Kategoriarkiv: Film/foto

Nu har jag äntligen sett Alla vilda – filmen om Birgitta Stenberg!

Åh, vad jag hade önskat mer av filmen med och om Birgitta Stenberg – Alla vilda.

För det är ju en jättebra idé: Birgitta Stenberg åker till Paris, Rom, New York och Carmel och träffar några av de – de som fortfarande lever kan tänka – som hon levde, älskade och knarkade med i början av 50-talet.

Återseenden! Kramar! Tårar! Sanningar!

Men vad jag önskat mig mer! För de pratar ju knappt med varandra förutom något enstaka ”vad vi drack!” eller ”jag saknar Chuck så!” eller ”du har fortfarande blå ögon!”.

Jag vet inte om det beror på dålig regi, eller på att de faktiskt inte vill minnas. Men faktum är att Birgitta Stenberg inte heller själv verkar så intresserad av att fråga eller leta efter undanträngda minnen hos sina gamla vänner; det är som om hennes böcker redan berättat allt så varför fråga en gång till?

Ja, jag hade nog önskat mig mer regi, en – synlig eller osynlig – reporter som kunnat ställa frågor till Birgitta och hennes vänner, närgångna och orädda frågor.

Typiskt scen från Alla vilda:
Birgitta och gammal kompis sitter på en bänk i Paris.
Birgitta: ”Vet du att ett av fyra svenska äktenskap slutar i skilsmässa efter fyra år?”
Kompis: ”Nä, det visste jag inte.”

Det duger inte!
Jag blir jättebesviken på sånt larv!

Som biografi fungerar den inte heller. Den är helt enkelt för snäll. Den handlar ju inte heller det minsta om Birgitta Stenbergs böcker eller författarskap.

Bra är dock Birgitta Stenbergs voice over. Utan den hade filmen varit ett enda stort magplask.

20121104-211728.jpg

Annonser

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Svenska författare

Dagens radiolyssning: Kulturradion – om författare vars böcker blir film

Idag har jag lyssnat på radio. Jag gör det ibland när jag åker min pendlingsbuss. Ibland är det nämligen såna där dagar när man hellre vill lyssna på radion än att läsa bok, och en sådan dag var det idag.

Idag lyssnade jag på ett samtal som Kulturradion spelade in på Bokmässan.
Det handlade om böcker som blir film. Lite sent att upptäcka det programmet nu, kanske. Men, men.

Jag lyssnade mycket fascinerat på författarna PC Jersild, Karolina Ramqvist, Sigrid Combüchen, Monika Fagerholm och filmkritikern/manusförfattaren Kerstin Gezelius berätta om deras olika erfarenheter av romanskrivande, filmmanusskrivande och vad som skiljer romaner och film åt.
Ska filmen försöka efterlikna boken så mycket som möjligt?
Eller är det omöjligt eftersom en författare och en regissör är två olika personer med två helt olika känslor inför berättelsen?
Bland annat berättade Karolina Ramqvist lite om arbetet med att göra Flickvännen till film. PC Jersild berättade om meningsskiljaktigheterna med Kay Pollack angående Barnens ö. Och Monika Fagerholm berättade om manusarbetet med Underbara kvinnor vid vatten.

Jag har inte hittat programmet på Sveriges Radios hemsida, bara en liten text om att programmet spelats in, men det går att lyssna på  eller ladda ner från SR-appen under programmet ”Kulturradion”.

Lämna en kommentar

Under Bokmässan, Film/foto, Länktips

Romaner som blir film blir sällan bra filmer, men varför måste vi hålla på med det då?

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg skriver i måndagens Svenska Dagbladet om romaner som blir film.
Läs artikeln här.
Det är intressant läsning både för den som gillar romaner och för den som gillar film.

”Filmindustrins syn på romaner som opportunt stoff för framgångsrika filmer har fört med sig fega filmatiseringar som varken tar tillvara filmmediets möjligheter eller respekterar förlagorna. I stället får vi en serie likgiltiga produkter, identiska till formen”, lyder ingressen.

Sammanfattning: Det görs fler filmer, men de är sämre. De liknar varandra alltför mycket. Ett recept på framgång, att stöpa allt i samma form. Kultur som konsumtionsvara. Löpande band, som Beck-filmerna i TV4. Romaner har ett annat slags berättande som inte är film.

