Kategoriarkiv: Vetenskapligt

Tolerans, kunskapssamhälle, uppväxtskildring, HBTQ-festival!

Jag har varit på konferens i två dagar: ”Kunskapssamhället – en illusion?”. Många intressanta tankar väcktes efter att ha lyssnat på flera, både svenska och internationella, talare. Bland annat så talade Hans Rosling, Jan Björklund och så statsvetaren Marie Demker från Göteborgs universitet.

Så här sa hon bland annat:
”Skall vårt samhälle kunna möta framtida krav på just innovation, flexibilitet, reflektion och vetenskapliggörande så måste alla unga människor rustas för en kunskapssyn och ett kunskapsproducerande som är modellerat just på de akademiska dygderna. Akademin står för något utöver kunskapsproduktion eller utbildning, akademin står för argumentation och samtal, för öppna värdekonflikter, ömsesidig respekt och vederhäftiga metoder, för ifrågasättande, kritik och kontextualisering och för tolerans, mångfald och ofullkomlighet. Utan de komponenterna kommer inte akademisk utbildning att bidra vare sig till studenternas personliga utveckling eller till samhällets utveckling..”

(Läs hela föreläsningen här.)

Jag har hört Marie Demker föreläsa förut. Då handlade det om yttrandefrihet, religionsfrihet och tolerans.

Och jag tänker på det där med tolerans i kunskapssamhället. Att det kanske är en av definitionerna. För ju högre utbildning en person har, desto större sannolikhet är det att det personen är för tolerans och mångfald.

I Göteborg pågår just nu en HBTQ-festival. Och idag fick jag ett första utkast/manus till en bok skriven av en bekant som har bakgrund inom RFSL. Boken handlar bland annat om hans uppväxt och hur han upptäckte sin homosexualitet. Det är en mycket stark berättelse som jag verkligen hoppas att något förlag vill ge ut. Det är en historia som fler än de närmaste borde få ta del av. Jag har bara läst en liten bit än så länge, men det gör ont att läsa.

”Tolerans, mångfald, ömsesidig respekt.” Om det är Kunskapssamhället, så: Ja tack.

Så här såg HDK ut idag när jag promenerade förbi på väg till konferensen imorse. Vackert, eller hur?

20120601-211119.jpg

Annonser

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Länktips, Skrivande, Vetenskapligt

Havsmannen utläst. Nu: Glänta Hardcore 01!

Nu när Havsmannen är utläst och jag inser att jag i maj månad nog måste ha slagit något gammalt rekord i utlästa romaner, så tänkte jag att kulturpolitik nog är ett passande ämne att fortsätta med som läsning på pendlarbussen.
Jag hoppas naturligvis bli klokare på kuppen.
Författaren David Karlsson är ”idéhistoriker och kulturskribent” och var ”sekreterare i Kulturutredningen under dess första år”, står det på baksidan av En kulturutredning: pengar, konst och politik.
Det är Glänta, en kulturtidskrift baserad i Göteborg, som gett ut boken, i en serie kallad Glänta Hardcore. David Karlssons bok är den första i den serien, utgiven 2010. Andra titlar i Glänta Hardcore heter bland annat Hemliga städer: rädslans urbana former och Göra ont: litterär metafysik.
Mer om Gläntas bokproduktion finns här. (Jag har lånat mitt exemplar på bibblan.)

20120531-074030.jpg

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Media/Journalistik, Vetenskapligt

Lycka! Ett fint bokpaket på posten – vilken överraskning!

Titta här vad som låg i mitt postfack på jobbet! Och med en hälsning till mig!

20120528-121108.jpg

Tack! (Hur du nu hittade mig, Magnus Persson?)

Jag har bloggat om Magnus Persson och Kampen om högt och lågt många gånger. Jag tycker det är en viktig bok som bland annat handlar om vår syn på masskultur och populärlitteratur men framför allt hur den ”fula” spänningslitteraturens berättarstruktur letat sig in i de ”finare salongerna”.

Det är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap egentligen. Jag läste den allra första gången 2003 inför en intervju med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. (Jag fick boken av Lisbeth Larsson, tror jag. Hon har i alla fall aldrig bett om att få tillbaks den…)

Den gången förstod jag inte mycket alls, det är ju trots allt snart tio år sedan och då arbetade jag inte alls med litteratur på det sättet jag gör nu. Men ju fler gånger jag läser den, desto större betydelse har den för mitt sätt att se på kultur och litteratur.
Idag är mitt exemplar hemma fullt av understrykningar, inringningar; utropstecken och kludd i marginalen.

Och nu: ett exemplar till! Hurra!
Med en hälsning dessutom!

