Kategoriarkiv: Läsande

Bodil Malmsten och skrivandet som en nödvändighet

Texten också publicerad i Borås Tidning 7 februari 2016. 

”Sätta emot. Vad har jag att sätta emot? Vad finns det?”  Undergångarens sånger, Bodil Malmsten 1944-2016

Hon skrev hela tiden. Skrivandet som en nödvändighet. Inte tillräckligt ofta med flow och när hon körde fast så gjorde hon fel, bara att börja om. För fortsatte skriva ändå, det gjorde hon. Eller meddelade sig med världen om vad hon tyckte om världen snarare i först poesi, prosa, dramatik och sedan i loggböckerna, som började i bloggen som började i Finistère, men som fortsatte även när hon flyttat tillbaka till Sverige. Och på senare år också twittrandet. Hon följde ingen, men hade nästan tio tusen följare. 45 år av skrivande allt som allt, om man räknar från barnboksdebuten 1970.

Hon var en författare som fordrade en noggrann läsning för att vi skulle förstå hur hon menade. Som sakernas tillstånd. Som vikten av att använda rätt ord i rätt följd. Att förstå evigheten och samtiden samtidigt. Att förstå Moster Lillie, Maurice Lind, Madame C och sig själv. Och i den sista diktsamlingen Det här är hjärtat, att förstå att en älskad gått bort. Fast så skulle man ju inte säga. Nej, Du har inte gått bort, du är död. Rätt ska vara rätt ord.

Luggen. Det röda håret. Som på det sista blev kort och vitt. Alltid vass och vis. Syrlig och lekfull. Och oftast stort rolig! Hennes meningar uppfordrande vackra, som kan stå för sig själva, värda att citeras. Egensinnigheten. Att göra det där som andra bara säger att de ska göra men aldrig gör, bara dra från Sverige, till tja… till exempel Finistère, Frankrike.

Investera i ett höj- och sänkbart skrivbord! Skaffa adresser till sjukgymnaster, akupunktörer, ergonomer. Så skrev Bodil Malmsten i Så gör jag – konsten att skriva. Börja på rätt sätt. Den som skriver gör det för att den måste, inte för att den vill. Skrivandet bara håller på. Bäst att inte få ont medan. Praktisk approach.

I sitt sista tweet citerade hon Camus. Så vill jag också minnas Bodil Malmsten. Att hon utöver sitt eget skrivande också var en läsande författare som i sina texter visade mig vägen till andra författarskap. Kanske särskilt Thomas Bernard, som jag genast sprang och köpte (och någon gång ska jag väl läsa).

Men nu är hon ändå själv på väg, som i dikten Ett bloss för moster Lillie: Hon gick med sin walkman på, dit icke hon går att nå, hon tog sitt Downtown Train, till Prince i Purple Rain.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Bluebird av Erika Bernalt 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 30 januari 2016.

Jag kan inte minnas att jag läst något som Bluebird tidigare. Jo, kanske Susanna Lundins debutroman Hindenburg, som ju vann Borås Tidnings debutantpris för några år sedan. Och jag säger samma sak nu: Jag vet inte riktigt vad det är. Bara att det är bra.

Fast kanske kan jag kalla Bluebird för ett slags drömsk och tragisk fabel. Men inte fabel på det sätt att berättelsen befolkas av djur som uppför sig som människor (fast det finns några djur som talar), eller att det finns en tydlig sensmoral. Snarare på det sätt att här finns olika slags egenskaper eller längtan, och på det sätt som Erika Bernalt använder sig av sagolika och överdrivna effekter, klichéer och kontraster i den berättelsevärld hon skapat.

Bluebird växer upp på Ön, en naturutopisk tillvaro där öborna går omkring nakna, odlar sina grödor, lever som veganer av det naturen ger och älskar i vilda orgier när det är parningssäsong. Men Bluebird vill inte känna sin djuriska lust. Bluebird har i hemlighet öronproppar när kåtfnittret blir för starkt. Bluebird längtar efter Staden på andra sidan vattnet, vill leva viktigt med portfölj och räkna pengar; vara trendig med färgglada kläder på kroppen. Och till slut tar Bluebird sin lilla båt och ror över vattnet till sin alldeles egna utopi.

