Jag litar på Ann Heberlein och skriver och skriver – vill inte vara feg, vill vara modig!

Ann Heberlein frågade ju mig om jag var feg på panelsamtalet om bekännelselitteratur.

Jag sa att jag nog var det.

Jag frågade nämligen om det kunde vara lättare att skriva ärligt om man fick gömma sig bakom skönlitteraturens fiktion.
Att man som författare då kunde säga ”men det där har jag ju hittat på”.
Att man då kanske kunde vara ärligare med sina känslor och tankar, när de inte skulle läsas biografiskt och man inte behövde stå till svars för dem.

Feg.
Sa Ann Heberlein.
Som ju själv inte kallar sina texter för romaner, utan självbiografier.

Och nu sitter jag här själv och skriver och skriver.
Jag skriver om något som hänt och drabbat mig och jag kommer inte låtsas som att det är fiktion, något jag hittat på.
Det handlar om hopp, om sjukdom och död. Om vilsenhet. Om kärlek.
Jag kanske inte är så feg när allt kommer omkring.

Först och främst skriver jag för min egen skull. Jag tror på skrivande som läkande kraft.
Kanske är det någon annan som är intresserad av att läsa det jag skriver, det får vi väl se så småningom.
Om jag blir klar.
Om jag fortsätter att vara modig.

Det gick väldigt bra, det kändes väldigt bra, men jag minns ingenting!

Ja, då är samtalet om bekännelselitteratur över.
Det gick fantastiskt bra!

Samtalet var intressant, prestigelöst och gav nya infallsvinklar. Unni Drougge var klok och sansad, Ann Heberlein klok och reflekterande, Carin Evander klok och generös.

Vad vi pratade om?
Ingen aning!
Jag minns faktiskt inte.
Det är som om min koncentration under själva samtalet suddat ut närminnet.

Jo, jag minns att Ann Heberlein kallade mig ”feg”. Med rätta skall tilläggas. Hon hade verkligen en poäng där. (Varför? Det ska jag berätta, men inte nu.)

Men! Som tur är filmades allt och kommer att finnas på Publicistklubbens hemsida för den som vill se. På Bambuser ligger det här.

Jag kommer definitivt att kolla.
Inte minst för att få höra vad vi egentligen pratade om!

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)

Uppriktiga berättelser, men inte hela sanningen?

Mina närmaste dagars läsning kommer ägnas uteslutande åt research, läspåminnelse och att försöka förstå.

På onsdag kväll ska jag nämligen vara moderator i ett panelsamtal som Publicistklubben anordnar på pressnatta inför Bokmässan.

Det ska handla om bekänneselitteatur. Om utlämnande självbiografier. Om nyckelromaner. Om sanningsbegrepp. Och om man får skriva vad som helst. Ja, det finns många frågor som vi kan samtala kring.

Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander sitter i panelen. Tre människor (kvinnor) som har olika erfarenhet av just detta.

På biblioteket finns Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek och Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta på hyllan för skönlitteratur, Hc, trots att det finns en uttalad självbiografisk prägel på dem. Ann Heberleins självbiografiska berättelser finns på Lz, Biografi.

Jag är nyfiken på vad som får en författare att vilja skriva så öppenhjärtigt om sitt liv. Och hur det kan påverka de personer som finns i författarens närhet. Jag hoppas på ett bra samtal om detta på onsdag.

Helgens researchläsning:

Life Writing – att skriva sitt liv!

Lyssna till det här:

”Människor berättar ständigt sina liv. För varandra och offentligt, nu mera än någonsin. Bokmarknaden har under det senaste decenniet svämmat över av biografiska berättelser av alla de slag. På nätet skrivs varje dag nya dagboksanteckningar och självbiografier i form av bloggar och personliga hemsidor. I ämnen som historia, konstvetenskap och litteraturvetenskap har biografier fått ett uppsving. Life writing har blivit ett nytt stort internationellt forskningsfält.”

Visst låter det spännande?

Det är Göteborgs universitet som nu i höst ger kursen Life writing. Biografiska genrer i förvandling.  Den är öppen för alla med kandidatexamen. Men det bästa är att kursen har tre offentliga föreläsningar som vem som helst kan gå och lyssna på och  Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Eva Franchell är några av talarna. Föreläsningarna är i Lilla Hörsalen på Humanisten i Göteborg 5 oktober, 9 november och 7 december. Kursansvarig är Lisbeth Larsson.

Maria Schottenius berör också ämnet biografier i Dagens Nyheter i en artikel för några dagar sedan: Biografier så långt ögat når. Och jag undrar också över svenskarnas tidigare ointresse för biografier och omhuldandet att hålla isär författare och text. Men det kanske håller på att ändra sig nu?

Jag själv har funderat mycket över gränsen mellan personligt och privat, hur mycket jag kan berätta i bloggen om mitt liv och hur mycket jag måste berätta om mitt liv för att göra intressanta tolkningar av det jag läser.

Allting hänger ju ihop! Jag kan ju bara läsa en berättelse i ljuset av mina egna erfarenheter. Och jag kan bara förstå mina egna erfarenheter om andra delar med sig av sina!

Ja, jag kommer att sitta bänkad. Längst fram!  Japp. Längst fram – annars är det svårt att ställa frågor, ju! Och om man inte ställer frågor – hur ska man då få veta?