”Va? Läser du inte poesi!”, utbrast min granne Han Som Alltid Har Rätt. Också kallad HSAHR. Eller Mathias. (Vad han senast hade rätt om? Det var en grej om Helle Helles senaste bok. Suck.)
”Nja, jag har nog aldrig läst poesi”, sa jag.
Då fick HSAHR en bekymrad rynka i pannan, tog mig i armen och drog iväg mig genom biblioteket till poesihyllorna, som vi hittade efter lite letande eftersom det är fortfarande lite dåligt skyltat sedan ombyggnationen av biblioteket i Borås. (Varför vi båda befann oss på biblioteket vid detta tillfälle handlade enbart om våra barn, deras aktiviteter och inget annat. Det är inte så att vi delar ett gemensamt nöje att åka till biblioteket ihop, titt som tätt.)
”Jag gillar ju prosa!”, försökte jag protestera.
Det blev lite lamt.
”Men du gillar ju poetisk prosa! Läste du inte Rosa Liksom nyss?”, sa HSAHR.
”Jo. Jag gillade ju det där rytmiska i hennes språk.”
”Där ser du!”
Jag vet att han bara vill mig väl. Att vi överhuvudtaget börjat tala om poesi, där på biblioteket, handlade förståss om att vi nyss, under Bokmässan, suttit vid samma bord som poeten Arne Johnsson och samtalat något med honom. Och eftersom jag inte läser poesi, visste jag inte vem denna Arne Johnsson var.
Det visste HSAHR.
Och det var ju pinsamt. Så här i efterhand.
”Här har du!” sa HSAHR och dumpade en samlingsvolym med Arne-dikter i min famn.
”Sen måste du läsa Marie Lundquist också! Och Birgitta Lillpers! Och.. Nä, det får nog räcka för idag… Johan Jönssons är nog inget för dig, nej…”
Själv lyckades jag hitta och pilla ut en Sylvia Plath-bok ur hyllan, vilket möttes med dödstystnad från HSAHR:s håll.
”Nu går du hem och läser!”, sa HSAHR.
”Puh!”, tänkte jag.
Själv norpade HSAHR de sista två Inger Christensen-volymerna mitt framför näsan på mig.
Annika Koldenius 