Det här med läsare och författare – vems är egentligen texten?

Lyra Ekström Lindbäck ägnar ju hela sin debutroman åt förhållandet mellan läsare och författare.
Som en sadomasochistisk lek.
Men hon är inte den enda.

I Helena Erikssons nya diktsamling Täthetsteoremet, så finns flera strofer som har samma tema och som fick mig att fundera.

Den läsande och den skrivande
vrider sig i sina kroppar     kring varandra
livräddningsaktion där man inte vet
vem som räddar vem
/…/
författaren ger konstgjord andning åt
läsaren, som fallit

Och några sidor längre fram:

Vems är texten?

Ja, vems är egentligen texten?
Är det författarens eller läsarens text?
Hos Helena Eriksson verkar det inte vara helt självklart.
I Täthetsteoremet ger ibland författaren ifrån sig sin text, för att i nästa stund vilja ha tillbaks den.
Och vem räddar egentligen vem i den där livräddningsaktionen? Författaren behöver läsaren som behöver författaren…

Det finns lika många läsningar av en text som det finns läsare.
Skapas texten först när läsaren läser den?
Eller skapas den i det ögonblick som orden fästs på pappret av den som skriver?

Samtidigt gillar jag Helena Erikssons bild av författaren som en som ger konstgjord andning åt en fallen läsare.
Som genom sina berättelser kan skänka tröst och liv.

Komplicerat, det där…

 

 

 

 

 

 

Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

(Slutet på boken är bara början.)

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Hurra! Jag ska sitta i juryn för Lilla Debutantpriset!

Ja. Det är sant.
Och det är så väldigt, väldigt roligt.

Jag är en av två jurymedlemmar i Lilla Debutantpriset nästa år! (Den andra jurymedlemmen heter Peter Grönborg.)

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar och priset delas ut i samband med att Borås Tidning delar ut sitt ”stora” debutantpris i slutet av februari. Det är stor galafest och show.

Lilla Debutantpriset är öppen för ungdomar från Sjuhärad som är mellan 16 och 20 år gamla. Tydligen brukar det komma in 60-100 texter. Wow!

Och så här stod det i dagens Borås Tidning:

Recension: Så gör jag av Bodil Malmsten

Bodil Malmsten är en kunnig och underhållande guide till läsandets och skrivprocessens konst. Hon står säkert med ena foten i litteraturhistorien och den andra handen på bloggandets tangentbord och däremellan finns en ilsken hjärna som tänker och formulerar.

Men jag lämnas ändå med en känsla av grundhet när jag läst Så gör jag; att det skulle kunna gå att skriva så mycket mer. Anslaget är lite för klatschigt, det är lite för snitsigt formulerat; så snitsigt att jag tycker att stora frågor och viktiga tips bara nämns i förbifarten för att få till rätt klatschighet i meningsbyggnaden, som om Bodil Malmsten tyckt det varit viktigare med snygga meningar när hon skrivit Så gör jag, än att själva innehållet faktiskt kan hjälpa någon att förstå hur hon gör när hon skriver.

Men så dyker det upp små pärlor, gömda inne bland sidorna. Jag gillar bäst när Bodil Malmsten berättar om andra författare och verk, när hon är den där litteraturhistoriska guiden. Jag gillar att hon inte viker från sin beundran av Thomas Bernhard (som jag fortfarande inte läst). Jag gillar också hela kapitlet om skrivprocessen; där finns några riktiga aha-formuleringar som jag själv tänker markera med post it-lappar – så som Bodil gör.

Men jag gillar inte hennes språk, nej jag gör faktiskt inte det. Det är ett bloggspråk, upphackat och snitsigt, inte inbjudande utan avståndstagande. Jag gillar inte heller känslan av att inte ha fått komma så nära som jag önskat. Och jag gillar inte känslan av att det kunde sagts så mycket mer: kapitlena är korta och ibland gapar mer än halva sidor tomma.

Så gör jag är den första ”så gör jag”-bok jag läser. Jag kan alltså inte jämföra med Stephen King eller Olof Lagercrantz – de två som alltid nämns i sådana här sammanhang.

Och det kanske är just det som är problemet? Att jag väntat mig få en bakväg in till skrivandet genom Bodil Malmstens bok; att Så gör jag skulle kunna användas som ”kurslitteratur” för en blivande författare. Så är det ju inte.

Men jag har fått massa tips för att bli en bättre läsare, det har jag. Kapitlena om Harold Bloom är roliga att läsa, eftersom jag just fyndat hans bok på Emmaus. De olika listorna på ”böcker jag borde läsa” lägger jag också på minnet, trots att det – som vanligt – är få kvinnonamn på de listorna. Och allra roligast i Så gör jag är listan på ”Läsarens rättigheter”, skriven av den franske författaren Daniel Pennac. (En ren mardröm för den författare vars enda önskan är att läsaren ska läsa långsamt och noggrant!)

Ja. Bodil Malmsten är bättre på att skriva om läsande än att skriva om skrivande.

Nina Bouraoui! Åh, Nina! Du säger så kloka saker!

Tittar nu äntligen på intervjun med Nina Bouraoui i Babel.

Åh Nina!

Du säger så kloka saker om författande så jag blir alldeles glad.

”Att skriva är just det: att skriva om det som inte finns, eller se det andra inte har sett. Författaren ska öppna sina egna och andras ögon för musik, ljud, färg, sinnesintryck… Det är ju definitionen av en poet.” 

