Recension: Hudhunger av Katerina Janouch

Recensionen också publicerad i Ystads Allehanda 27 januari 2016 och Borås Tidning 3 februari.

Jag gillar att det numera är okej för ett vanligt förlag att ge ut romaner med erotiskt innehåll och att författare kan skriva erotik i eget namn. Ja, jag tackar Fifty Shades of Grey för denna utveckling. Tack!

Nu är det Katerina Janouch ger ut en erotisk trilogi om den fyrtioåriga författaren Rosanna Wilde. Fifty Shades för vuxna alltså, utan fnittrande oskulder med inre gudinnor. Nej, här är den kvinnliga kroppen gudinnan som ska återuppväckas ur sin slummer. För trots sitt bekväma författarliv utan barn saknar Rosanna Wilde sex och passion i äktenskapet med sin framgångsrike man. Men så en dag står nyskilda Samuel i hennes kök. Och det börjar hetta i Rosannas inre.

Hudhunger är första delen i trilogin. Katerina Janouch är en driven berättare; hon kan sina sexuella lekar och väjer inte för att skildra dem i text. Oftast är det scener med romantiskt vaniljsex som är fina, men kanske lite tråkiga (fast det kanske passar målgruppen?). Den vågade och vardagssolkiga fistingscenen får det dock inte alls att pirra till i mig. Kanske för att det känns … lite för lustlöst tekniskt beskrivet.

Bäst i Hudhunger är därför egentligen inte de sexuella mötena, utan beskrivningen av den ”workshop” där några kvinnor upptäcker sina egna – och varandras – kön. Fin är också beskrivningen av den längtan efter kärlek (och sex) som finns också hos ensamma 40-plussare.

Bra där, Katerina Janouch!

 

 

Recension: Grey av E L James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 juni 2015.

Det är många gånger som en läsupplevelse lämnat mig med frågan: hur skulle det vara att läsa samma historia fast från en annans perspektiv? Fifty Shades of Grey var faktiskt inte en av de historierna. Själva poängen i historien om Anastasia Steeles möte med den ohyggligt kontrollerande och sexuellt dominanta Christian Grey, var just att det var hennes perspektiv, hennes uppvaknande och hennes vassa humor – som i mejlandet med Christian – som var det intressanta. Nu har dock E L James skrivit Grey, som är Fifty Shades of Grey-berättelsen, fast berättad med Christians egna ord.

Den läsare som kan och gillade sin Fifty Shades kommer till en början inte att bli besviken på Grey. Vi vet ju hur det kommer att gå och alla nyckelscener finns med: första mötet på Christians kontor, när Christian kommer för att köpa rep på Anas extrajobb, Anas examen, första gången Ana får se Christians Playroom – och allt berättat med Christians ord. Äntligen får vi läsare veta hur han kände!

Självklart var det det ekivoka innehållet och Askungesagan, snarare än prosan, som gjorde att Fifty Shades of Grey blev en sådan världssuccé. I Grey håller dock prosan något högre klass, förmodligen har det med perspektivbytet att göra. E L James lyckas hålla Christians röst lika kontrollerad som han själv och prosan blir därför rakare och därför också bättre än i Fifty Shades-trilogin, som präglades av Anas babbliga och flickiga (men roliga!) utsvävningar.

Det är klart att det finns en kittling i berättelsen till en början. Kanske till och med ännu mer kittlande ur Christians perspektiv än ur Anas. Kanske till och med magpirrande för den kvinnliga läsare som någon gång drömt om att få bli ivägsvept av en jätterik och supersnygg man som vill ha henne, och bara henne. Och också lite… sött att läsa hur den kontrollerade Christian faktiskt blir förälskad i Ana, utan att han själv riktigt förstår hur det går till eller ens tycker om det. Som sagt, i alla fall till en början, när hans förälskelse slår till, så är det helt enkelt lite sexigt att läsa historien ur Christians perspektiv.

Men någonstans i mitten av boken så blir Christian Greys kontrollbehov inte sexigt längre. Visst var kontrollbehovet tydligt redan i Fifty Shades-trilogin. Men det uppvägdes alltid av att det var Ana som berättade, med humor, kvickhet, himlande ögon och inre monologer. Christian är ju inte alls lika rolig. Han är faktiskt helt humorlös. Och kvar i Grey blir då bara kontrollbehovet och viljan att slå. Och sexet blir alltför objektifierande genom Christians ögon, än berättat genom Anas inre upplevelser.  Och eftersom E L James har inte förmågan att ge Christian Grey något större psykologiskt djup, så blir effekten outhärdligt sunkig.  Jag vet inte om det är E L James avsikt, men likväl blir det resultatet när Christian Grey tillåts berätta med egna ord.

 

 

 

 

De spelar huvudrollerna i Fifty Shades of Grey: Dakota Johnson och Charlie Hunnam!

… och jag har ingen aning om vilka de är!!

Det har ju spekulerats hejvilt om vilka det är som ska spela huvudrollerna som Anastasia Steele och Christian Grey i filmatiseringen av Fifty Shades of Grey.
Till exempel har ju Alexander Skarsgård nämnts som förslag.

