Etikettarkiv: Augustpriset 2014

Läs trilogier i jul! Här kommer mina boktips som jag pratade om i Sveriges Radio Sjuhärad P4

Igår var jag och pratade boktips inför jullovet i Sveriges Radio Sjuhärad P4. Det var kul!

Och vad passar bättre inför en lång ledighet än att verkligen göra en djupdykning ner i en lång läsupplevelse genom att läsa TRILOGIER?! Inte bara en bok – utan tre i en serie, helt enkelt! (Sen att man kanske inte alltid får de där skimrande långa lästimmarna mellan julstök och släktingkalas – det kan man ju bara bortse från. Men drömma går ju!)

Här kommer de trilogier jag tipsade om:

Krilon-trilogin
av Eyvind Johnson består av böckerna Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943). De skrevs som motståndsromaner mot vad som hände i världen och Sverige under andra världskriget och innehåller stark stark kritik mot nazism och fascism, men också mot den svenska neutralitetspolitiken. En läsning som är aktuell också idag.

Engelsfors-trilogin
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Böckerna heter Cirkeln, Eld och Nyckeln. Engelsfors-trilogin är ungdomsböcker som lika gärna kan läsas av vuxna och det är en spännande fantasyberättelse om några tjejer som får magiska krafter och måste arbeta tillsammans för att inte världen ska gå under. Det som gör den extra bra är de pricksäkra skildringarna av tonårsliv på en skola.

Hanne-Vibeke Holst
har skrivit två bra trilogier. Den första om TV-journalisten Therese Skårup, som kom på svenska i början av 2000-talet. Den brukar finnas i pockethyllorna på secondhandaffärerna. Thereses tillstånd, Det verkliga livet och En lycklig kvinna. Sen den politiska trilogin som inspirerats av Mona Sahlin-affären: Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret. Den blev ju TV-serie också, men jag tycker böckerna är bättre.

Kristina Sandbergs
trilogi om hemmafrun Maj, där den sista delen i trilogin fick Augustpriset här för någon månad sedan, tänker jag själv läsa när jag läst ut Krilon-trilogin (jag vet, det är önsketänkande..). Böckerna heter: Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Stieg Larssons Millennium-trilogi
som börjar med Män som hatar kvinnor är en spännings-trilogi som fortfarande är riktigt bra. Jag läste om den tidigare i höstas och det var verkligen en riktigt bra sträckläsning, trots att jag både läst den förut, sett filmerna och vet hur det slutar.

Andra fantasy-trilogier är den klassiska Härskarringen-trilogin av JRR Tolkien. Men också ungdomsböckerna i Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins och nya Divergent-trilogin av Veronica Roth är riktigt bra och spännande jullovsläsning för både unga och vuxna.

GOD JUL!  och mycket läsning, önskar Annika K.

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Läsande

Augustprisläsning 2014: Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Jag var lite frågande inför Lyra Ekström Lindbäcks andra roman Ett så starkt ljus. Debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck var minst sagt speciell och nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Skulle den svåra andraromanen vara lika mystiskt intelligent litterär?

Ja. Och nej.

Egentligen är Ett så starkt ljus bara en enkel berättelse om unga människor och kärlek. Det finns en finstämdhet som tilltalar mig, ett slags allvar över livet och i funderingarna över vem man ska vara och bli, vuxenblivandet, och hur det egentligen ska gå till. Samtalen, festerna, kompisarna, förälskelserna mot vilka man mäter, prövar och stångar sin identitet. Det är inte någon berättarfest à la Östergren, snarare ett stillsamt inåtblickande.

Och på samma gång känns romanen ibland ofärdig. Vissa meningar på gränsen till något slags litterärt pekoral, som om det är så här Litteratur med stort L ska skrivas, med något duktigt och inlärt i alltför många  formuleringar. Men visst, språket är stundtals glimrande vackert. Och visst, Lyra Ekström Lindbäck får mig att förstå det där sökandet efter ett tillblivande, en mening med allt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Jag tror att det bor en stor författare i detta litterära underbarn, redaktören, kritikern, författaren till två romaner vid 24 års ålder, vinnaren av Lilla Augustpriset 2008 och hon kanske är trött på att man tjatar om hennes ålder (det hade jag varit), men just nu tycker jag att det är åldern det hänger på. Att det finns något vackert och smart, men ofärdigt över hennes författarskap så långt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Dock inte till årets Augustpris. Det hoppas jag verkligen inte.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Ma av Ida Börjel

Egentligen är jag ingen stor poesiläsare. Men ibland finns det lyriska verk som når in i mig trots. Och Ida Börjels Ma är en av dem.

