Etikettarkiv: Årets bästa böcker 2012

De nominerade till Borås Tidnings Debutantpris har anlänt till Borås (medan jag övar på prismotiveringar)!

Medan fyra de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris har anlänt till Borås, så sitter jag och övar på prismotiveringarna till vinnarna i Lilla Debutantpriset:

”Tredje pris i Lilla Debutantpriset går till ________ för en ________ som får läsaren att ________. ”  Något sånt kanske det kommer att låta ikväll ungefär klockan 18.40 på Kulturhuset i Borås.

Jag tänker att jag ska kunna motiveringarna utantill. Men det kommer nog inte bli så. Bäst att ha fusklappar. (Eller Cue Cards som det heter i TV-branschen.)

Jag vet ju vem som vinner Lilla Debutantpriset, eftersom jag är en av jurymedlemmarna.
Vem som vinner ”stora” debutantpriset kan jag inte ens gissa. Jag har ju min favorit, eftersom jag utnämnde Hindenburg till årets bästa bok 2012, långt innan Susanna Lundin avslöjats som nominerad.

Men om juryn tycker samma som jag?
Det får vi se ikväll.

bt.se finns intervjuer med alla nominerade: Susanna Lundin, Sami Said, Katarina Fägerskiöld, Lyra Ekström Lindbäck och Elisabeth Berchtold.

Det är gratis att gå på Debutantprisgalan! Det börjar 18.30 på Kulturhuset i Borås, så KOM!
Och den som inte kan komma till Borås kan följa galan via webb-tv på bt.se!

 

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Länktips, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 1. Hindenburg av Susanna Lundin

Hindenburg av Susanna Lundin är en magisk och melankolisk berättelse om Bertil och Prickly Pear som bor i ett övergivet torp, men som kanske kommer någon annanstans ifrån. Bertils öga hänger från en tråd. Prickly Pear gör som Bertil säger.

Båda försöker de ordna tillvaron efter bästa förmåga. Men förmågan räcker inte så långt. Ändå söker Bertil och Prickly Pear ständigt efter ny kunskap, fast på lite olika sätt. De ordnar och kategoriserar. Försöker hitta sin berättelse och sitt ursprung.

Hindenburg är en fabel för vilsna vuxna, en trösterik saga. Lite som Tove Janssons Sent i november, där den öde Mumindalen både skrämmer och ger nya perspektiv till rädda varelser. Hindenburg är en roman som tar fram det mänskliga genom att skildra sökandet efter mening. Det är utmanande, men vackert.

20121215-103005.jpg

2 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 2. Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

Aldrig har jag lika starkt känt att jag har rest i tid och rum med hjälp av litteratur som när jag läser Rosa Liksoms Kupé nr. 6. Det är en storslagen vacker läsarkänsla, trots att det är hotande, smutsigt och vintermörkt. Jag fascineras över den känslan! Det är det här som är litteratur! Att helt försvinna in i en text, i dess rytm, i dess ord när man läser. Att inte vilja befinna sig någon annan stans än mitt i berättelsen. Att lita blint på att texten bär läsaren till slutet. Att veta att det kommer att ta lång tid innan man ens kan hålla i, än mindre öppna, en annan bok.

Rosa Liksom frustar fram berättelsen om flickan från väst och mannen från öst som tvingas dela kupé under den långa resan på den Transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Ulan Bator. Det är något slags 1980-tal. Sovjetunionen finns fortfarande. Båda är på väg. Mannen för att få arbeta på ett bygge. Flickan för att få se en hällristning.

Det är ett slags naturromantik där himlen och ljuset är klart, men där markens fula människor gjort snön smutsig och fyllt stränderna med rostigt skräp och hushållsavfall.
Jag fascineras över språket! Språket är ibland lika rytmiskt dunkande som tåget mot rälsen, ibland lika realistiskt magert som den sibiriska tundran, ibland lika starkt som den alltid närvarande vodkan. Vissa meningar vill jag aldrig ska ta slut.

