När jag kommer till sidan 89 så börjar jag gråta.
Jag tror att jag gråter för att det är så på pricken en känsla, den där ensamheten fast man är två, armarna som klänger på en, trycker ner och kväver fast man vill vara ifred, vad vill du? vad vill du? säg vad du vill! fast man inte kan och när det väl kommer: jag vill vara ensam!
Men jag kan också gråta av lättnad.
Det är ju så när en vän har skrivit en bok i flera år och man har gruvat sig för att den aldrig ska bli klar och sen när den äntligen blir klar så ska man läsa den och ve om man faktiskt inte gillar.
Jag har blivit erbjuden men inte velat läsa de oredigerade utkasten, för att jag ville ha den där färdiga läsupplevelsen, den som jag kommer att dela med många andra som läser för första gången. Jag ville inte sitta med facit, eller undringarna om ”vart tog den meningen, historien, karaktären vägen?”. Det enda jag har läst är en bit ur det kapitel som handlar om Jerker och som i den färdiga romanen börjar på sid 282. Jag var så väldigt nyfiken. Det fick räcka så. Men självklart har jag ändå vetat på ett ungefär vad Vattnet i mars skulle handla om och hur den skulle vara uppbyggd.
Ja, det kan vara av lättnad jag gråter. Men jag tror inte det.
För trots att det är en vän som har skrivit Vattnet i mars så känner jag vid det här laget igen bra litteratur när jag läser det.
Och det är något med Mikael Fants språk. Det är något med ordrikedomen som får mig att säga: det är ju det här som är meningen med just litteratur jämför med andra typer av berättelser – orden! Och det är något med känslan språket skapar, att jag som läsare försätts i ett slags kärleksvemod. Och det är den där närheten till karaktärerna som gör att när maken ropar att maten är klar och jag går ner till köket för att äta, så är jag fortfarande kvar hos Agneta i sängen där i Medelpad och funderar på det där att aldrig kunna säga vad man egentligen vill, att det ska vara så himla svårt. Är det omsorg om andra? Eller att man inte själv vågar formulera det, av rädsla att förlora om det inte blir som man vill?
Jag är bara på sid 89. Jag har bara lärt känna Edvin och Agneta. Jag har många personer och kapitel kvar.
De är systrar, döttrar, äkta män.
De är människor som älskar, försöker älska, vill älska.
Men livet! Det kommer ju emellan ibland och stör…