Jag ska inte försöka ge mig på att tolka. Jag kan bara berätta om den magiska stämning som läsaren försätts i via det komprimerade flöde av ord som berättar enkelt och rättframt om mänsklighetens fasansfulla verkningar – orättvisor, katastrofer, förluster, både stora och personliga.

Läsningen är att dyka djupt ner i orden, ge sig hän. Mellan orden finns berättelsen. Och berättelsen? Den tillhör oss alla. Människans erfarenheter.

Ma är en stark läsupplevelse. Och det var längesedan en poet fick Augustpriset.

Får jag hoppas på Ma?

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg

Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till.

Rebis är alkemistens dotter, den sista av släkten Drakenstierna, och hon har till uppgift att förinta universum. Men när fadern dör och lämnar Rebis med denna livsuppgift, så fattas det några ledtrådar. Rebis måste ge sig ut i det stinkande Europa för att leta upp släktens sista medlemmar för att se om de har de sista pusselbitarna.

Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns  en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. Ja, det vore nog inte en bok av Carl-Michael Edenborg om det inte fanns en kroppens köttighet och en skimrande lust, parat med det där mörkret, det där kroppsliga betvingandet. För Rebis måste förbli oskuld för att lösa uppgiften att förinta universum.

Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. Men frågan är om Alkemistens dotter tilltalar tillräckligt många. När jag letar efter en liknande vinnare genom åren, så får jag gå tillbaka till början av 2000-talet, de åren när Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia vann. Så kanske är det dags för en ”mustig” och skrönelik berättelse igen?

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag brukar gilla det Sara Stridsberg skriver. Jag älskade Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River. Men det är något som jag inte får ihop med Beckomberga. Ode till min familj. Plötsligt får jag inte Stridsbergs pusselbitar att passa.

För Beckomberga. Ode till min familj är just ett pussel. Med fragmentariska minnesbilder i ett slags oordning och små bitar av fakta berättar Sara Stridsberg om en familj, där pappan Jim är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Läsaren får också möta några av människorna där. Men Sara Stridsberg berättar också om Beckomberga som institution och samhällsfunktion. (Sjukhuset fanns mellan 1932 och 1995.)

Sara Stridsberg är oerhört duktig på att skriva vackert, sådana där vackra meningar som får läsare att kippa efter andan. Det finns också alltid något drömskt, drömlikt i hennes prosa och i hennes sätt att presentera romanens idé för läsaren. Men det blir ett slags stillastående betraktande, ett svävande. Läsningen blir också då ett tillstånd, snarare än en berättelse som rör sig framåt, där läsaren får samla ihop fragmenten och tolka dem.

Jag vet inte varför jag inte får Sara Stridsbergs pusselbitar att passa. Kanske är det inte meningen att jag ska få ihop det?, tänker jag. Men jag brukar tycka om ”mellanrumsläsning” –  att jag som läsare får fylla i själv och göra mina egna bilder. Men – och här är kanske svaret: Sara Stridsbergs bilder är så precisa, att det inte finns något mellanrum för mig att fylla i. Allt står där. Men jag kan ändå inte se helheten i fragmenten.

Beckomberga. Ode till min familj är en mycket välskriven bok. Jag förstår mycket väl varför den blivit nominerad till Augustpriset. Men jag tror inte att den kommer att vinna och det är helt enkelt bara att se på föregående års vinnare för att belägga den åsikten. Det är de enkla och vanliga berättelserna som oftast vinner. Det fragmentariska och det poetiska berättandet vinner aldrig, hur välskrivet det än är.