Kupé nr 6.är ett tidsdokument från en svunnen tid. Det handlar både om att berätta sitt liv, att försjunka i minnen, det var så här det blev, men också om att se världen och längta framåt, vilja ut. Det är en underbar läsning, det är underbar litteratur. Det är en av årets absolut bästa böcker!

20121214-122536.jpg

5 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2012

Årets bästa böcker 2012: 3. Enstörig av Nina Bouraoui

Det finns litteratur och så finns det litteratur. Och så finns Nina Bouraoui. Det är något annat. Något mer. Något större.

Jag vet inte varför jag gillar Nina Bouraoui så mycket. Men det är något med hennes sätt att berätta som fångar mig. Att det inte är händelsedrivet, utan tankedrivet, kanske? Det är det där med att hon ”fångar existensen”, sätter ord på vad det är att vara människa, det som sker inuti, som inte går att delas upp i scen efter scen.

Annars är det ju så med många romaner nu för tiden. Scen läggs på scen där människor springer omkring och gör saker i dramaturgiskt skickliga berättelser som lika gärna skulle kunna vara filmmanus. Så är det inte alls i Nina Bouraouis romaner. Inte alls. Där är frågorna lika viktiga som svaren. Sökandet lika viktigt som berättandet. Och ibland vindlar det iväg åt håll som inte går att förutsäga.

Enstörig handlar om ett tillblivande. En flicka som håller på att bli vuxen, och som söker efter svar i det som finns omkring henne och där försvinnandet av vännen Sami blir en förlust både av vänskapen, men också barndomen.

Språket är egentligen inte fantastiskt, ibland kan det till och med kännas orytmiskt, eller ofärdigt. Det är tankarna som är fantastiska. Och Nina Bouraoui uttrycker sig alltid på ett sätt som får mig att vilja brodera vissa enskilda meningar och sätta upp som bonader på väggen.

20121213-115212.jpg

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2012

Årets bästa böcker 2012: 4. Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson

Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är en av de starkaste berättelser jag läst i år, både till innehåll och röst. Den kvinnliga huvudpersonen är ständigt kåt, knullar hela tiden med kända eller okända som hon går med hem från krogen; är ständigt antingen full eller bakfull på sprit eller knark. Hon rör sig mellan nattklubbarna Spy Bar, Riche och arbetsplatsen Dramaten, där hon arbetar som publikvärd. Spyor, slemklumpar, snor, mens och könssafter stänker på väggarna eller rinner nerför benen, sida upp och sida ner.

Visst innehåller Det känns konstigt att vakna i sin egen säng mycket sex. Men det är inte en erotisk sexighet, det är inga vackra samlagsbeskrivningar i rosarött skimmer. Det är snarare en kroppslig, smutsig, tvingande sexualitet, en sexualitet som inte går att stoppa, som genomsyrar varandet, som är den där rastlösheten i kroppen, den där längtan efter orgasmen som stillar, den där längtan efter sex som bekräftelse, som är så stark att man hellre sviker än vän, än att gå ensam hem.

Men Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är också en träffsäker beskrivning av Dramaten, en bitsk och humorös skildring av en värld som skapat sina egna regler för hur man beter sig mot varandra, där skådespelarstjärnorna har later och där besökarna tar sig friheter. Det är underbart roligt att läsa.

Det finns något uppriktigt som jag tycker om i Det känns konstigt att vakna i sin egen säng. Jag tycker om att det är en samtidsberättelse utan hämningar, en samtidsberättelse som inte viker undan, med ett språk som flödar. Visst gör det ont ibland, men jag tycker att det är befriande att läsa om en kvinna som är kåt, som har ett driv och en törst som måste släckas oavsett om det handlar om sprit, knark eller sex och trots att hon ibland får ångest av sin hunger. Jag gillar till och med det något översymboliska slutet.