Bluebird är Erika Bernalts debutroman. Och wow, vilken säker debut! Lekfull, påhittig, skickligt berättad. Modern! I den första delen om Ön är romanen först lockande, oskyldig i all sin kåtglada nakenhet. Bluebirds ensamhet är nästan lite komisk när alla älskogsljud ska undkommas, och illamåendet som kommer när föräldrarna älskar mitt framför. Men i del två, när Bluebird kommit till Staden och läsaren tror att räddningen äntligen kommer, förvandlar Erika Bernalt långsamt romanen till ett enda långt lidande i anpassning. Språket är dessutom perfekt för berättelsen: spännande, naivt, magiskt, lekande och hemskt.

Det finns några saker som fastnar extra i min läsning av Bluebird. Dels är det sexuella temat och skräcken inför den egna kroppen, som gestaltas så tydligt genom Bluebirds ovilja till att erkänna sin egen lust. Dels är temat om kontroll, som bland annat gestaltas genom att Bluebird köper en hamster i bur på en sajt på nätet, som matas genom en knapptryckning och som bönar att hon ska få bli gravid. Och så dels de skickligt uppbyggda och överdrivna kontrasterna mellan ö-livet och glitterstadslivet.

Ja, vad ska jag kalla Bluebird egentligen? Mer än en rasande skicklig debut. Nej, det får nog räcka med det.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Genier av Moa Gammel

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 december 2015

Boken verkar vara det nya svarta, det som alla vill göra. Oavsett om man är YouTubers som Pewdiepie och Clara Henry, eller om man är en politiker som vill sammanfatta hela eller halva livet. Nu kommer podcasten Genier, som skådespelaren Moa Gammel startade 2014, som bok. Det är helt enkelt intervjuerna utskrivna med ord på papper.

Boken Genier har undertiteln ”Samtal om konsten att äga sitt eget liv”. Det löper som en röd undertråd i alla samtal – att våga gå sin egen väg. Samtalen handlar nästan uteslutande om yrkesgärning, var man hittar kraften att våga, kraften att genomföra sina visioner och idéer. Urvalet har Moa Gammel gjort själv, hon har helt enkelt intervjuat sina förebilder. Tyngdpunkten är på konstnärligt skapande människor som Pernilla August, Farnaz Arbabi, Lena Andersson och Anna Odell, men också politikern Gudrun Schyman, journalisten Malou von Sivers och Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet.

Att intervjua är en konst. Det är alltid lättare att intervjua förebilder som har ungefär samma erfarenheter som en själv. Gropen man lätt faller i då, är att det lätt blir uteslutande. Jag tycker att Moa Gammel lyckas undvika de flesta sådana gropar och bjuder in till ett öppet och inkluderande samtal. Däremot märks hennes intervjuovana i intervjuerna med några av de författare som är representerade, där finns betydligt mer intressanta frågor att ställa. De kvinnor Moa Gammel intervjuar är vana att reflektera kring frågeställningar om sin egen gärning, sitt kön och samhället omkring dem. Det gör självklart läsningen mycket intressant.                                                                                          

Varför ska då en podcastserie ges ut som bok? Det finns flera poänger. En poäng är att när jag läser Moa Gammels Genier så slås jag direkt av hur mycket starkare ord på papper är än talade ord som försvinner ut i luten så fort de är sagda. Läsning inbjuder också till att stanna upp mitt i en mening för att själv reflektera över det nyss sagda, för att sedan fortsätta när tanken är klar. En andra poäng är att just samlandet av alla dessa kvinnor i en och samma volym ger en tilltalande masseffekt: Wow! Här är alla! En tredje poäng är att föremålet ”bok” är en artefakt, en sak som är beständig i vår digitala era. Genier har mycket riktigt också fått ett snyggt omslag som passar att ligga framme som prydnad och ständig påminnelse. Därför är det också tråkigt att inlagan i boken Genier är så slarvigt gjord, full av korrfel, dåliga avstavningar och konstiga indrag. Om det nu ändå ska vara en ”bok”, menar jag.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Åh, så mycket bra i Vårens böcker 2016!