Fast egentligen kan jag ju knappast ha en åsikt om vem som vinner innan jag läst alla de nominerade titlarna. Så nu ska jag fortsätta Augustprisläsningen med Alkemistens dotter.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Recensioner, Svenska författare

Att läsa alla de nominerade till Augustpriset istället för The winner takes it all

Jag har nappat på ett erbjudande om att få läsa några av de nominerade till Augustpriset. Det gäller främst de nominerade i skönlitteraturklassen.

Tack, sa jag. (Berättar längre ner varför jag nappade.)

Jag valde: Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg, Ma av Ida Börjel, Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck och så hade jag ju redan Sara Stridsberg Beckomberga. Ode till min familj hemma i läshögen.

Jag valde inte: Kristina Sandbergs Liv till varje pris, eftersom jag inte läst de andra två delarna i trilogin (bäst att börja från början, liksom), eller Steve Sem-Sandbergs De utvalda eftersom jag generellt har svårt för Andra världskriget-litteratur, hur bra det än må vara.

Augustpriset är ju skapat av Förläggareföreningen och finns för att ”årligen belöna de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket”. Ryktet säger dock att det bara är vinnaren som får all uppmärksamhet, inte också de nominerade. Det är som om att svenska folket bara sitter och väntar och väntar på vem som ska vinna och sedan rusar ut för att köpa den, och enbart den boken. Tänk bara på de senaste åren: Tomas Bannerhed och Lena Andersson till exempel. Är det någon som minns vilka andra böcker som var nominerade de åren? Det är väl säkert också därför som jag fått erbjudandet om att läsa och skriva lite om de nominerade också. Jag gillar den tanken, den känns demokratisk och generös. Inte bara The winner takes it all.

Jag vet att jag haft mina synpunkter på Augustpriset tidigare. På nomineringar av fel böcker och på att de nominerade verkar så uttänkt utvalda – dvs nån manlig, nån kvinnlig, nån poet, nån ung kvinna, nån ung man, nån överraskning osv. Jag gillar inte heller att det kostar en rätt hygglig slant (900 kronor per titel) för förlagen att anmäla sina böcker till priset, vilket innebär en stor kostnad för de mindre förlagen.

Juryarbetet börjar jag dock få respekt för. Sex kunniga juryledamöter läser alla de anmälda böckerna (PUH!), väljer sex böcker att nominera (svårt!) och sedan läser 21 elektorer de nominerade böckerna (låter mindre arbetsamt).

Om någon vecka vet jag vilken bok jag gillar bäst. Men det blir säkert som Lena Kvist skrev i en krönika för några veckor sedan om årets nomineringar: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Så det blir väl Steve som vinner. Å andra sidan vann han 2009 med De fattiga i Lodz

1 kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Alltså – det finns faktiskt litteraturbevakning utanför Stockholmsmedia!

Jag satte morgonkaffet i halsen i morse och blev sådär ledsen över Stockholmsmedierna igen.
För på krönikeplats i Dagens Nyheter förfasar sig Åsa Beckman över att ingen litteraturkritiker brytt sig om att diskutera de nominerade till Augustpriset. Ja, kanske Åsa Linderborg nämnt något i Aftonbladet, menade Åsa Beckman.

Jag vet – det är inte första gången jag bloggar om den här konstiga inställningen bland de stora tidningarna att litteraturkritik på landsortstidningar inte är värt något särskilt.
Jag vet – det är inte heller första gången jag tycker till om vad Åsa Beckman tycker.

MEN HALLÅ ÅSA BECKMAN! Lena Kvist, kulturredaktör på Borås Tidning, skrev en mycket bra krönika om nomineringarna bara några timmar efter de nominerade avslöjats. Hon saknade också en nominering av Klas Östergrens Twist. Och hon avslutade krönikan med att skriva det fler än hon tänker: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Men ajustja – Lena Kvist skriver inte i en Stockholmsbaserad rikstidning. Glömde det…
Därför räknas hon såklart inte av Åsa Beckman.

Men alltså – skärpning!

(Läs för all del denna text också. Den handlar också om Stockholmsfixering. Fast på ett annat sätt.)

 

 

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Litteraturkritik, Media/Journalistik