Vattnet i mars är den bok som fått mig att gråta flest gånger under 2013. Första gången redan på sid 89 för att Mikael Fant så på pricken beskriver en känsla, den där ensamheten fast man är två, armarna som klänger på en, trycker ner och kväver fast man vill vara ifred, vad vill du? vad vill du? säg vad du vill! fast man inte kan och när det väl kommer: jag vill vara ensam!
Vattnet i mars är ett slags nutida släktkrönika, där en persons berättelse ges ett kapitel och där alla berättelser till slut vävs samman till en enda. Det är de tre systrarna, de äkta männen, barnen och föräldrarna. Det är människor som älskar, försöker älska, vill älska. Men livet! Det kommer ju emellan ibland och stör…Skickligt planterar Mikael Fant ledtrådar i varje persons berättelse som följs upp i nästa – men ur ett annat perspektiv.
Det är något fantastiskt över Mikael Fants språk; något med ordrikedomen som får mig att säga: det är ju det här som är meningen med litteratur jämfört med andra typer av berättelser: orden! meningarna!; när språket skapar en känsla som försätter läsaren i ett slags kärleksvemod; när språket skapar en sådan närhet till karaktärerna som lever kvar, långt efteråt. Jag går fortfarande och tänker på äldsta systern Agneta och den där dikttävlingen. Och på pappa Edvin, hur han kör omkring på den där rullstolen. Och på skolans skönhet Maja, som stannade kvar i Medelpad och blev streetsmart hustru till Raimo. Och Raimo, hockeytalangen som istället blev en småknarkande hallick.
Porträttskickligheten tillsammans med språket gör Vattnet i mars till den klara tvåan på min årsbästalista. Boken är december månads bokklubbsbok hos P4 Extra och läs också gärna Annina Rabes recension i Svenska Dagbladet – en av de som beskriver Vattnet i mars allra bäst. Att Vattnet i mars inte blivit nominerad till något pris i år är för mig en stor gåta.
Annika Koldenius 