Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning.

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också.

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra.

Läs den!

Årets bästa böcker 2013: 3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Så här skrev jag i min recension av Expeditionen. Min kärlekshistoria i Borås Tidning 19 september:

”Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!”

Nu var det ju fler som upptäckte Expeditionen. Min kärlekshistoria. Den vann ju till och med Augustpriset. Visserligen i fackboksklassen, men jag tycker att den har så många skönlitterära kvaliteter att den enkelt passar på min årsbästalista.

Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.

Ja. Precis så är det.

Recension: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2013.

Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!

Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.

Jag kan ingenting annat än att fascineras över Bea Uusmas målmedvetenhet och uppfinningsrikedom. Hon söker konstnärsstipendium för att åka med Polarforskningssekretariatets forskningsfartyg, hon står i trappuppgångar där ingen längre bor kvar, hon ljuger för att få komma nära anhöriga och höra deras berättelser, hon sitter i fuktiga källare och letar i dokument. Det finns en sådan förälskad barnslig glädje i upptäckandet, en sådan djupt mänsklig innerlighet i hennes strävan.

Teorierna är många om varför de tre i Andrée-expeditionen dog. Den mest vedertagna är att de dog av trikiner för att de ätit rått isbjörnskött. Andra teorier är A-vitaminförgiftning eller botulism. Bea Uusma går igenom alla tidigare troliga dödsorsaker, avskriver några, finner några möjliga. Hon systematiserar dagböckerna i rutor med olika rubriker och hoppas på så sätt hitta något nytt, något förbisett. Hon ritar en ny karta av lägerplatsen på Vitön genom att sammanfoga en lasermätt topografisk karta från 1998 med foton tagna från 1930 (då de återfann kropparna) och tillsammans med en brottsplatsanalytiker undersöker hon platsen på nytt. Hon hittar fler ledtrådar i Nils Strindbergs kläder. Långsamt börjar en annan bild växa fram. En trolig händelsekedja.

Bea Uusma stiger till slut iland på Vitön. När hon fått ihop pengar till en egen expedition, stirrat sig yr på meteorologiska kartor för att isen ska vara brytbar för det fartyg hon har hyrt och äntligen kommit iväg, så stiger hon till slut iland. Och genom att på lägerplatsen sätta sig i Andrées position, kommer hon närmare svaret på gåtan än någon tidigare gjort. Det vill jag faktiskt påstå.

Efter att ha läst Expeditionen. Min kärlekshistoria måste jag också fascineras av Andrée-expeditionen. Kanske ligger fascinationen i att de tre männen var helt oförberedda med otillräcklig utrustning, men att de ändå frysande fortsatte gå framåt mot ett mål som de inte hade en aning om var det fanns eller hur det såg ut. Som livet, för de flesta av oss. Expeditionen. Min kärlekshistoria finns också i en illustrerad utgåva med foton, teckningar och kartor. Den vill jag ha. Ett måste.

Kan inte sluta titta i Skäggboken!

Oj! Jag kan bara inte sluta titta. Jag har bläddrat hela dagen. Nyfiket. Med stora ögon. Tänka sig!

Och inte bara jag. Hela familjen har fascinerat gluttat på sidorna: coola 10-åringen med långt hår, 8-åringen i rosa, 6-åringen med lasersvärd och till och med maken, som lyckligt utbrast ”jag kanske kan ha mustasch ändå?!”.

Det är Skäggboken som har landat i mitt hem. Skäggboken av männen bakom Skäggbloggen. (Som jag inte läst.)

Det är bilderna som fascinerar mest! (Även om läsningen om de skäggiga damera är rolig.) Bilderna! Vansinnigt snygga porträttfoton på massor av olika sorters män i olika sorters skägg.
Och boken är dessutom snyggt formgiven!

Att bokhöstens första glada överraskning skulle vara en bok om skägg? I’ll be damned!

Långhårig 10-åring funderar på slutspelsskägg…

Jag fick faktiskt en bok i julklapp!

Nuförtiden ger jag mest bort böcker i julklapp. Det är ingen som vågar köpa till mig längre…

Men i år fick jag faktiskt en.

Så tack snälla tomten för denna fina bok. Jag sitter nu och finbläddrar i den ska du veta!

GOD JUL!

Läs Po Tidholms bok om Norrland tycker Göran Greider och det tycker jag också

Jag läste ett första utkast till Po Tidholms reportagebok om Norrland redan i maj. Jag har faktiskt varit med diskuterat vilka av Po Tidholms alla reportage och essäer som skulle finnas med i boken, eftersom jag jobbat lite med marknadföringen av boken när jag var pressansvarig på Teg Publishing. Därför har jag inte velat prata så mycket om boken här på bloggen. Jag har velat skilja på rollen som kritiker och rollen som pressansvarig.