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Boktipset, Vetenskapligt

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Vetenskapligt

Missa inte idag: En dag om Ulysses på Vetenskapsfestivalen

Idag är det dags för I huvudet på James Joyce – en dag om en dag i Dublin.
18 föreläsningar om Ulysses på Vetenskapfestivalen, alla på Humanisten på Göteborgs universitet.
Här finns programmet.
Själv är jag redan bokad och sitter nu på tåget upp till Stockholm med min dotter för en sedan länge utlovad mor-dotterdag med glassätning på Djurgården. Annars hade jag garanterat suttit bänkad.
Som tur är har ju jag förmånen att få träffa forskare från Göteborgs universitet i mitt jobb. Och jag intervjuade en av föreläsarna nu i måndags, bland annat om hur den nya översättningen av Ulysses mottagits av recensenter och hur synlig översättaren Erik Andersson varit.
Det inslaget kan ni se här.

Lämna en kommentar

Under Läsande, Vetenskapligt

En heldag om Ulysses på Vetenskapsfestivalen i Göteborg!

Jo, jag ska ju börja läsa Ulysses nu. Hade jag tänkt…
Jag lånade den på biblioteket förra veckan. Nyöversättningen.
Men det coolaste med Ulysses just nu är ju att nästa vecka på Vetenskapsfestivalen i Göteborg ska 18 forskare, översättare, en kompositör och en kock (!) ge sitt perspektiv på Ulysses!
Det blir religion, litteratur, språk, översättning (ja, Erik Andersson kommer) och historiska perspektiv.

Föreläsningar hela dagen, en föreläsningstafett om Ulysses!!

I huvudet på James Joyce – en dag om en dag i Dublin heter själva arrangemanget.
Länk finns här så ni kan läsa själva om var, när och vilka som ska föreläsa i vilka ämnen.

Själv är jag mycket nyfiken på vad t ex Lisbeth Larsson hittar för jämförelse i promenerande med Mrs Dalloway och vad Ola Sigurdson hittar för teologiska parodier.

En hel dag om Ulysses alltså! Fredag den 27 april i Göteborg.
Nästan värt en resa! 🙂

Boken det handlar om:

20120420-171231.jpg

Lämna en kommentar

Under Vetenskapligt

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande, Recensioner, Svenska författare, Vetenskapligt

Bespara mig dessa ”lyckliga slut”, tack!

”Nej, nej, nej!”, tänker jag när Mr Crawley äntligen går ner på knä och friar till Lady Mary i Downton Abbey Christmas Special och historien får sitt lyckliga slut.
”Nej, nej, nej”, tänker jag när Tengo och Aomame äntligen får varandra och hand-i-hand lämnar den farliga 1Q84-världen på motorvägen i Tredje boken.

Dessa tindrande ögon, dessa förhoppningar om att livet från och med nu ska bli just ”lyckligt”.

Åh, vad jag ogillar så kallade ”lyckliga slut”.

Hela spänningen med Downton Abbey bygger på en längtan efter en lycka som kanske aldrig kommer att bli! På ett ”Hur ska det gå?” Att Mary och Matthew ska längta efter, men aldrig få, varandra. Samma gäller i 1Q84. Till en början ligger spänningen i om Tengo och Aomame kommer att klara sina uppdrag. Aomame är en cool brud, en contract killer med ett tomt hjärta, Tengo en ensam matematiklärare som skriver och hamnar en en litterär cirkus. Så smyger kärlekshistorien in och blir allt mer bärande – kommer de få varandra? Är det ens möjligt att de hittar varandra? Dessa dramaturiska hinder får tittaren och läsaren att leva i ovisshet, att vilja se nästa avsnitt, läsa nästa kapitel, för att få veta vad som händer. Kommer de att bli lyckliga? Kommer de klara sig? Inte i det här avsnittet eller kapitlet heller får jag veta. Då måste jag ju fortsätta!

Och sedan – är allt över!

Kan jag inte få slippa dessa ”lyckliga slut”? Snälla? För vad är det som händer när lyckan uppnåtts, när de unga tu äntligen fått varandra? Vilken slags lycka är det som eftersträvas? Jo, den heterosexuella familjelyckan! Kvinnans enda lycka inom hemmets väggar, kvinnan som maka och därefter mor. Mannens enda lycka som fri familjeförsörjare och patriark.

Okej, Downton Abbey utspelar sig för nästan 100 år sedan. Det var inte så mycket tu tal om att kvinnans uppgift då var att bli mor, maka och se ”kvinnlig” ut. Därför tänker jag extra mycket ”Nej, nej, nej!” när jag läser Haruki Murakamis 1Q84 Tredje boken, när Tengo och Aomame äntligen får varandra och också den blir en historia där det lyckliga slutet finns i den heterosexuella familjen, med mamma, pappa och barn. Inte mycket har då ändrats på 100 år.