20121212-090405.jpg

2 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 5. In som ett lamm, ut som en tigrinna av Vanja Hermele

De två minnesbilderna som på första sidan öppnar Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna är så talande att jag som kvinna får ont i magen. Det är strukturerna, nedbrutna till scener; pojken som egentligen är en flicka; doktorn – som när förkylningsundersökningen av barnet är över – måste dra ner trosorna och känna.

Vanja Hermele är genusforskare och har under många år undersökt jämställdheten i bland annat teatervärlden och konstvärlden. Hon har också varit chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang. Hennes skönlitterära debut In som ett lamm, ut som en tigrinna består till en del av minnesbilder från en flickas uppväxt och till en del av scener med intervjuer där någon hög chef inom konst eller teater svarar på frågor om kön, genus och jämställdhet.

Intervjuerna och minnesbilderna ger tillsammans texten en närmast dokumentär prägel. Människorna och institutionerna som medverkar i boken är också anonymiserade och kallas till exempel [teatergrupp] eller [manlig teaterregissör]. Anonymiseringen och fiktionaliseringen är naturligtvis det enda sättet att ta sig an det här materialet så att strukturerna synliggörs snarare än någon enskildhet och jag älskar den lätta, exakta och filmiska prosa som Vanja Hermele använder sig av.

Ju mer jag tänker på In som ett lamm, ut som en tigrinna, ju mer framstår den som en av årets viktigaste och böcker. Mycket tack vare att innehållet gestaltats genom ett perfekt matchat språk.

20121211-152442.jpg

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 6. Väldigt sällan fin av Sami Said

Väldigt sällan fin är en berättelse om tillhörighet och om ursprung, berättat inte med sentimentalitet, utan snarare med en vetenskaplig nyfikenhet. Nyblivna studenten Noha flyttar till Linköping för att plugga och måste därför bo i studentkorridor. Men eftersom han har sitt ursprung i Eritrea, så är han uppfostrad med en skepsis till allt som är sekulärt och svenskt.

Noha har därför nogranna strategier för att undvika att vara tillsammans med och prata med andra människor. Som att laga sin mat på natten, när korridorsköket är tomt. Det hindrar dock inte till exempel Anna från att vilja vara hans flickvän, eller kursaren Fredrik från att vilja konvertera till islam och vara hans vän. Det är dråpligt roligt ibland. Oändligt sorgligt ibland.

Vid första anblick handlar Väldigt sällan fin om kulturkrockar och fördomar. Men trots de många strategierna Noha har för att få vara ifred, så finns det en sorg i Nohas ensamhet: sorgen över att inte passa in någonstans. Egentligen har det inte alls med etnisk tillhörighet att göra, utan mer om en individ som inte förstår hur resten av världen fungerar, som inte tror sig behöva något av andra människor och som verkar se allt som händer omkring honom med barnets förvåning. Men långsamt så tränger sig omvärlden på.

Vissa författare har språket i sin hand. Sami Said är en av dem. Inte så att prosan är vindlande, poetisk och blommig, utan språket gestaltar berättelsen precis som den är. Sami Saids språk är så exakt, så ledigt, så torrt, att jag kliver in i boken utan motstånd och stannar där, i den verklighet som Sami Said bygger upp. Makalöst skickligt av en debutant.

20121210-094142.jpg

2 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 7. Bubblor av Claire Castillon

Fransyskan Claire Castillon gör mig sällan besviken. Inte heller med novellsamlingen Bubblor, som kom i år. Det är 38 små berättelser, små monologer där 38 olika människor ges var sin röst.

I Bubblor inte bara skruvar, utan vrider Castillon helt ur led människans förmåga till egenheter. Det finns inget som skulle klassas som “normalt beteende” bland de människor som Castillon ger röst åt i Bubblor. Ibland är det situationer som uppstår, ibland är det egenskaper. Alla lever i sin egen lilla värld, oförmögna att ta till sig andra människors tankar, känslor och perspektiv. Det är intelligent. Det är cyniskt. Det är roligt, burdust, vrickat. Det är så där människor egentligen skulle vara, om all social polityr försvann. Egoistiskt. Det ena sjukare än det andra.

