Jag ska ge ut En dikt om Dan som bok!

Texten ursprungligen publicerad på Bokcirklar.se

I våras skrev jag 100 kärleksdikter på 100 dagar på bloggen EN DIKT OM DAN (https://endiktomdanblog.wordpress.com). Och nu ska dikterna bli bok, inte bara blogg. Det är så många läsare som har hört av sig och tyckt om dikterna, så jag vill ge dem möjligheten att också kunna köpa alla dikterna som bok.

Innan jag skrev dikterna till EN DIKT OM DAN så hade jag aldrig skrivit poesi förut. Men vad gör man inte när man är kär och vackra ord bara bubblar inuti en? Det gick inte att stoppa, helt enkelt.

Jag ska ge ut diktsamlingen på egen hand, inspirerad av min författarkollega Peo Bengtsson, som till vardags skriver prosa (senast Min bästa väns fru, 2017), men som  i somras också egenutgav en liten poesibok: “Bok för stjärnklara nätter”.

Jag har gett ut böcker på vanliga förlag tidigare, men det är något med just de här dikterna som gjorde att jag ville ge ut dem själv och ha mer kontroll på processen. Jag har faktiskt inte ens brytt mig om att skicka dem till något etablerat förlag.

Nu ska jag bara fundera på inlaga, omslag och papper. Om den ska vara inbunden, eller häftad. Och förhoppningsvis kommer boken finnas till försäljning om en månad eller så.

“EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” får den väl heta, då…
Eller har någon något bättre förslag?

Hurra! Jag ska bli med diktsamling! Det trodde jag inte för en vecka sedan. Se där!

Tillägg: Nu går ”EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” att köpa på antingen Bokus, Adlibris eller på Books on Demand. Men beställ den gärna till ditt bibliotek också.

Några tankar om Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen

Jag blir förtjust i Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens skrivprojekt så fort jag hör talas om det. Men undrade samtidigt: hur gör de? hur skriver man ihop med en annan människa? Visst – flera kända författarduor finns i deckargenren, men i dikt? Jag har haft föreställningen om att poesi är en enda människas röst. Har jag fel? Ja, är svaret på den frågan. Naturligtvis. Poesi är det man bestämmer att det är.

Skrivprojektet blev till slut en diktsamling i tre delar som heter ”Ömhetsmarker”, utgiven på Schildts & Söderströms. Lina Hagelbäcks ord är jag bekant med sedan hon blev nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för Violencia. Ulrika Nielsen är en ny bekantskap. Därför är det också lättare för mig att upptäcka var Lina Hagelbäck bidragit. Eller – vad jag tror att hon bidragit. Nej – jag måste sluta med en sådan läsning genast och bara låta mig färdas med orden.

Vänskapen! Åh, den kvinnliga vänskapen. Att skapa sitt eget rum och språk dit ingen annan har tillträde. Så uteslutande, så underbart. Men jag känner mig ändå inbjuden i universumet som Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen skapat. Vissa rader etsar sig fast. Igenkänning av tillstånd.

Egentligen är jag mest förtjust i del 1, som till stor del består av dialog. Där är samtalet och projektet mellan de två vännerna tydligast. Jag tycker nämligen om att det syns att det är två som skrivit. Jag undrar där: varför hemlighålla vem som skrivit vad? Samtalet är nyckeln! Vänskapen på raderna väcker en molande avundsjuka hos mig: att fylla i varandras ord och tankar. Så sällsynt det är att hitta någon som är sådan som en själv och förstår! Någon man kan sammansmälta med.

Som själv skrivande människa förundras jag också över ordlekarna i dikterna – associationerna, det främmande, som kan avbrytas av konkreta bilder. Men tvärsigenom alla ord – vänskapen. Kapitulationen inför vänskapen och att ge sig själv till en annan människa på ett vis som inte är av sexuell natur, men ändå är så nära man kan komma. Jag behöver dig! Jag kan inte vara utan dig! Det är du och jag.