Kategoriarkiv: Litteraturkritik

Replik till Lyra Ekström Lindbäck: Verket måste alltid stå i centrum!

Detta debattinlägg är också publicerat i Borås Tidning 27 mars 2013.

Lyra Ekström Lindbäck sätter i lördagens debattext i DN Kultur stor tilltro till den nya digitala tekniken, kallar den en historisk omvälvning för skönlitteraturen och vill ha en diskussion om att kritikerns roll måste förändras i detta nya litterära landskap. Hon menar att den nya kritikern inte ska se valet av medium som något neutralt när denne diskuterar och läser ett verk. Jag tycker precis tvärtom: verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras.Det som jag istället ser som det hittills viktigaste som digitaliseringen inneburit för kritikern, är att de litterära samtalen och verksamheterna idag sker på fler platser och att fler människor deltar. Det offentliga litterära samtalet är inte längre en envägskommunikation förbehållen litteraturvetare och kritiker, som har en viss syn på vad som är ful och fin litteratur, utan det sker samtal också mellan vanliga läsare – på bokbloggar, på sajter som Bokcirklar.se och En bokcirkel för alla, i Facebook-grupper och på Twitter. I dessa sammanhang sprids och diskuteras ett långt bredare utbud av litteratur än det som recenseras i dagstidningar och i kulturnyheter. Det finns fler möjligheter för en författare att nå sina läsare och för läsarna att nå varandra för storartade litterära samtal och det viktigaste för kritikern är att delta i detta samtal.Något annat som digitaliseringen gör är att avståndet mellan författare och läsare krymper. Fan fiction sprids och når fler läsare än vad de största förlagen kan drömma om för sina snyggt förpackade och redaktörskorrade titlar. Egenutgivningen gör att författare kan nå sina läsare direkt på nätet, på textivaler och mässor. Skrivarsajter som Kapitel1.se har en livlig diskussion om skrivande och litteratur och har en novelltävling där de bästa ska ges ut som e-bok.Bara för att kritikerna i de största medierna inte diskuterar dessa texter och textfragment, utan enbart recenserar litterära verk utgivna på förlag, såna som passerat flera gatekeepers som lektörer, redaktörer, förläggare, kulturredaktörer och kritiker, betyder det inte att det inte förs viktiga litterära samtal om dessa. Långt ifrån.

Kanske är det istället så att den stora historiska omvälvningen för skönlitteraturen snarare är att elitkritikerns och de stora förlagens tid är förbi. Att de framtida litterära samtalen och verksamheterna kommer att ske utan, dessa tidigare så viktiga, smakdomares inblandning.

Den nya kritikern måste närma sig dessa nya litterära forum med nyfikenhet och öppenhet. Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig.

Skärmavbild 2013-04-25 kl. 09.23.08

1 kommentar

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Litteraturkritik

Vanja Hermele och jag på Valand 8 mars

Det jag minns bäst från Vanja Hermeles och mitt samtal på Valand 8 mars är det hon sa om statistik. Det var bland annat därför hon villle pröva att gestalta jämställdhetsfrågorna via fiktionen.

”Folk hänger upp sig på statistik, säger: nej, det var inte 99 procent utan 98! Och då underkänns hela undersökningen fast 98 procent fortfarande är jättedåligt. Och så behöver man inte göra något, för det var ju undersökningen, räknandet, det var fel på.”

Sen minns jag också att Vanja Hermele sa att hon också inte ville behöva vara pedagogisk i In som ett lamm, ut som en tigrinna, för det var hon i sina rapporter. Istället prövade hon att bara visa upp genom okommenterade scener. Jag vet att jag tyckte det var ett problem när jag skrev min recension, men jag har faktiskt ändrat mig. Det får man väl?

Läs också artikeln från samtalet på Akademin Valands hemsida.

