Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg skriver i måndagens Svenska Dagbladet om romaner som blir film.
Läs artikeln här.
Det är intressant läsning både för den som gillar romaner och för den som gillar film.
”Filmindustrins syn på romaner som opportunt stoff för framgångsrika filmer har fört med sig fega filmatiseringar som varken tar tillvara filmmediets möjligheter eller respekterar förlagorna. I stället får vi en serie likgiltiga produkter, identiska till formen”, lyder ingressen.
Sammanfattning: Det görs fler filmer, men de är sämre. De liknar varandra alltför mycket. Ett recept på framgång, att stöpa allt i samma form. Kultur som konsumtionsvara. Löpande band, som Beck-filmerna i TV4. Romaner har ett annat slags berättande som inte är film.
Jag tänker på det efter att Röda Kvarn i Borås just visat den nya svenska filmen Avalon. Som inte är baserad på en bok. Som utnyttjar filmmediets möjligheter. Som varken är likgiltig eller identisk i formen med något annat jag sett. Men så är det en också konstnär, Axel Petersén, som gjort filmen. Jag såg filmen redan på Filmfestivalen i Göteborg i februari. Det var en av festivalens stora snackisar.
”Bara några få svenska filmare använder i dag filmen för att uttrycka något som bara är möjligt på film. Roy Andersson, Marie-Louise Ekman, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt är några av dessa få”, fortsätter Carl-Johan Malmberg.
Han nämner inte Axel Petersén. Inte heller Lisa Aschan. Eller Gabriela Pichler. Eller Gorki Glaser-Müller.
De borde såklart nämnas!
Alla regissörer som jobbar med egna manus borde nämnas!
Varför håller vi på så här?
Är det pengar?
Är det tidsandan? Att det är lågkonjunktur, oroligt, att vi inte vill ha nytt.
Är det trygghet vi vill ha? Att vi vill veta vad vi får och det vet vi när vi ser en film som nyss varit en roman? Eller en film?
Ja, jag tänker också på alla remakes som görs i filmindustrin just nu.
För inte kan det vara så att vi har slut på berättelser? Eller sätt att berätta på? Allt kan väl inte redan ha gjorts?
Jag hoppas inte det. Jag vill inte tro det.
Men så tänker jag ändå – kan inte filmen få leva sitt eget liv? På sina egna premisser. Det går ju sällan att göra en bra film av en bra bok. Oftare går det att bara göra en riktigt bra film av en roman om regissören är otrogen boken. Som i En enda man. Som är en riktigt bra film och som jag bloggat om här.
Och varför är det mer tillåtet att göra film av en bok än att göra bok av en film?
Carl-Johan Malmberg längtar efter en äkta auteur i svensk film, någon som kan göra film på riktigt, ”något vida mer än industriprodukt, förströelse, bruksting och kommers. I det svenska filmlivet är ett sådant tänkande numera praktiskt taget obefintligt”.
Alltså, jag tror inte att det är så illa ställt. När jag ser en film som Avalon, får jag i alla fall nytt hopp för filmen som konstart. Att de flesta tycker att den är konstig, kanske är en annan diskussion.
Annika Koldenius 