Men jag har länge vetat att boken är exceptionellt bra och att Po Tidholm är en lysande stilist. Och nu har den också fått en jättefin recension av Göran Greider i dagens DN Kultur.

Läs den här.

Och för er som tycker att en reportagebok om Norrland kanske inte låter så sexigt. Jo, det är det. För det handlar om nutid och dåtid, det handlar om oss som kultur- och konsumtionsvarelser. Norrland ger perspektiv på Sverige.

Recension: Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk

Jag gillar Nina Björk. Det är något med hennes hjärna som jag gillar; hur hon tänker kring och ser på olika fenomen i samhället. Jag tycker att hon är en av få – Lena Andersson är en annan – som har en unik förmåga att se på saker ur nya perspektiv, sätta saker i ett helt nytt sammanhang eller helt enkelt bara tänka fritt. Och då tänker jag inte bara på analysen av Lisbeth Salander (som jag älskar).

Därför gillar jag också stora delar av Lyckliga i alla sina dagar. Inte allt. Men stora delar. För de nya perspektiven. För de fria tankarna. Och för att jag blir förbannad när jag läser. På det konsumtionssamhälle vi skapat. På mig själv, för att jag inte orkar protestera mer.

Jag gillar hur Nina Björk resonerar kring individuella drömmar och kollektiva utopier. För vi har inga gemensamma mål med vårt samhälle längre, menar Nina Björk. Allt handlar bara om de individuella målsättningarna – vad JAG vill med MITT liv.

Jag gillar också hur hon hämtar exempel från tidningen Mama, som inte vill komma med ”pekpinnar” om hur en mamma ska vara, men som fyller hela tidningen med den största pekpinnen av dem alla för att vårt sammhälle ska fortsätta fungera, nämligen: ”shoppa mera! du behöver den här grejen!” För utan konsumtion stannar världens tillväxt och därmed stannar också världen som vi känner den. Ja, så är det ju! Vi måste köpa, köpa, köpa, annars så kommer en samhällelig katastrof.

Jag gillar den politiska dissekeringen av den narrativa strukturen i Walt Disneys filmer.

Jag gillar utredandet av en reklamvärld som säljer känslor istället för varor.

Jag gillar att hon är och nosar på något fundamentalt mellanmänskligt, nämligen det att vi i ett individualistiskt samhälle ser varandra som konkurrenter snarare än som någon vi vill ha vänskapsrelationer med. Vad gör det med oss som varelser? Att vi jämför oss? Att vi konkurrerar om lyckan?

Jag gillar Lyckliga i alla sina dagar för att Nina Björk får mig att tänka politiskt i en tid utan kollektivt politiska – utan bara individuellt ekonomiska – visioner.

Och jag kanske inte alltid håller med. Men jag börjar i alla fall tänka!

Augustpriset 2012 – inte en enda skönlitterär men en fackbok har jag läst, minsann!

Jaha?

Så är det att läsa årets Augustnomineringar.

Jag känner igen titlarna.
Men jag har faktiskt inte läst en enda av de skönlitterära böckerna. Istället en av fackböckerna.

Jag tror det aldrig har hänt, faktiskt.
Att jag så helt har missat årets nomineringar att jag inte läst en enda!

De skönlitterära nominerade är:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling
Springa med åror av Cilla Naumann
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg

Visserligen har jag Peter Fröberg Idlings bok hemma, den ligger i ”att-recensera-för-bloggen-högen”.
Visserligen älskar jag Sara Stridsberg.

Men de andra?

Vad hände med Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.
Eller Åsen av Katarina Fägerskiöld.
Ön av Lotta Lundberg eller Mitt grymma öde av Carl-Michael Edenborg.
Magnus Dahlström?
Sami Said?
Karolina Ramqvists Alltings början?

I fackbokskategorin har jag läst David Lagercrantz Jag är Zlatan Ibrahimovic.
Och jag har gluttat i Katrine Kielos bok, men fastnade inte.

Nä.

Läsning pågår: Så gör jag av Bodil Malmsten – om konsten att inte kunna låta bli att skriva

Jag har aldrig läst en ”Så gör jag när jag skriver”-bok förut.
Jag är ju egentligen inte en skrivande människa.
Det är inte så jag ser på mig själv.

Men jag har blivit nyfiken. Så kan vi kalla det.

Så när jag såg att Bodil Malmsten skulle ge ut en ”Så gör jag när jag skriver”-bok, så var det oemotståndligt.

Jag läser den nu.
Och så skriver jag.
Hetsskriver; skriver så fort att inte fingrarna hinner med.
Det är som om jag har bråttom att skriva innan jag hinner glömma hur det var. Vissa saker.
Hur jag kände. Då.

Nåja.

Redan i förordet skriver Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Och så är det ju.  Jag skriver. Och skriver.
För att jag inte kan låta bli.

 

 

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)