20130311-112345.jpg

1 kommentar

Under Debutanter, Länktips, Litteraturkritik, Svenska författare

Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

Jag ångrar mig!
Jag ska nog börja anteckna i marginalen i böcker jag läser! (Dock inte recensionsböcker för det är arbete och en annan slags läsning!)

Skärmavbild 2013-02-14 kl. 11.35.37Jag hittade nämligen den här boken, Simone och jag av Åsa Moberg, i bokhyllan.

Att läsa sina gamla marginalanteckningar är att hälsa på sig själv som man var då; marginalanteckningar som en slags dagbok.

Första gången jag läste den var när den kom, 1997. Med prydlig (oj, ja) handstil har jag skrivit:
På sid 89 – ”För en del är den erotiska njutningen så sammanbunden med hemmets och kroppens renhet att sex och smuts helt enkelt inte går att förena.”
I marginalen står: ”Då är jag nog otypisk”.
Eller på sid 103 – ”Det är roligast där jag är, eftersom jag är där och ingen annan stans.”
I marginalen: ”Mycket viktigt!!”
Eller bara understrykningen på sid 252: ”En skådespelare utan roller existerar inte, medan en författare utan en förläggare eller en målare utan som inte ställer ut finns, så länge arbetet fortsätter.”
Och dubbelunderstruket är: (kvinnor) ”skapar färre geniala verk därför att de under arbetet, och i synnerhet om resultatet blir framgångsrikt, riskerar att förlora mannens kärlek.” (sid 222)

1997 var jag 25 år, gick på Journalisthögskolan tillsammans med min blivande man. Jag skulle bli just journalist, inget annat. Men jag verkar ha tänkt på andra saker också. För när jag läser mina understykningar idag och ser det där fröet till den jag skulle bli, mina tankar om vem jag VILLE bli… Kunde jag ana hur livet skulle bli?
Nej, knappast.

Men det är onekligen intressant att hälsa på sig själv, så här efteråt, lite närmare facit.

På ett sätt gör det mig också sorgsen att jag inte strukit under i fler böcker eftersom minnet är väldigt selektivt, sentimentalt och flyktigt. Jag har inte heller skrivit dagbok, utan alltid varit på väg framåt, funderat på nästa dag istället för på den som just varit. Och dessa små marginalanteckningar blir nu det enda sättet att kunna lägga sitt eget pussel. (Om jag nu vill det?)

Kanske är det ett tecken på att jag börjar närma mig medelåldern?
Att jag helt plötsligt börjar bli sentimental?

Jag lovar mig själv att jag ska börja stryka under i fler böcker.
Men som sagt: dock inte böcker jag ska recensera, det är en annan slags läsning.

1 kommentar

Under Läsande, Litteraturkritik, Svenska författare

Vad jag skriver i boken under recensionsläsningen? Ingenting!

”Läsare får vanligtvis ta del av vad tidningens litteraturkritiker skriver om en bok – men vad är det hon eller han skriver i boken, under läsningen? Nu är det möjligt att få veta!”

Det började i december förra året när UNT lanserade att den intresserade läsaren kunde följa kritikern Therese Erikssons anteckningar medan hon läste Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia. Det var understrykningar, anteckningar i marginalen, utropstecken.

Samma sak görs nu med Ulrika Knutsonsanteckningar i Lisa Bjurwalds bok om näthat: Skrivbordskrigarna. Sista dag för nedladdning av den versionen är IDAG.

Jag kan i alla fall glatt avslöja vad jag skriver i boken under läsningen: INGENTING!
Det skulle vara mycket tråkigt för en läsare att följa min recensionsläsning digitalt.

Det kanske är ett stort no-no att faktiskt avslöja att jag aldrig antecknar i marginalen, aldrig stryker under, aldrig gör utropstecken eller frågetecken i texten med en penna medan jag recensionsläser. Det är inte så jag arbetar när jag recenserar. Jag tycker det avbryter mitt läsflöde, helt enkelt. Det stör min läsarkänsla. Jag vill inte anteckna innan jag läst klart hela boken.