Jag tänker på det efter att Röda Kvarn i Borås just visat den nya svenska filmen Avalon. Som inte är baserad på en bok. Som utnyttjar filmmediets möjligheter. Som varken är likgiltig eller identisk i formen med något annat jag sett. Men så är det en också konstnär, Axel Petersén, som gjort filmen. Jag såg filmen redan på Filmfestivalen i Göteborg i februari. Det var en av festivalens stora snackisar.

”Bara några få svenska filmare använder i dag filmen för att uttrycka något som bara är möjligt på film. Roy Andersson, Marie-Louise Ekman, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt är några av dessa få”, fortsätter Carl-Johan Malmberg.

Han nämner inte Axel Petersén. Inte heller Lisa Aschan. Eller Gabriela Pichler. Eller Gorki Glaser-Müller.
De borde såklart nämnas!
Alla regissörer som jobbar med egna manus borde nämnas!

Varför håller vi på så här?
Är det pengar?
Är det tidsandan? Att det är lågkonjunktur, oroligt, att vi inte vill ha nytt.
Är det trygghet vi vill ha? Att vi vill veta vad vi får och det vet vi när vi ser en film som nyss varit en roman? Eller en film?
Ja, jag tänker också på alla remakes som görs i filmindustrin just nu.

För inte kan det vara så att vi har slut på berättelser? Eller sätt att berätta på? Allt kan väl inte redan ha gjorts?
Jag hoppas inte det. Jag vill inte tro det.

Men så tänker jag ändå – kan inte filmen få leva sitt eget liv? På sina egna premisser. Det går ju sällan att göra en bra film av en bra bok. Oftare går det att bara göra en riktigt bra film av en roman om regissören är otrogen boken. Som i En enda man. Som är en riktigt bra film och som jag bloggat om här.
Och varför är det mer tillåtet att göra film av en bok än att göra bok av en film?

Carl-Johan Malmberg längtar efter en äkta auteur i svensk film, någon som kan göra film på riktigt, ”något vida mer än industriprodukt, förströelse, bruksting och kommers.  I det svenska filmlivet är ett sådant tänkande numera praktiskt taget obefintligt”.

Alltså, jag tror inte att det är så illa ställt. När jag ser en film som Avalon, får jag i alla fall nytt hopp för filmen som konstart. Att de flesta tycker att den är konstig, kanske är en annan diskussion.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Film/foto

Klippa film eller skriva ord? Ja, det är frågan.

Just nu håller jag på att manusbearbeta och klippa om en dokumentärfilm. På inget sätt har jag varit inblandad i själva filmförberedelserna, filminspelningen, eller råklippningen, utan jag har kommit in sent i processen för att hjälpa till att förstärka berättelsens kärna och tema.

Det är fantastiskt roligt!

Att se potentialen i filmmaterialet.
Att lyfta fram det som är bra.
Att förlänga vissa scener som är fina.
Att ta bort det som inte behövs för berättelsens kärna.
Jag är nog som en sträng redaktör på ett förlag, för att dra en parallell till bokbranschen.

I filmvärlden handlar klippning mycket om rytm. Att låta filmen både få ha tempo, men också veta när det är dags att vila i pauser. Att låta varje klipp få sin ultimata längd. Det kan handla om skillnad i någon enstaka sekund. Ibland bara någon frame. Det handlar också om att tro på bildens kraft – att våga låta bilden berätta.

Det är betydligt enklare att klippa film än att skriva, tycker jag. Men det handlar ju såklart om vana. Jag har redigerat rörliga bilder sen 1999. Skrivit har jag bara gjort sen 2008.

Kanske är jag lat? När jag klipper rörliga bilder finns ju bilderna redan där från början, med människor som gör och säger saker. Och någon annan har ju filmat dem. (Ibland på min uppmaning, förvisso…) Det gäller bara för mig att välja ut vilka bilder jag vill ha och att sedan sätta dem i rätt ordning i rätt rytm för att skapa en berättelse.

Att skriva? Då måste jag ju hitta på orden först, jösses så ansträngande! För de finns ju inte där från början som bilderna gör. Ingenting gratis där inte! Och sedan ska jag sätta orden i rätt ordning i rätt rytm. Ja, puh!

Friheten med att skriva är ju att jag själv skapar mitt eget universum. I min fantasi. Det behöver inte ha bäring på verkligheten alls, behöver inte kunna fastna på film. Behöver inte ens vara rimligt.