Åh, vilken bokvår det kommer att bli! Det var länge sedan jag blev så inspirerad av att läsa Svensk Bokhandels katalog. Stora förlag bjuder på nytt av etablerade författare. Små förlag introducerar nya författarskap från udda länder. Det är både svenskt och översatt, romaner och lyrik samt en hel del sakprosa om författande (och författare).

Det är bara att börja räkna upp (i förlagsordning, enklast så):

En av 2013 års bästa debutanter var Negar Naseh. Nu kommer hon med ny roman: De fördrivna på Natur & Kultur. Där kommer också boken om filmen She’s wild again tonight av Josefine Adolfsson och Fia-Stina Sandlund och spännande låter också Jenny Offill Avd. för grubblerier, som beskrivs som en ”rafflande äktenskapsroman”.

Piratförlaget bjuder på erotik genom Katerina Janouch nya erotiska trilogi, där de två första delarna kommer under våren: Hudhunger och Nakenlek. Piratförlaget ger också ut ekonomijournalisten Carolina Neuraths spänningsdebut Fartblinda.

Från Albert Bonniers förlag: Thom Lundberg För vad sorg och smärta är, Ellen Mattsson Sommarleken, Ann Jäderlund djupa kärlek ingen, Bad Feminist Roxane Gay kommer med romanen I vilt tillstånd och så ny spänning från Arne Dahl Utmarker.

Från Weyler förlag kommer Merethe Lindströms självbiografi Ur vinterarkivet, som enligt säkra källor ska vara riktigt bra och öppen. Weyler har också debutanten David Norlin med Dagar utan ljus, nätter utan mörker.

Printz Publishing kommer bland annat med nytt från Lisa Jewell Flickorna i parken.

Wahlström & Widstrand har fångat upp danska Olga Ravn som fått bra omdömen om sin romandebut Celestine. På W&W kommer också ny lyrik från Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, en roman om en bedragen hustru i Meg Wolitzer Hustrun. Två litterära jättar kommer också med nytt på W&W: Kazuo Ishiguro Begravd jätte och Jeanette Winterson Tidsklyftan. På Forum förlag så är jag nyfiken på Bill Clegg Familjen jag hade och Agnès Martin-Lugand Lyckliga människor läser och dricker kaffe.

Norstedts radar upp spännande titlar denna vår, som italienska bästsäljaren Elsa Ferrante Min fantastiska väninna. Sedan: Marie Norin, tomasfilmerna, Per Johansson, Kungsträdgårdens svarta hål, Elisabeth Berchtold, Kära Svan, Khashayar Naderehvandi, Allting glittrar och ingenting tar slut, danska Helle Helle Om det är och så två debutanter: Erika Bernalt med Bluebird och Lina Josefina Lindqvist med Skarv. Men Norstedts ger också ut sakprosa med litterär anknytning i Aris Fioretos Vatten, gåshud, som är en undersökning av romanen, essäer av Siri Hustvedt Leva, tänka, titta och dessutom (!) Kulturmannen och andra texter av Ebba Witt-Brattström.

Tranan har hela fyra titlar som låter spännande: Hans Keilson, Komedi i moll, Filip David, Minnenas och glömskans hus, Niroz Malek, Under krigets himmel, Selva Almada, Vinden som sprider elden.

Ellerströms har danskan Amalie Smith med Marble. Ersatz har Michail Sjisjkin med Venushår. Nytt nigerianskt stjärnskott är Chigozie Obioma, Fiskarmännen (Ordfront) och Elin Grelsson Almestad kommer med roman nummer två på Atlas: Hundarna på huvudgatan. Norska Hanne Ørstavik kommer med två titlar på Kabusa: Det finns en stor öppen plats i Bordeaux och På terrassen i mörkret. Kulturjournalisten Ingela Lind kommer med boken Övermod med texter om bland annat Anna Karenina, Nathalia Edenmont, Klimt och sekelskiftets Wien och Virginia Woolfs Orlando (Atlantis).

Och så är jag också nyfiken på Amanda Palmer The Art of Asking på Bucket List Books.

Ja, det var väl allt… Men jag har säkert missat något. Så brukar det alltid vara. 

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 november 2015.

