Recension: Grey av E L James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 juni 2015.

Det är många gånger som en läsupplevelse lämnat mig med frågan: hur skulle det vara att läsa samma historia fast från en annans perspektiv? Fifty Shades of Grey var faktiskt inte en av de historierna. Själva poängen i historien om Anastasia Steeles möte med den ohyggligt kontrollerande och sexuellt dominanta Christian Grey, var just att det var hennes perspektiv, hennes uppvaknande och hennes vassa humor – som i mejlandet med Christian – som var det intressanta. Nu har dock E L James skrivit Grey, som är Fifty Shades of Grey-berättelsen, fast berättad med Christians egna ord.

Den läsare som kan och gillade sin Fifty Shades kommer till en början inte att bli besviken på Grey. Vi vet ju hur det kommer att gå och alla nyckelscener finns med: första mötet på Christians kontor, när Christian kommer för att köpa rep på Anas extrajobb, Anas examen, första gången Ana får se Christians Playroom – och allt berättat med Christians ord. Äntligen får vi läsare veta hur han kände!

Självklart var det det ekivoka innehållet och Askungesagan, snarare än prosan, som gjorde att Fifty Shades of Grey blev en sådan världssuccé. I Grey håller dock prosan något högre klass, förmodligen har det med perspektivbytet att göra. E L James lyckas hålla Christians röst lika kontrollerad som han själv och prosan blir därför rakare och därför också bättre än i Fifty Shades-trilogin, som präglades av Anas babbliga och flickiga (men roliga!) utsvävningar.

Det är klart att det finns en kittling i berättelsen till en början. Kanske till och med ännu mer kittlande ur Christians perspektiv än ur Anas. Kanske till och med magpirrande för den kvinnliga läsare som någon gång drömt om att få bli ivägsvept av en jätterik och supersnygg man som vill ha henne, och bara henne. Och också lite… sött att läsa hur den kontrollerade Christian faktiskt blir förälskad i Ana, utan att han själv riktigt förstår hur det går till eller ens tycker om det. Som sagt, i alla fall till en början, när hans förälskelse slår till, så är det helt enkelt lite sexigt att läsa historien ur Christians perspektiv.

Men någonstans i mitten av boken så blir Christian Greys kontrollbehov inte sexigt längre. Visst var kontrollbehovet tydligt redan i Fifty Shades-trilogin. Men det uppvägdes alltid av att det var Ana som berättade, med humor, kvickhet, himlande ögon och inre monologer. Christian är ju inte alls lika rolig. Han är faktiskt helt humorlös. Och kvar i Grey blir då bara kontrollbehovet och viljan att slå. Och sexet blir alltför objektifierande genom Christians ögon, än berättat genom Anas inre upplevelser.  Och eftersom E L James har inte förmågan att ge Christian Grey något större psykologiskt djup, så blir effekten outhärdligt sunkig.  Jag vet inte om det är E L James avsikt, men likväl blir det resultatet när Christian Grey tillåts berätta med egna ord.

 

 

 

 

Anastasia Steele – ”The girl next door”-syndrome

It finally dawned on me!
Hemligheten med Fifty Shades-triologin, alltså.

Jag har nämligen tänkt på, ända sedan jag läste sista sidan i Fifty Shades Freed vid lunchen idag, hur mycket jag kommer att sakna Anastasia Steele. Hon har liksom blivit en vän. Hon är rolig, omtänksam, fräck, smart, finurlig – helt enkelt någon jag har tyckt om att hänga med.

För jag har verkligen hängt med Ana hela sommaren nu. Följt hennes utveckling från ”den vanliga tjejen” som just skulle ta examen och ge sig ut i arbetslivet, men som utöver det fick en ovanlig pojkvän och massa äventyr. Jag har följt hennes våndor inför Christians hemligheter och kontrollbehov. Läst hennes sms- och mejlkonversationer. Druckit drinkar med henne och miss Kavanaugh. Jag har varit där. Inbjuden att dela allt med henne.

Det är också viktigt att Anastasia Steele just har alla de där ”The girl next door”-egenskaperna, den där vanliga tjejen med det hopplösa håret, som ändå lyckas få den hetaste killen på kroken. Det är just hennes vanlighet som gör att jag vill hänga med henne. Som gör att jag också kan känna mig vanlig, utan att skämmas.

(Och helt plöstligt ser jag framför mig en ung Anne Hathaway från den där Prinsess-filmen hon gjorde tidigt i sin karriär. Minns? En prinsessas dagbok. Henne hade jag också gillat att hänga med…)

Bret Easton Ellis på Twitter om Fifty Shades of Grey

Nu har jag spenderat morgonen med att läsa Bret Easton Ellis tweets.
Det är skitkul och mycket intressant läsning.
För han vill ju – ja, det verkar ju faktiskt så – skriva manus till filmversionen av Fifty Shades of Grey. Och han vill det så mycket att han twittrar om det mest hela tiden och frågar hur han ska lösa vissa ”problem” som till exempel hur han ska göra med ”The Inner Godess”-monologerna. Och här undrar han över hur han ska hantera sms:ande eller e-postande.

Och han har också mycket funderingar över vem som ska spela Christian Grey. Kanske den här coola killen? Ja, det är väl Ingen hemlighet att Alexander Skarsgård varit uppe som förslag, tillsammans med bland andra Ryan Gosling (nejnejnej),som var det ursprungliga förslaget, och Ian Somerhalder.

Och så säger han: ”I want to make the movie even more sexually intense”. Och då säger jag som Ana: ”Holy cow!”

Roligast är dock att läsa svaren till tweetsen!

Till exempel när Bret Easton Ellis frågar varför så många kvinnor har problem med att Anastasia Steele är oskuld och, bland annat, får svaret: ”Isn’t that the reason older women are reading it? A young woman seduced by an older man? Everything is a first for her.”

”Older women”!!!
Pfft!!
Jo, det är nog jag det… Oh, well.

Man kan också följa arbetet med att göra film av boken på den här fan-bloggen.

Ingeting är klart huruvida han verkligen får adaptera boken till film. Vi får väl se om Easton Ellis får som han vill…

To be continued.