Ja, puh.

Fast nu ska jag skriva en recension. Det är ett helt annat slags skrivande (tänkande?) som nog mer liknar filmklippandet, faktiskt. Att hitta berättelsens kärna. Att lyfta fram det som är bra. Att hitta det som inte behövs. Och lite annat utöver det, såklart. Sånt därnt som kritiker gör.

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Skrivande

Bokmässan: Filmaffischen av Liv Strömquist är avtäckt!

Här är den!
Göteborgs Filmfestivals affisch tecknad av Liv Strömquist.
Inspirerad av Bechdeltestet och punkbandet Bikini Kills låt Rebel Girl.

20120928-151446.jpg

20120928-151508.jpg

20120928-151542.jpg

SÅ SNYGG! Heja Liv!

Lämna en kommentar

Under Bokmässan, Film/foto

Klas Östergren och den töjbara berättelsen

Klas Östergren har sagt något mycket bra om skillnaden mellan litteratur och film. Eller om det som är det braiga med litteratur, snarare… Det är något att fundera på.

Han sa det för ett tag sedan i sitt tacktal när han fått Selma Lagerlöf-priset, men idag uppmärksammade författaren och skribenten Alberte Bremberg mig på detta genom att länka till en artikel i tidningen Balder, där en annan skribent, Mats Ahlberg, tar upp det.

Klas Östergren skriver:

”Jag har haft den tvivelaktiga förmånen att få arbeta med några filmprojekt baserade på hennes verk. Ett arbete som gjort mig plågsamt medveten om vissa oundvikliga svårigheter och tillkortakommanden. Filmen kräver eftergifter, att historier förenklas till förmån för det åskådliga. En kompromiss som man oftast är beredd att göra.”

Och fortsätter lite senare i texten:

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende. Det är bara att resignera. Och med viss tillförsikt konstatera att det skrivna ordet fortfarande erbjuder en frihet för anden som saknar motstycke bland mänskliga verksamheter.”

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende.”

Det kanske är det det hänger på?

Elasticiteten.

Inom fysiken betyder elasticitet detta: ”Elasticitet är ett materials  benägenhet att deformeras på så sätt att den deformerande energin omvandlas till potentiell energi.” (Taget från Wikipedia.)

Man kan också säga: ”Elasticitet är egenskapen hos ett material eller ett föremål som deformerats genom mekanisk belastning att återta sin ursprungliga storlek och form när belastningen upphört.” (Från Nationalencyklopedin.)

Synonymer till elasticitet är tänjbarhet, spänstighet, töjbarhet, eftergivlighet, spänst, fjädring, följsamhet.

Jag kan se det framför mig; hur författaren sitter och tänjer och töjer sin berättelse, hur berättelsen ger efter och fjädrar tillbaka. Bara med hjälp av orden kan detta ske. Bilden, även om den är rörlig, har sin ram, sin fasthet, sin plasticitet.

Orden ger frihet.
Bilden sätter fysiska ramar som inte går att töja på.

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Skrivande, Svenska författare

Kyckling med plommon – om bra berättelser som blir film!

Jag har just skrivit en recension på Kirsten Hammanns Se på mig, och medan jag skrev den så tänkte jag på serier, för att det finns vissa likheter i sättet att gripa sig an ett ämne. (Recensionen kommer snart att publiceras i Borås Tidning, så då avslöjas vilka serier jag tänkte på.)

Att jag tänkte på serier ledde i alla fall till att jag började tänka på Marjane Satrapi.
Hennes serieromaner Persepolis och Kyckling med plommon är mycket speciella. Svarta, både i ämne och utförande. Jag älskar dem!

Både Persepolis och Kyckling med plommon har filmats med Satrapi som regissör tillsammans med Vincent Paronnaud. Och det märks att det är samma berättare i både serieromanen och filmen. Det finns samma känsla, samma värme, samma sorg. Annars är det ju svårt att få till det där, när en bok ska bli film.

Jag hade turen att kunna se Kyckling med plommon på Göteborgs filmfestival i år. Jag tror knappast att den kommer få svensk distribution, i alla fall har jag inte sett den hittills på svenska biografer. Men det är verkligen synd, för historien är sorglig och vacker och och underbar och filmen är väl genomförd där spelsekvenser varvas med Satrapis animationer. Trailern och klipp finns dock på Youtube.

