Just nu är jag fascinerad över de mänskliga berättelserna på ett Instagramkonto jag följer som heter Humans of New York, eller mer riktigt: @humansofny. (De finns på Facebook också.)
Varje dag kommer ett nytt porträtt på en New York-bo, där personen svarar på en fråga som är viktig för den personen.
Åh! Alla dessa livsberättelser!
Det är tjejen som fick barn när hon var 16 och som alla gav upp hoppet om, men som nu har ett bra jobb och gör karriär.
Det är den unga mannen som bestämde sig för att bli läkare när han såg sin far rekonstruera en kvinnas ansikte efter en tumör.
Det är paret som är ute på sin första date och småtjivas lite sött.
Jag undrar om jag fascineras för att de är sanna. Bara för att det är riktiga människor som berättar i verkliga citat. Eller om berättelserna skulle vara lika underbara om det visade sig vara fiktion.
Tidigare har jag tänkt att man kommer närmare sanningen genom att klä den i fiktion.
Jag är inte längre så säker på det.