Förra året sanndrömde jag att Alice Munro skulle få Nobelpriset i litteratur – så i natt kommer jag drömma om…

Förra året sanndrömde jag att Alice Munro skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag till och med twittrade om det och bloggade om det kl 9.14 på Borås Tidnings Kulturblogg.  Så säker var jag. Och så blev det ju också.
Jag känner verkligen pressen i år, haha. Vilken gubbe kommer att dyka upp i mina drömmar i natt?

Jo, för det blir nog en gubbe. I rättvisans namn pratar Unibet om ”en man, 66 år eller äldre och kommer från Afrika eller Asien”. (I alla fall i ett pressmeddelande från 2 oktober. Men det kan ju ha ändrats de senaste dagarna förstås…)

Men med tanke på alla gubbar som fått priset genom åren – visst vore det rättvisehärligt om priset flera år i rad gick till skrivande kvinnor?

Samlingssidan Bra odds listar flera namn som det spelas på på de olika spelbolagen – en lista där jag i alla fall har läst 14 av författarna som är aktuella, t ex Cormac McCarthy, Haruki Murakami, Nawal El Saadawi, Joyce Carol Oates och Philip Roth.

Men det pirrar inte i drömhjärnan när jag läser något av namnen på listan.
Haruki Murakami tror jag inte på. Inte heller Oates. Mansgrisen Philip Roth – nej, tack!

Jo, förresten – ett namn pirrar det till på.

Jag skulle jubla om priset gick till Nawal El Saadawi!
(Då skulle också Unibet få rätt på allt – minus det där med gubbe förstås.)

Läs min recension av Nawal El Saadawis senaste roman Revolutionsskrivarna här.

Alice Munro – en novell per kväll, inte mer

Det är med andra ögon jag läser Alice Munro nu. Det går inte att läsa annat än extra noggrant, nu.

Vad är det som gör det?

Är det det där kärva? Eller hudlösa?

Nej. Jag tror det är att Alice Munro får mig att känna mig som en voyeur; att hon klär av människan i sina berättelser så mycket att jag känner mig som en läskig smygtittare, med gapande mun; att jag får se det hemliga, det som inte visas upp, det jag egentligen inte borde veta. Men ändå: jag läser vidare.

Och det är därför det bara går att läsa Munro lite i taget. En novell per kväll.

Äntligen en älskad vinnare: Alice Munro får Nobelpriset i litteratur

Texten också publicerad på bt. se och i Borås Tidning.

I morse vaknade jag med minnet av en dröm: att kanadensiska Alice Munro hade fått Nobelpriset i litteratur. Jag har aldrig drömt om någon litteraturpristagare förut, men Alice Munro kändes helt plötsligt som den självklara vinnaren. Jag var till och med så stursksäker att jag både bloggade om det på Borås Tidnings kulturblogg och spred ordet på Twitter: Det är Munro som får det!

Det är härligt att se att en mycket älskad och läst författare också kan få Nobelpriset i litteratur; att folklighet och tillgänglighet inte nödvändigtvis diskvalificerar. För jag måste ändå säga att Alice Munro, trots sin skygghet – hon ger aldrig eller sällan intervjuer -, har folklighet och att hon säkert redan står i många svenska läsares bokhyllor, också i min. Hennes berättelser är mycket realistiska, till synes enkla historier som utspelar sig på en landsbygd i Kanada, där livet verkar gå sin gilla gång utan att det går att påverka så mycket. Men det är den skarpa blicken för avgörande detaljer, både vad gäller människor och miljö, som gör Munro så läsvärd. Och hennes språkliga klarhet.

Alice Munro skriver noveller. Ingenting annat. Hennes första novellsamling – Dance of the Happy Shades – kom ut 1968 i hemlandet Kanada. Senaste novellsamlingen heter Brinnande livet, och kom på svenska nu i somras. Akademiens prismotivering lyder också mycket sanningsenligt: ”den samtida novellkonstens mästare.”

Prismotiveringen gör mig mycket glad. Inget tjafs om ”kvinnliga erfarenheter” eller ”kvinnlig röst”, trots att Alice Munro skriver nästan uteslutande om kvinnors liv och erfarenhet. Svenska Akademien har förmodligen lärt sig av debaclet efter Doris Lessings prismotivering som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”?

Det måste också påpekas att årets Nobelprisvinnare har en koppling till Borås. Alice Munros senaste novellsamlingar har getts ut av det lilla förlaget Atlas, vars nyligen tillträdda förlagschef heter Johan Hilton och är bördig från Borås. Priset aktualiserar också frågan om de små förlagens betydelse i en allt tuffare litteraturbransch. Alice Munro övergavs av sitt senaste stora förlag Wahlström & Widstrand, och plockades därefter upp av Altlas, som kunde möjliggöra en fortsatt utgivning i Sverige.

Ge mig en ”mänsklig” prismotivering Svenska Akademien!

Jag drömde  faktiskt i natt att Alice Munro hade fått priset.

Jag brukar sällan drömma om litteraturpristagare. Jag tror faktiskt aldrig att det hänt förut.
Så någon betydelse måste det ju ha. Eller hur?

Nåja. Oavsett vem som vinner, så hoppas jag på en snärtig prismotivering från Svenska Akademien.
Och blir det en kvinna som vinner, så hoppas jag att hon får en prismotivering som innehåller orden ”människa” eller ”mänsklighet” istället för ”kvinna” eller ”kvinnlighet”.

Snälla Akademien! Lex Doris Lessing, ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”…

En jättehög med påskläsning utan en enda deckare!

Inte en enda deckare tog jag med mig till landet.

Istället: fem låneböcker från bibblan – tre på engelska, två på svenska, en översatt från franska – och fyra nya recensionsexemplar från ”de stora förlagen”.

Jag kommer ju inte hinna läsa dem alla. Inte ens om jag läser hela påskhelgen i ett sträck utan att sova eller äta. Men att titta och känna lite på dem, ha lite att välja bland; läsa Wolf Hall på engelska och sedan när förståndet slappar sent på kvällen och inte klarar processa den engelska prosan – något lättare på svenska.