Jag gillar hur Castillon leker med mig som läsare, hur hon vrider till perspektiven, hur det kan komma en kommentar eller mening som kullkastar allt det jag läst och förstått tidigare. Jag gillar hur jag fnissar generat, mitt sociala jag tänker “så där kan man väl inte bara göra!” Kanske är det ibland för stilistiskt säkert, kanske ibland lite upprepande, kanske fullföljer Castillon inte ibland en god idé ända till slut, men jag hinner aldrig ha tråkigt. Och det är skarpt, så skarpt!

20121209-090256.jpg

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2012, Recensioner

Årets bästa böcker 2012: 8. Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Havsmannen är en berättelse som jag läste tidigt i våras, men som ändå hängt sig kvar genom höstens allt mörkare dagar. Jag gillar mixen av stark socialrealism och magi, som Carl-Johan Vallgren använder sig av i sin historia om syskonen Nilla och Robert.

Nilla och Robert går på högstadiet i en liten by på Västkusten. De befinner sig längst ner i hierarkin och Gerhard är den som plågar dem. Men när Havsmannen dyker upp, så ändras alla tidigare förutsättningar.

I Havsmannen finns en klaustrofobisk känsla. Det är barnens lilla värld som beskrivs, en värld där flyktvägarna är starkt begränsade. I Havsmannen finns barn som far riktigt illa. Inte bara genom sin klasstillhörighet, men också genom att bli mobbade. Tidigt i Havsmannen finns också en riktigt vidrig mobbningsscen. Jag läser fort, fort för att det ska ta slut.

Men Havsmannen handlar också om hur vi bemöter det som är främmande, det som avviker. Det handlar om om makt. Om tolkningsföreträde. Men också om riktigt vidrig ondska, sån ondska som tillåts växa inom barn som inte får ledning av ett samhälle som sviker.

Havsmannen är vid första anblick en liten berättelse, en parentes i ett författarskap som tidigare varit vulgärt och målat orden med bred pensel. Men det lilla behöver inte vara mindre värt. Snarare är Havsmannen kondenserad, förfinad och skärpt, och berättelsen viktigare än något annat Carl-Johan Vallgren skrivit.

20121208-100325.jpg

2 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2012, Recensioner, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 9. Sken av Magnus Dahlström

Jag har sällan känt mig så illa till mods, som när jag läser Magnus Dahlström. Det är något hotande över de helt vardagliga situationer som hans karaktärer befinner sig i, något skevt, något om inte riktigt stämmer. Det är djupt obehagligt, fast det är så vardagligt. Förra året kom Spådom. Den kunde jag bara läsa i dagsljus. I år kom Sken, som har samma känsla.

Sken är tre berättelser om tre kvinnor som alla befinner sig i ett sammanhang, på arbetsplatser, där de inte har makt, där de på något sätt befinner sig utanför det “normala”, men där de ändå försöker fungera. Det är kvinnan på den arkeologiska utgrävningen, kvinnan på förskolan, kvinnan på äldreboendet. Det är så enkelt beskrivet, så här ser det ut, så här gör de, men varje detalj verkar laddad med betydelse. Men samtidigt får läsaren aldrig veta vad som är sant. För trots att det till synes är enkelt, så talar människorna ändå förbi varandra, har inte kraften att säga som det är.

Det är just det laddade i det till synes enkla, som gör Sken till en av årets bästa böcker. Det handlar om den lilla människans maktlöshet inför sin egen situation, kraftlösheten inför det som sägs bakom ryggen. Och genom att beskriva det genom vardagliga yttre detaljer och händelser, så når Magnus Dahlström långt ner i det existensiella. Vi är inte ensamma. Men vad är det att vara människa, när vi måste vara människa i relation till andra människors verklighet?

20121207-113031.jpg

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2012, Recensioner, Svenska författare