Så här gör jag: Jag läser igenom hela boken en gång, från början till slut. Och sedan när jag börjar skriva min recension, så har jag boken bredvid mig och slår upp de sidor jag behöver för att kunna skriva.  Oftast kommer jag ihåg var i texten jag ska leta. Ibland får jag bläddra lite.

Jag har faktiskt prövat en gång att anteckna i marginalen. Och det var då jag lovade mig själv att aldrig göra om det.  För när jag skulle skriva recensionen så hade jag glömt bort varför jag hade gjort de där utropstecknen och satt de där frågetecknen. De blev mer förvirrande än hjälpande. Och den recensionen var en av de svåraste jag någonsin skrev, den höll aldrig på att bli klar. (Boken i fråga var Himmelsdalen av Marie Hermansson.)

Nå. Hur gör ni när ni läser och sedan ska skriva om böcker?

 

4 kommentarer

Under Läsande, Litteraturkritik, Recensioner

Idag är jag extra glad över att få skriva för Borås Tidning!

Jag är alltid stolt över att jag jobbar på Borås Tidning, men idag är jag faktiskt extra stolt. Jag har så bra kollegor som skriver så fint om litteratur. Faktiskt måste Borås Tidning ha några av landets bästa kultur-och litteraturskribenter – vilka kultursidor i dagens tidning! Tänk att få tillhöra en så bra redaktion.

Idag skriver BT:s journalist Niclas Sennerteg (också författare till flera böcker om andra världskriget som Stalins hämnd och Tyskland talar) initierat om Imre Kertesz bok Mannen utan öde och om Förintelsemonumentet i Berlin.

Rebecka Åhlund recenserar Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet och skriver också klokt om Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna.

Kulturskribenten Camilla Carnmo, fd kulturredaktör på SMP, recenserar fint debutromanen Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson och tycker mycket om den.

Och BT:s chefredaktör, och fd kulturredaktör, Stefan Eklund recenserar kunnigt Kristoffer Leandoers roman om sin mamma – September.

(Och så kulturredaktören Lena Kvist som ordnar detta så bra!)

Det är riktigt bra läsning som borde nå fler än bara Sjuhäradsbor. En sån tur att vi har bt.se!

Så snälla webbredaktionen – lägg ut! lägg ut!

(Och själv ska jag nu skriva en recension om Olga Grjasnowas debutroman. I Borås Tidning om några dagar…)

20130127-101258.jpg

Lämna en kommentar

Under Litteraturkritik, Media/Journalistik, Recensioner

Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

(Slutet på boken är bara början.)

4 kommentarer

Under Kulturdebatt, Litteraturkritik, Recensioner, Skrivande

T. S. Eliots intressanta tankar om kritik

T. S. Eliot var inte bara poet. Han var litteraturkritiker också.

Just nu läser jag en sammanställning av hans tankar om litteraturkritik – Om kritik. Och, som ganska ofta när det gäller nyutgåvor eller sammanställningar, så är det nyskrivna förordet minst lika intressant som själva originaltexten. För den som skriver förordet kan ju blicka tillbaka och sätta saker och tankar i perspektiv.

Om kritik gavs ut 2002, och har alltså några år på nacken. Förordet är skrivet av Mats Jansson, som då var docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Mats Jansson skriver att T. S. Eliot avvisar ”både den tolkande och dömande formen av litteraturkritik till förmån för den kritik som utgör ‘förklaring’, dvs kommentar av sakförhållanden som läsaren annars skulle förbisett”.

För det är viktigt att läsaren måste kunna njuta av det litterära verket av rätt orsaker, menar T. S. Eliot.

Istället sammanfattar Mats Jansson T. S. Eliots syn på litteraturkritikens främsta uppgift så här:

”Litteraturkritikens främsta uppgift blir då att underlätta läsarens möjlighet till förståelse och estetisk njutning.”

Jag tycker att det är en fin främsta uppgift: förståelse och estetisk njutning.

