Boken om Margot är lättläst. Jag läser den lika fort som jag läser en Mari Jungstedt-deckare, så tunn är den. Det slinker ner som en god underhållningsroman. Och undehållen blir jag. För stunden. Men sen börjar jag fundera.
För innehållet är faktiskt lika lättviktigt som en underhållningsdeckare. Naturligtvis är det ett problem. För att vara en bok om en av våra största internationella politiker handlar den till exempel förvånansvärt lite om politik och alldeles för mycket om Margot Wallströms privata jag. Visst blir Margot på så vis ”en människa precis som du och jag”. Problemet är att jag faktiskt är helt ointresserad av Margot Wallströms uppväxt, hennes gamla pojkvänner och att hon förlorat ett barn (ett ämne som får flera sidor i boken) – så länge det inte sätts i samband med hennes politikergärning. Och det gör det inte, det blir mest som lustiga anekdoter. Ett sätt att förminska en kvinnlig politiker till att bli just bara kvinna, mor, fru. En dålig sådan förståss – hon är ju aldrig hemma. Bilden av den bortplockade tandborsten är talande.
Jag är istället mycket mer intresserad av Margot Wallström som politiker. Men om det får jag veta mycket lite. Det är som om Bengt Ohlsson inte begriper sig på politik, inte kan ställa de rätra frågorna. Snarare får jag veta hur Bengt Ohlsson trivs i New York, hur kissnödig han är, hur Margots kappa hänger rygg mot rygg med en annan politikers, hur Margot dricker örtiga teer med filt över knät i sin IKEA-soffa. Skarpa iakttagelser? Visst. Bra prosa? Visst. Men Bengt Ohlsson beskriver bilder som egentligen inte betyder något politiskt.
Eller så är det helt enkelt så att Margot Wallström inte ger mer. Hellre bjuda på privata små berättelser, som folk ändå känner till, än att visa på den proffspolitiker hon är – en bild som inte behöver vara smickrande. Här är ju faktiskt en kvinna som är villig att offra sin familj och sina barn för ett toppjobb i New York. Den drivkraften måste ju vara enorm. Den skulle jag velat veta mer om.
Det är mycket Bengt Ohlsson i boken om Margot, han är en mycket synlig reporter i Margot Wallströms politiska och privata värld, en reporter som står lika förundrad inför storpolitiken som det norrländska arvet. Som grepp fungerar det dåligt. Han ställer sig i vägen, förminskar Margot, gör henne platt. Kanske skulle boken hetat ”Mina dagar med Margot”? Det hade inte varit falsk marknadsföring.
Recensionen i Svenska Dagbladet här.
Dagens Nyheters recension här.
Annika Koldenius 