Avalon – att inte säga något men ändå berätta allt.

Det här är ingen filmrecension. Inte heller en bokrecension.
Men jag måste ändå säga något. Om film. Om prosalyrik.

Jag såg Avalon idag på Göteborg Filmfestival. Och den lämnar mig inte ifred.

Filmen är omtalad. Den har vunnit ett stort filmpris i Toronto. Den har blivit uttagen till att tävla på filmfestivalen i Berlin i avdelningen för banbrytande film. Det pratas om Johannes Brosts fina skådespel, om regissören – debutanten Axel Petersén. Det pratas också om att den kommer få svårt att hitta en stor svensk publik.
Och när jag letar efter beskrivningar om vad filmen handlar om, så låter det lite olika. Något om 40-talister som vägrar växa upp. Om någonting som håller på att kapsejsa. Om urspårad festfixare. Om fotboja. Om skilsmässa. Båstad. Tennis. Nattklubb.
 Now the party’s over, I’m so tired, som Bryan Ferry i Roxy Music sjunger.

Jag ska inte avslöja. Filmen har svensk premiär 24 februari. Men Avalon liknar ingenting jag tidigare har sett i svensk film.

Jag associerar till det jag läser just nu: Åsa Ericsdotters fantastiska prosalyrik.
Igår läste jag Kräklek. Nu har jag börjat på Förbindelser. För ett år sedan: Svårläst.
Prosalyriken där orden, rytmen, att inte säga något men ändå berätta allt. Att läsa det som finns mellan raderna. Att det som jag trodde var sanning vrids till något helt annat.

Och precis så är det att se Avalon. Jag tror jag förstår vad som pågår. Jag försöker tolka bilderna, gesterna, replikerna. När Johannes Brost klappar på kostymen som hänger där och väntar. (På vad? Det förstår jag senare. Kanske.) Jag försöker läsa mellan raderna. Det outsagda. Det som alla inblandade redan vet, men inte vi i publiken. Och så vrids sanningen till något annat än vad jag trodde från början. Men när börjar vridningen?  Vem är god och vem är ond? Vem är stark och vem är svag? OCH VAD FAN HÄNDE NU?

Det är så skickligt berättat! Glasklart, men samtidigt vidöppet.

Prosalyrik i rörlig bild. Film kan nog inte bli bättre än så här.

 

 

Vet Daniel Sjölin om att han är en ”ung författare”?

Jag måste protestera. Jag gör det ibland. Och särskilt när jag har varit på biblioteket.
Ja, jag har precis varit där. För andra gången idag. Första gången fick jag nämligen vända för klockan var bara 10.15 och jag trodde i min enfald att biblioteket, vårt gemensamma vardagsrum, skulle ha om inte längre så i alla fall samma öppettider som stadens kommers. Men nej. Biblioteket i min stad öppnar kl 11.00 på lördagar. Så det var bara att vända.
Men det är inte öppettiderna jag ska protestera mot idag.
Tillbaka kl 11.15 strosade jag runt bland de nya, vitmålade bokhyllorna och finner att styggelsen från innan nyrenoveringen är kvar:
”Unga författare”-hyllan.
Också den fräscht vitmålad.
Jag undrar om Daniel Sjölin vet om att han fortfarande räknas som ”ung författare” på Borås Stadsbibliotek?
Kategorisera böcker är ett måste. Främst för att kunna hitta. Men då måste det finnas en bra anledning och sedan ska det utföras konsekvent. Att Daniel Sjölin finns bland ”unga författare” må vara hänt. Men att då finna Jenny Jägerfeldt och Linda Skugge bland ”vuxenförfattarna” är en skymf. Mot Daniel Sjölin. Mot Carolina Fredriksson. Mot Viktor Johansson. Mot Åsa Ericsdotter. Mot Jonas Hassen Khemiri. Och alla andra som räknas som ”unga författare” i Borås. Och att hitta en bok av Karolina Ramqvist blir en intressant uppgift, för More fire står på ”unga författare” medan Flickvännen står på vuxenhyllan.
Snälla. Varför denna uppdelning? Är inte en ung författare en riktig författare, eller? Och när slutar man vara ”ung”? Finns det en 35-årsgräns? Eller hur görs uppdelningen?
Det kan ju inte handla om innehåll, för då skulle Jenny Jägerfeldt hamna där direkt. Och det kan inte ha att göra med författarens ålder, för då borde rimligtvis inte Daniel Sjölin finnas där.
Nej, uppdelningen verkar vara helt godtycklig. Och då är det ju meningslöst att ha uppdelningen alls. Det underlättar inte ett dugg för mig som lätt vill låna en bok och slippa gissa mig till i vilken hylla den ska finnas.