Elizabeth Gilbert slog igenom med den självbiografiska succéromanen Eat Pray Love, på svenska Lyckan, kärleken och meningen med livet. Efter den succén skrev hon reportageboken I nöd och lust, som handlade om äktenskapet ur olika aspekter. Nu har Elizabeth Gilbert återvänt till romanformen för att berätta om vetenskapskvinnan Alma Whittaker.

Och vilken berättare hon är, Elizabeth Gilbert! Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är ett riktigt läsäventyr. Jag kan inte beskriva den som något annat än en ren och skär läsfest på 600 sidor, som jag slukar och aldrig vill ska ta slut. Elizabeth Gilbert har fångat en ton, ett sätt att berätta som påminner om gamla äventyrsromaner, med hjältar som besöker främmande platser, upptäcker naturen och världen och genom den, sig själva. Allt strålande översatt av Lena Torndahl.

Berättelsen börjar när Alma Whittaker föds, 5 januari 1800 och slutar när hon är mycket gammal. Hennes far är en vresig och rik botaniker och hon får därför möjligheter som andra kvinnor inte fick. Alma Whittaker hungrar efter kunskap och hon låter sig inte hindras av något.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter är en intelligent roman och en hyllning till upptäckarglädjen. Men det är också en feministisk roman, som hyllar de vetenskapskvinnor som aldrig fick något erkännande. En äkta 1800-talsäventyrsroman i modern tappning. Ren och skär läsglädje. Läs den!

3 kommentarer

Under Läsande

Recension: Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) av Jonas Jonasson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 oktober 2015

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) är Jonas Jonassons tredje roman och berättad med samma flåsfinurliga buskishumor som tidigare. Tänk de gamla Jönssonligan-filmerna, men nu också med ett stänk av Snabba cash.

Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) handlar om prästen och receptionisten som känner sig lurade på livet och de stora pengarna. När Mördar-Anders kommer i deras väg, så kommer de på några finurliga sätt att göra pengar på hans kvaliteter som gammal yrkesbrottsling.

Det finns många frön till roligheter i Jonas Jonassons roman. Problemet är att det är stundtals riktigt uselt berättat, både på en språklig och på en dramaturgisk nivå. Jonas Jonasson använder alldeles för många ord och longörer för att få fram sina poänger, det finns ett myller av sidospår med halva berättelser och halvt utvecklade karaktärer och det finns ingen tydlig röd berättelsetråd som läsaren kan hålla i handen för att ledas ut ur den labyrint som är Jonas Jonassons roman.

Men trots att Jonas Jonasson är en osäker berättare, så har han ändå idéer till bra historier. I mitten av romanen finns till exempel en riktigt bra klassisk blåsning som kunde ha blivit stor underhållning. Och några av hans udda karaktärer stannar kvar i medvetandet, lika svåra att få bort som The Ketchup Song. Men det är synd att historierna och karaktärerna är bättre än Jonassons prosa.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Elizabeth är försvunnen av Emma Healey

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2015.

Mauds väninna Elizabeth svarar helt plötsligt inte i telefon när Maud ringer, och det är tomt i hennes hus när Maud går dit. Maud skriver det på små lappar för att inte glömma: ”Elizabeth är försvunnen”. Men vad kan ha hänt? Och varför lyssnar ingen på Maud när hon berättar om försvinnandet?
Elizabeth är försvunnen är Emma Healeys debutroman. Det är en mycket smart berättad deckarhistoria, men knappast en traditionell sådan. Emma Healeys berättare är nämligen en hjältinna av det ovanligare slaget: den 80-åriga Maud, som inte förstår att hon är dement, hon är ju bara lite glömsk. Elizabeths försvinnande får Maud att minnas systern Sukeys försvinnande för 70 år sedan och på något sätt tror Maud att lösningen på Sukeys försvinnande kan hänga ihop med Elizabeth. Men Maud minns inte riktigt hur. Det är något med märgpumpor, kanske. 
Elizabeth är försvunnen är en fin och samtidigt melankolisk roman om åldrande och minnen. Samtidigt som Emma Healey håller spänningen uppe i själva deckargåtan, skriver hon med Sara Lövestamsk värme och lyhördhet hur demens kan vara både för den som drabbas och för deras anhöriga. Det är skickligt gjort. Berättelsen kanske är i sentimentalaste laget, men jag gråter ändå en skvätt när gåtan får sin överraskande lösning och Mauds dotter Helen äntligen förstår varför Maud hela tiden pratar om märgpumpor.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Sista delen i trilogin om Elias Fagervik av Hans-Olov Öberg

