Idag skulle matematikern Alan Turing, född 23 juni 1912, fyllt 100 år. Självklart måste jag rekommendera David Lagercrantz fantastiska bok om honom – Syndafall i Wilmslow. Jag läste den när den kom för drygt tre år sedan och älskade den – det utsökta språket; de långa vindlande meningarna, täta med kommatecken; frågorna som tas upp.
Så här skrev jag om den då, på min blogg på Bokcirklar.se:
”Jag är fast i Wilmslow 1954.
Och jag läser noga och långsamt för att hänga med i de matematiska resonemangen. Jag älskar kluriga böcker med vetenskapliga resonemang, och David Lagercrantz har gjort noggrann research när han berättar om Alan Turing, hans liv och turerna kring hans död. Dessutom är det fantastiskt bra och stillsamt berättat.
Central i boken är lögnarparadoxen. Är det bara en ordlek, eller kan den få betydelse för matematikens grunder? På Cambridge träter Alan Turing med Wittgenstein om detta – Epimenides var först, men lögnarparadoxen finns i flera versioner, till exempel: Alla satser på denna sida är falska! (Om alla satser är falska på sidan skulle även denna sats vara falsk, vilket den inte är om alla satser är falska = en paradox.)
Matematiker får sina mest briljanta idéer när de är kring de 20. Sen verkar det som om hjärnan stelnar och att förmågan att tänka nytt försvinner.
Är det verkligen så?
Upprepar jag bara samma kunskaper och tankar som jag hade när jag var kring 20? Fast i lite olika form?
Eller är det något som bara gäller matematiker?
Hm.
Polisassistenten, Leonard Corell, som ska utreda Alan Turings mystiska död (självmord?) är ett av de finaste porträtt av en polis som jag någonsin läst, kanske till och med det finaste porträtt jag någonsin läst. Detta mänskliga vacklande mellan sinnesstämningar, detta ok av erfarenheter och upplevelser som vi måste hantera på något sätt, för att inte gå under.
Men det är en manlig värld – både matematiken och 1950-talet. Men jag står ut med det just nu. För att det är så fint beskrivet.”
Läs!
Annika Koldenius 