Se trailern här:

(Jag tänkte bädda in klippet, mycket snyggare, men jag lyckas inte… WP vill inte ta emot koden… Suck.)

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Länktips

Hurra! Liv Strömquist gör affischen till Göteborgs filmfestival!

Nyheten finns ute överallt, men jag skriver det också:

Hurra! Liv Strömquist gör affischen till Göteborgs filmfestival!

Läs mer på Filmfestivalens hemsida.

Festivalaffischen är alltid en händelse. En sån där man vill rycka ner och smälla upp hemma på väggen. Förra årets affisch hade massa knappar och var gjord av Ann-Sofi Sidén. 2011 gjordes affischen av Lars Lerin och var så där magiskfantastisk som hans bilder är. Kolla på den här.

Den nya affischen kommer att avtäckas på Bok- och biblioteksmässan fredagen 28 september.
Jag kommer att vara där och blogga direkt. (Hoppas jag. Om det inte krockar med något annat…)

Lämna en kommentar

Under Bokmässan, Film/foto

Fifty Shades of Grey och 9 1/2 weeks – fler likheter än skillnader?

Så fort jag började läsa Fifty Shades-serien så kom jag att tänka på filmen 9 1/2 vecka, den där sadomasochistiska filmen från 1986 med Kim Basinger och Mickey Rourke, där hans karaktär styr och förnedrar hennes.

Det var länge sedan jag såg filmen nu, och minns inte mer än vissa scener. Helt klart är att man knappast skulle kunna göra sådana filmer idag. ”They broke every rule” är filmens tag line och filmaffischen har en Kim Basinger klädd i underklänning och nätstrumpor i en pose som säger: ”kom och ta mig”.

Nu är jag en bit in i Fifty Shades Freed och i ytterligare en scen finns likheter. I boken binder Christian Grey för Anas ögon med en ögonbindel och matar henne med dagens middag. I filmen ber John Gray (!) Elizabeth att blunda och matar henne sedan med olika saker ur kylskåpet. ”Trust me”, är hans replik ur båda berättelserna.

Det finns många fler likheter mellan 9 1/2 veckor och Fifty Shades – han är en uppkomling och har mycket pengar, hon jobbar med konst (Elizabeth) eller litteratur  (Ana). Han är ensam, hon har vänner. Han vill styra och visa makt genom kontroll och sex: ”I support them, I take care of them”, hon ska underordna sig. Och replikerna är stundtals samma:

Han: ”Does this excite you?”
Hon: ”Yes.”

Men två viktiga saker skiljer sig berättelserna åt, och det är dels Anas motstånd.

Ana: ”I never what?”
Christian: ”Do as you’re told.”

som det står i Fifty Shades Freed på sid. 250.

Men också att Anastasia Steele är både oskuld och oskuldsfull när hon träffar Christian. I 9 1/2 vecka är Kim Basinger vuxen och färdig kvinna, hon har sexig blick och sotade ögon. Helt redo för spännande erotiska äventyr.

Kanske är det tidsandan som får Ana att göra motstånd? Tanken om jämställdhet mellan könen börjar sakta, sakta sippra igenom. (Jag har tidigare bloggat om Anas uppfostrande av Christian i jämställdhetsfrågor här.)

Och det är helt säkert tidsandan som gör att hon måste vara oskuld. På 1980-talet fanns bara flärden, ett årtionde utan ideologier utom ”money rules”. Innan aids. Innan sex blev farligt. Innan politiker talade om avhållsamhet som metod (i USA that is). Att ha Anastasia Steele på omslaget i nätstrumpor idag skulle nog vara en omöjlighet.

Vi får väl se.

1 kommentar

Under Berättelser, Erotik, Film/foto, Länktips

Fynd på Lysekils bibliotek!

Om det vore så att jag skulle stannat ännu fler dagar hos svärmor skulle jag ha lånat dessa böcker idag på Lysekils bibliotek:
Snusk av Alan Bennett och
Blå skymning av Joan Didion.

Men eftersom vi ska åka hemåt imorgon så blev det denna istället:

20120807-210521.jpg

Den är för övrigt med på min lista på de 10 bästa svenska filmerna som någonsin gjorts, som jag bloggade om tidigare i år.

Så nu: filmtajm.

Lämna en kommentar

Under Bibliotek, Film/foto