Med den psykologiska thrillern Kungamördaren avslutar Hans-Olov Öberg sin trilogi om Elias Fagervik och polisen Benny Modigh, där de tidigare titlarna heter Djävulens tonsteg och Någon att lita på. Där Djävulens tonsteg hade drag av pusseldeckare, och där Någon att lita på hade drag av polisthriller, så har Kungamördaren fått ett större psykologiskt anslag.

Kungamördaren utspelar sig i Stockholm under IT-bubblan. Elias Fagervik har precis kommit hem från USA, där han försökt slå sig fram på finansmarknaden. Elias Fagervik har väl inte varit en helt stabil person i någon av böckerna, men så händer det något i hans privatliv, som får honom helt ur balans.

Hans-Olov Öberg skriver allt bättre. Kungamördaren är en sträckläsningsbok skriven med en lättläst och underhållande prosa, utan den tendens till språklig grabbighet som ibland har präglat hans tidigare böcker. Hans-Olov Öbergs styrka finns också i detaljerna och att han i Kungamördaren tar vara på sin stora kunskap om ekonomi och finans. Läsaren får alltid lära sig något. Jag önskar dock att Hans-Olov Öberg hade gett berättelsen lite mer kött. Nu är den effektivt berättad, men lite tunn. Jag vill helt enkelt ha mer!

Jag ska inte avslöja hur det går. Det är ju trots allt en psykologisk thriller. Men det är ett inte helt värdigt avslut för Elias Fagervik. Som tur är.

2 kommentarer

Under Läsande

Harry Potter kommer i ny illustrerad utgåva i oktober 2015! 

Åh, vilken fantastisk nyhet för alla Harry Potter-fans! 

I oktober 2015 kommer nämligen Harry Potter och de vises sten i nyutgåva med nya illustrationer av engelske illustratören Jim Kay. Och inte med bara några enstaka illustrationer, utan MÅNGA! Både i svartvitt och fyrfärg! Hurra för oss som har sönderlästa exemplar i bokhyllan! 

Redan nu kan man tjuvkolla på några av illustrationerna på Jim Kays hemsida. Här finns bild på Hermione, Draco, Hagrid och Ron. Bild på Harry finns i den här intervjun med Jim Kay i The Guardian. 

Det måste ändå vara svårt att skapa något eget, när det både finns filmer och originalillustrationer att förhålla sig till – det måste vara svårt att helt tömma det visuella minnet. Men av det jag har sett, så tycker jag Jim Kay balanserar rätt bra mellan att skapa något eget och att samtidigt inte göra någon besviken. 

Det är meningen att hela Harry Potter-serien ska komma i nyutgåva med Jim Kays illustrationer. Och lanseringen sker samtidigt över hela världen.

Publiceringstakten blir en bok om året. Så det blir till att vänta sju år tills hela serien är på plats i hyllan. Och rekommenderade priset på Bokus är överkomliga 237 kr. 

 Så här kommer den se ut på svenska: 




4 kommentarer

Under Läsande

Recension: Den vita staden av Karolina Ramqvist

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 mars 2015. 

Snön. Det första jag tänker på är snön. Hur snön ligger i drivor mot ytterdörren eftersom ingen öppnat den på flera dagar. Och kylan. Hur Karins händer blir rödfnasiga av kylan, när hon drar barnvagnen utan handskar genom snön. Det är fruset i Den vita staden. Och Karolina Ramqvist berättar det så oerhört skickligt med små vardagliga detaljer. Men det är i slutet av vintern, så står det redan i första meningen. Det är betydelsefullt.

Den vita staden är fortsättningen på Karolina Ramqvists genombrottsroman Flickvännen från 2009. Berättarrösten är den samma: maffiabossen Johns flickvän Karin. Personerna är de samma: Karin, John, Therese, Alex, Abbe. Det stora huset, som John gav Karin, är fortfarande berättelsens nav och symbol för Karins trygghet, både materiell trygghet och faktiskt trygghet. Det är värt 15 miljoner. Ytterdörren är låst med många lås.