Lady Mary var innan Matthew uppenbarade sig en cool bitch, med vass tunga, galet stort självförtroende och så mycket på jakt efter lust och spänning så att hon omfamnade en turkisk yngling i en tid då hela familjens ställning kunde äventyras av något sådant. Och ändå sitter många tittare och gråter när Matthew äntligen går ner på knä framför henne, äntligen friar ”på riktigt”. Aomames hela coola contract killer-identitet – med snabb och smidig kropp, med jakten på orgasmen bland äldre herrar på små hotellrum, med vänskapen till andra kvinnor som de viktigaste relationenerna – den försvinner helt när hon genom en obefläckad avlelse blir gravid och börjar längta efter Tengo. Då blir det enda viktiga att hitta Tengo och att förenas med honom i en lycklig kärnfamilj.

Ge mig ett annat slags lyckligt slut!
Ge mig en annan slags lycka än den heteronormativa kärnfamiljens, tack!

Det måste finnas alternativa sätt att få leva lyckligt i våra samtida berättelser!

 

1 kommentar

Under Berättelser, Vetenskapligt

Biblioterapi – forskning om att läsa sig frisk

Varje gång jag känner mig nere, deppig, ledsen eller vilsen så läser jag Tove Jansson. Det finns något vilsamt och samtidigt trösterikt i hennes berättelser. Särskilt tycker jag om Sent i November, där Mumindalen är utan sin Muminfamilj, och varelserna där försöker hitta riktning utan det nav som familjen är.

Det finns ett namn på det där: Biblioterapi.

Biblioterapi handlar inte bara om hurtiga självhjälpsböcker à la Mia Törnblom. Det är också skönlitteratur som läkande kraft; att fiktiva personer kan hjälpa dig mer än true stories och komma-igång-tips. 

Jag har faktiskt svårt att läsa true stories och det hände mig-litteratur. Det är som om de verkliga personerna står i vägen och skymmer de mänskliga erfarenheterna. Verkliga personer är mer uppfordrande, och jag jämför oundvikligen mina erfarenheter med deras. Det blir en tävling: vem mår sämst? vem blir glad fortast?

Då är skönlitteraturen mer vilsam.
En homsa är inte verklig. Men jag förstår homsans rädsla trots det och ännu bättre till och med.

Just nu pågår ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet som undersöker kvinnors läsning under sjukskrivning. Kan skönlitterär läsning vara rehabiliterande? Och skiljer sig en rehabiliterande läsning från vanlig läsning?Lena Mårtensson, som är arbetsterapeut och Cecilia Pettersson, som är litteraturvetare är nyfikna på detta och de behöver fler deltagare i studien.

Ta gärna kontakt med Lena eller Cecilia om du läser skönlitteratur, är, eller har varit, sjukskriven och bor i Göteborgs-området,  via forskningsprojektets hemsida.
Gör det!
Och bidra till forskningen!

Lämna en kommentar

Under Läsande, Vetenskapligt

Life Writing – att skriva sitt liv!

Lyssna till det här:

”Människor berättar ständigt sina liv. För varandra och offentligt, nu mera än någonsin. Bokmarknaden har under det senaste decenniet svämmat över av biografiska berättelser av alla de slag. På nätet skrivs varje dag nya dagboksanteckningar och självbiografier i form av bloggar och personliga hemsidor. I ämnen som historia, konstvetenskap och litteraturvetenskap har biografier fått ett uppsving. Life writing har blivit ett nytt stort internationellt forskningsfält.”

Visst låter det spännande?

Det är Göteborgs universitet som nu i höst ger kursen Life writing. Biografiska genrer i förvandling.  Den är öppen för alla med kandidatexamen. Men det bästa är att kursen har tre offentliga föreläsningar som vem som helst kan gå och lyssna på och  Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Eva Franchell är några av talarna. Föreläsningarna är i Lilla Hörsalen på Humanisten i Göteborg 5 oktober, 9 november och 7 december. Kursansvarig är Lisbeth Larsson.

Maria Schottenius berör också ämnet biografier i Dagens Nyheter i en artikel för några dagar sedan: Biografier så långt ögat når. Och jag undrar också över svenskarnas tidigare ointresse för biografier och omhuldandet att hålla isär författare och text. Men det kanske håller på att ändra sig nu?

Jag själv har funderat mycket över gränsen mellan personligt och privat, hur mycket jag kan berätta i bloggen om mitt liv och hur mycket jag måste berätta om mitt liv för att göra intressanta tolkningar av det jag läser.

Allting hänger ju ihop! Jag kan ju bara läsa en berättelse i ljuset av mina egna erfarenheter. Och jag kan bara förstå mina egna erfarenheter om andra delar med sig av sina!

Ja, jag kommer att sitta bänkad. Längst fram!  Japp. Längst fram – annars är det svårt att ställa frågor, ju! Och om man inte ställer frågor – hur ska man då få veta?

Lämna en kommentar

Under Läsande, Vetenskapligt