Sen kan vi ju naturligtvis diskutera i all oändlighet vad begreppen ”förståelse” och ”estetisk njutning” innebär.

Men ändå. Det är vackert.

20130116-171615.jpg

Lämna en kommentar

Under Litteraturkritik

Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig?

I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”

”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.

För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.

Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?

”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.

Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?

Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?

Ja, det är den aktuella frågan.

Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.

(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)

30 kommentarer

Under Kulturdebatt, Litteratur i TV och radio, Litteraturkritik, Svenska författare

Prosa, språk och poesi, stramt eller överlastat, runt eller transparent, fortsättning följer.

Jag var ju inte så förtjust i Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma.
Någon som däremot var förtjust är bloggaren Bernur.

Just nu har vi ett intressant samtal om språk i litteratur, med utgångspunkt i bland annat Sång till den storm som ska komma, men där också Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nämns.

Det var Bernur som började med en reflektion kring språk i prosa och poesi. Att han tycker den svenska prosan är fantasilös och att han tycker att prosan i vissa berättelser blir bättre för att den närmar sig poesin, som till exempel i Sång till den storm som ska komma. Läs Bernurs tankar här.

Jag kontrade med att säga att den svenska nya prosans problem snarare handlar om ett närmandet till filmens berättarsätt.
Så här skrev jag:

”Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, ”städat” om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att ”problemet” ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska ”hända” saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart – det som sker på insidan – håller på att tunnas ut.”
Ja. Fortsättning lär följa. Det är en intressant diskussion.

2 kommentarer

Under Berättelser, Litteraturkritik, Svenska författare

Om en vecka måste jag ha bestämt mig: årets bästa bok 2012

Jag har en vecka på mig att bestämma mig vilken bok jag tycker är årets bästa.
En vecka!

I december börjar nämligen Borås Tidning i vanlig ordning publicera kritikernas val av årets bästa bok, och innan dess ska jag ha valt ut en bok och skrivit en kort text om den.
Välja och skriva…

Förra året valde jag Gracie av Veronika Malmgren. Jag ler fortfarande när jag tänker på den och jag tycker fortfarande att det var ett riktigt bra val för 2011. Ibland kan ju saker man väljer verka lite konstigt i efterhand, som om man inte riktigt tänkte klart just då, eller i alla fall tänker annorlunda när det gått en tid. Man ser tillbaka med andra ögon. Men inte så med Gracie. Jag valde Gracie på instinkt förra året; ingen annan bok var ens i närheten av att försöka tränga sig in i den bild som dök upp i mitt huvud när orden ”årets bästa bok 2011” uttalades. Vilket egentligen är konstigt med tanke på att jag läste många bra böcker förra året: Belägring, De imperfekta, Snöängel, Grand final i skojarbranschen, Korparna

Men det kommer att vara svårare att välja i år. I år har jag recenserat långt många fler böcker än vad jag gjorde 2011. Och jag har verkligen gillat många av de böcker jag recenserat.
Men ingen bok har visualiserat sig så starkt som Gracie gjorde förra året.
Jag kan inte gå på instinkt 2012.
Utan måste tänka och därefter välja. (Oh, denna svåra intellektuella vånda med att tänka…)

Och alla böcker som jag inte hunnit läsa som ska vara så bra! Den omtalade Agaat, Sami Saids Väldigt sällan fin, Johannes Anyurus pappa-bok En storm kom från paradiset, Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott, Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma, – ska jag hinna läsa dessa på en vecka och sedan bestämma mig? Det går ju bara inte!

Några har jag – de ligger i att-läsa-högen, men jag har inte hunnit läsa dem än. Några står jag i kö på till biblioteket, och det är jag riktigt arg på mig själv för. Jag kanske borde varit mer noga med att ställa mig i kö tidigare, jag borde kanske beställt recensionsex från förlagen till bloggen.

Ett år går så fort. Jag trodde jag skulle hinna…

6 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande, Litteraturkritik