntar bröllopsnatten. En längtar. Den andra plågas av tanken. De försöker prata med varandra men båda misstolkar varandras gester och repliker.

Egentligen är det väl teatern som är allra bäst på att berätta sådana här historier. Dramatiker som August Strindberg, Ibsen, Arthur Miller, Norén. På teatern finns inte svulstiga filmscenografier eller landskap, inte heller har dramatikern tillgång till den skrivna textens neutrala berättarröst.
Dramatikerna har replikerna, skådespelarna, rummet, tiden.
Det är allt.
Och det bär alltid raka vägen till slutet.
Ja, slutet.

I En gång om året är slutet öppet. Kommer de träffas igen nästa år? Det vet jag inte.
I På Chesil Beach slutar det. Det är helt säkert.

Avalon – att inte säga något men ändå berätta allt.

Det här är ingen filmrecension. Inte heller en bokrecension.
Men jag måste ändå säga något. Om film. Om prosalyrik.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören – debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.

 

 

Hur mår romanen?

Walden är väl ingen roman. Så jag tänker inte fråga hur den mår när jag läser.

Hur romanen mår – den frågan ställs däremot i senaste numret av 10tal som jag köpte igår på Göteborgs central innan jag tog bussen hem. Jag bläddrade lite, läste Madeleine Grives ledare, som också kan läsas här, och funderade på romanen som berättarsätt, det icke-visuella. För Grive är inne på något som jag själv bloggat om flera gånger på Bokcirklar.se, nämligen att den rörliga bildens intåg gör något med vårt sätt att förhålla oss till berättande, om det är så att det är de som berättar med rörliga bilder som är vår tids bästa berättare? Läs ett av mina inlägg om det här.

Madeleine Grive kallar de högkvalitativa TV-serierna, som The Wire och Mad Men, för ”teveromaner” och frågar sig om det är ett ytterligare tecken på romanens marginalisering, tillsammans med bästsäljerism, tillgänglighetsproblem och läsarbrist.

Jag funderar istället på vad som gjort att vi bestämt att romanen ska vara ett så fantastiskt mycket bättre sätt att berätta historier på än något annat?

Romanen som berättarförmedlare inte är så gammal, att det bara är några hundra år den funnits och kräver att människor ska vara läskunniga och ha tillgång till bibliotek eller möjlighet att köpa sina egna böcker. Det muntliga berättandet av historier är ju det som fortfarande gäller i stora delar av världen. Och nu kommer berättandet med rörliga bilder – det första min äldsta son Svante gjorde när han fick sitt nya Nintendo DS var att göra en animerad film.

Madeleine Grive avslutar sin ledare med att säga att romanen mår ganska bra. Jag hoppas verkligen det.

Men jag blir mer och mer osäker.