Änglamakerskan är Camilla Läckbergs åttonde deckare om Erica Falck och Patrik Hedström.
Jag har läst alla, det är nog bra att nämna det.
I Änglamakerskan är Erica är mammaledig med tvillingarna, men kan ändå inte hålla sig borta från spänningen när ett till Fjällbacka nyanlänt par hittar blod under golvplankorna när de ska renovera köket i den gamla internatskolan.
Därefter spinner Camilla Läckberg sitt historienät av internatskolepojkar, kvinnors livsvillkor genom tiderna, nazistiska spår, vild kärlek, rasistisk politik, homosexualitet, fideikommisser, journalistikens villkor, sorgen över att förlora ett barn, kampen för att komma tillbaka till livet igen. Det är en osalig blandning av teman och karaktärer, men det är oavbrutet bladvändarspännande, med flera ”aha-var-det-så-det-hängde-ihop!”.
Camilla Läckberg är lika mycket deckargåtan som svärmorsproblemen, systerskapet och relationsproblemen. Ja, visst är det ytlig diskbänksromantik. Ja, visst är de flesta personskildringarna stereotypa och platta som klippdockor. Ja, visst försöker Camilla Läckberg täcka in för många historier. Men det hänger ändå ihop till slut: utan deckargåtan – ingen spänning; utan Patrik och Erica – inget liv i berättelsen.
Och jag gillar ju Erica.
Jag älskar när hon slänger in barnen i bilen för att följa en ledtråd, för att sedan glömma ge dem lunch, för att sedan ljuga för svärmor att de visst fått korv med bröd. Jag älskar när hon manipulerar för att få ta båten ut till ön där hennes syster förmodligen är kidnappad av en galen mördare. Ja, jag ler förtjust åt detta jävlar anamma och enerverande Kitty Drew-beteende och hoppas att Erica på nästa sida inte bara lägger näsan i blöt utan hoppar i spat hela hon. Erica är för mig största behållningen med Läckberg och i Änglamakerskan är hon mer än lovligt härligt nyfiken.
Recensionen publicerad i Borås Tidning 26 september 2011
Fler recensioner:
Här är GP:s recension av Cecilia Verdinelli
Annika Koldenius 