Och om hennes fysiska sätt att skriva:

”Jag vill att mina ord ska vara som en kropp som dansar.”

 

Ja, visst är det så.

 

 

 

 

 

 

Måste-läsa-högen växer och snart är året slut!

Två månader kvar av året och så mycket kvar att läsa!
Det ligger gigantiska bokhögar lite varstans hemma hos mig just nu, och inte blev det bättre av att vi möblerade om igår. Dottern behövde nämligen ett skrivbord och då fick hon mitt; det skrivbord där jag gömt undan högar med (hyfsat) gamla nummer av 10-tal, Bang, Ord & Bild, Svensk Bokhandelskataloger och (ganska) gamla pressklipp av recensioner och annat kul.

Jag var ju tvungen att lägga tidnings- och pappershögarna någonstans. Inte på golvet. Kanske på något bord. Men där låg det redan bokhögar. Men i bokhyllorna då? Fullt där också. Jo. Oordning är bara förnamnet: årets böcker blandade med andrahandsfynd, lästa blandade med olästa…

Så jag började sortera: en hög för de böcker jag läst, en hög för de böcker jag inte har läst; en hög för de av årets böcker jag läst och en hög för de jag inte läst. Resultatet: Oroväckande!

Så mycket kvar att läsa som jag inte hunnit! Jag har inte läst: Hindenburg, Sken, Dagar i tystnadens historia, Ön, Mitt grymma öde, Dagar utan hunger, Peter Fröberg Idlings med namnet jag aldrig kommer ihåg, Agaat, Drömbokhandeln, Zadie Smiths NW, Väldigt sällan fin, Nina Bouraouis Enstörig, osv osv

Det är böcker jag verkligen vill läsa!

Ordning och reda får det bli.
Läsardisciplin också!

Förvisso behöver jag skrivardisciplin också, om jag ska bli klar med mitt manus i år. Och det kombineras dåligt med läsardisciplin.

Får se om Bodil Malmsten har några råd i sin Så gör jag-bok.
Kan man läsa och skriva samtidigt?

Äntligen i brevlådan: Så gör jag av Bodil Malmsten

Jag har ju redan börjat läsa den på PDF.

Men jag är fortfarande en sån som älskar att få en riktig pappersbok i handen; känna omslagets papper gnissla mot fingrarna, känna lukten av svärtan från tryckeriet, vika hundöron (gubevars!), klottra i marginalen (ja!). Jag tycker också att jag ser bokstäverna bättre mot det stumma, olysande pappret.

Så jag är glad nu, när Bodil Malmstens bok äntligen landat i brevlådan. Jag är faktiskt så där barnsligt glad, eftersom boken dessutom är coffee table-snygg, med sitt vackra omslag, sina omslagsbokstäver tryckta i blank relief, sin tyngd och sin storlek, tryckt på tjockt, tjockt papper.

Den har bilder också! Och snygga röda kapitelrubriker. Och en sånt därnt tygremsebokmärke (eller vad det nu heter).

Sa jag att den har bilder också? Och såna där snygga röda kapitelrubriker? Och en sånt därnt tygremsebokmärke (eller vad det nu heter)?

Läsning pågår: Så gör jag av Bodil Malmsten – om konsten att inte kunna låta bli att skriva

Jag har aldrig läst en ”Så gör jag när jag skriver”-bok förut.
Jag är ju egentligen inte en skrivande människa.
Det är inte så jag ser på mig själv.

Men jag har blivit nyfiken. Så kan vi kalla det.

Så när jag såg att Bodil Malmsten skulle ge ut en ”Så gör jag när jag skriver”-bok, så var det oemotståndligt.

Jag läser den nu.
Och så skriver jag.
Hetsskriver; skriver så fort att inte fingrarna hinner med.
Det är som om jag har bråttom att skriva innan jag hinner glömma hur det var. Vissa saker.
Hur jag kände. Då.

Nåja.

Redan i förordet skriver Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Och så är det ju.  Jag skriver. Och skriver.
För att jag inte kan låta bli.

 

 

Jag litar på Ann Heberlein och skriver och skriver – vill inte vara feg, vill vara modig!

Ann Heberlein frågade ju mig om jag var feg på panelsamtalet om bekännelselitteratur.

Jag sa att jag nog var det.

Jag frågade nämligen om det kunde vara lättare att skriva ärligt om man fick gömma sig bakom skönlitteraturens fiktion.
Att man som författare då kunde säga ”men det där har jag ju hittat på”.
Att man då kanske kunde vara ärligare med sina känslor och tankar, när de inte skulle läsas biografiskt och man inte behövde stå till svars för dem.

Feg.
Sa Ann Heberlein.
Som ju själv inte kallar sina texter för romaner, utan självbiografier.

Och nu sitter jag här själv och skriver och skriver.
Jag skriver om något som hänt och drabbat mig och jag kommer inte låtsas som att det är fiktion, något jag hittat på.
Det handlar om hopp, om sjukdom och död. Om vilsenhet. Om kärlek.
Jag kanske inte är så feg när allt kommer omkring.

Först och främst skriver jag för min egen skull. Jag tror på skrivande som läkande kraft.
Kanske är det någon annan som är intresserad av att läsa det jag skriver, det får vi väl se så småningom.
Om jag blir klar.
Om jag fortsätter att vara modig.