Men trots att de yttre likheterna mellan Flickvännen och Den vita staden är stora, så finns en avgörande skillnad. Där Flickvännen handlar om den vackra ytan och ett passivt fående av ett materiellt välstånd, så handlar Den vita staden om att förlora allt och försöka ta tillbaka. I Den vita staden finns nämligen inte John mer. Läsaren förstår snabbt att Karin är ensam i huset. Dessutom: ensam med ett litet barn. På de första sidorna står hon och speglar sin nyblivna mammakropp med strior och svällande bröst i en smutsig spegel, i en smutsig hall. Ytan är inte ren längre. Pengarna är slut. Fönsterkuvert ligger oöppnade i kassar. John gav Karin huset som en försäkring, men huset kommer nu att tas ifrån henne av kronofogden på grund av skönstaxering. Och barnet heter – Dream.

Karolina Ramqvist använder sig i Den vita staden skickligt av metaforer och symboler för att förstärka romanens teman om verklighetens smuts och frånvaron av det materiella. Snön och kylan har jag redan nämnt, smutsen i huset likaså. Och det är Karolina Ramqvists känsla för vardagens små detaljer som lyfter Den vita staden från att vara en rätt okej roman för läsning, till att bli en fantastisk roman som känns med alla sinnen. Jag älskar hur Karolina Ramqvist får mig att sluka texten med hörsel, syn, smak, lukt, känsel och riktigt kroppsligt känna Karins erfarenheter. Fettfläckar på fingrar efter pizza, smutsiga panoramafönster, fötter på kalla golv med avstängd golvvärme. När jag läser hur Karin för att spara bara lägger några få teblad i koppen, får jag en sträv smak i munnen och känner hur lite teet smakar. Jag hör hur annorlunda kaffekvarnen låter när den maler de sista kaffebönorna – det låter annorlunda, mycket högre, mot när kvarnen är full. Mycket handlar också om den kvinnliga kroppens erfarenheter, som ett kärleksfullt eko och upprättelse av 1970-talets – då – hatade kvinnolitteratur: amningsstinna bröst, stövletter som halkar i snön, att gunga ett barn på en höft, barnbajs på naket lår.

I Den vita staden blir det allt tydligare att Karolina Ramqvists berättarröst är unik i svensk samtidsprosa. Både genom sitt språk, berättelsens fokus på den kvinnliga erfarenhetens detaljer, men också genom de teman hon väljer.  Det stora temat i Den vita staden – liksom i bland annat Flickvännen – handlar om kvinnliga strategier för överlevnad i männens värld. I Flickvännen är det en stillastående överlevnad. I Den vita staden finns däremot en rörelse. Både en rörelse inåt i Karin, men också en framåtrörelse i handlingen. Karin vill egentligen inte, men hon tvingas ta sig ur sin passivitet och ut ur huset. Med klassisk feministisk terminologi: hon går från att vara ett objekt till att bli ett subjekt. Tyvärr är det också romanens svagaste punkt, för Karolina Ramqvist förmår inte riktigt gestalta varifrån Karin hämtar kraft till förändring. Kanske är det så att barnet förändrar allt. Kanske få hon kraft när hon äntligen förstår mekanismerna i det liv hon valt. Eller så har kanske helt enkelt Karolina Ramqvist tröttnat på Karins passivitet och tycker att det är intressantare med upproriska kvinnliga hjältar. Romanens slut tycks peka i den riktningen.

Det är inte helt lätt att älska Karolina Ramqvists huvudpersoner. Men Karolina Ramqvists författarskap blir allt mer intressant i och med att hon för varje roman utvecklar sina teman om våld, makt, ofrihet, sex och kärlek inom relationen mellan man och kvinna ur ett allt igenom kvinnligt perspektiv, utan att för den saks skull skapa menlösa hjältinnor med uppbyggligt syfte. Jag tackar henne för det, tackar henne för Karin. Jag tackar Karolina Ramqvist för en hjältinna som jag egentligen inte tycker om, men vars erfarenheter känns i hela min kropp.

1 kommentar

Under Läsande