Men det blev alltså Dakota Johnson och Charlie Hunnam. Och jag har ingen aning om vilka de är förutom det som står att läsa i denna artikel i Hollywood Life.

Dakota Johnson är alltså dotter till Miami Vice-Don Johnson och Melanie Griffith. Charlie Hunnam är actionhjälten från Pacific Rim. Två riktigt unga skådespelare, alltså.

Oh well. Jag vet att Ana och Christian är unga i Fifty Shades-böckerna. Men när två så uppenbart unga skådespelare ska gestalta det på film? Nej tack. Det känns lite som American Pie. Jag är liksom för gammal!

För det är det som är den fantastiska skillnaden mellan litteratur och film:

När jag läser kan jag bortse från det faktum att jag är (nästan) dubbelt så gammal som Ana och bara leva mig in i hennes känslor. Min fantasi ger mig andra bilder, mina bilder. På film kommer det nu onekligen bli uppenbart att hon nästan kunde vara mitt barn…

Hur sexigt är det?

Sommarboktipset Chick lit: Secret det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline

Sommarboktipsen i Sveriges Radio-programmet Picknick i P4 med mig och Morgan Larsson fortsätter. Den 23 juli tipsade vi om chick lit.

Det går att lyssna i efterhand. Boktipsen sänds på tisdagar. Scrolla fram till strax innan två timmar i programmet, typ 1.59, så hittar du rätt.

Jag tipsade om Secret: det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline – en ”rar” bok. Eller ”söt”, ”fin”. Vad som helst utom ”sexig”, i alla fall, trots det guldrosiga omslaget eller det faktum att den är skriven under pseudonym.

Cassie är ung änka efter ett stormigt förhållande och jobbar som servitris på en sylta i New Orleans. Hon har lite dåligt självförtroende och har inte haft varken något förhållande eller några tillfälliga förbindelser efter det att hon blivit änka. Men en vanlig dag på jobbet hittar hon en dagbok som en av gästerna lämnat kvar. Hon tjuvläser naturligtvis, och rodnar förskräckt eftersom den innehåller upplevelser av sexuell natur. När en bekant till ägaren kommer för att hämta dagboken, så bjuds Cassie in till ett hemligt sällskap där kvinnor hjälper andra kvinnor att få bättre självförtroende genom sexuella upplevelser.

Ja, det är en riktig rar askungesaga. Cassie är den fula ankungen som blir en svan genom andra kvinnors försorg. Och det är också därför jag faktiskt tycker om Secret: det hemliga sällskapet; det är kvinnor som hjälper kvinnor. Jag gillar också att slutet är lite öppet och inte som i många andra böcker i samma genre: tvåsamheten – att kvinnan äntligen får mannen hon vill ha!  Den sensmoralen är det verkligen skönt att klara sig utan.

Morgan Larsson, som egentligen inte läser romantiska böcker, hittade i alla fall en kärlekshistoria av Erlend Loe i bokhyllan: Maria och José. Det var hans romantiska boktips denhär veckan.

Recension: Secret: det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline

Titeln i kombination med omslag i guld och ceriserosa  – det råder ingen tvekan om vad Secret: det hemliga sällskapet är för slags bok. Det kommer många sådana nu i svallvågorna av Fifty Shades-succén. Men kombinationen till trots är faktiskt Secret – det hemliga sällskapet en riktigt rar bok. Ja – ”rar”. Eller ”söt”, ”fin”. Vad som helst utom ”sexig”, i alla fall.

Historien är denna: Cassie är ung änka efter ett stormigt förhållande och jobbar som servitris på en sylta i New Orleans. Hon har lite dåligt självförtroende och har inte haft varken något förhållande eller några tillfälliga förbindelser efter det att hon blivit änka. Men en vanlig dag på jobbet hittar hon en dagbok som en av gästerna lämnat kvar. Hon tjuvläser naturligtvis, och rodnar förskräckt eftersom den innehåller upplevelser av sexuell natur. När en bekant till ägaren kommer för att hämta dagboken, så bjuds Cassie in till ett hemligt sällskap där kvinnor hjälper andra kvinnor att få bättre självförtroende genom sexuella upplevelser.

Först blir jag lite besviken på att sexskildringarna inte är så ingående beskrivna. Inga könsord förekommer – bland annat kallas det kvinnliga könsorganet för ”där nere”, precis som i Fifty Shades-trilogin. Men efter ett tag tycker jag att det känns lite sött. För i Secret: det hemliga sällskapet är det snarare Cassies resa mot att bli en glad och hel människa som står i centrum.

Ja, det är en riktig rar askungesaga. Cassie är den fula ankungen som blir en svan genom andra kvinnors försorg. Och det är också därför jag faktiskt tycker om Secret: det hemliga sällskapet; det är kvinnor som hjälper kvinnor. Jag gillar också att slutet är lite öppet och inte som i många andra böcker i samma genre: tvåsamheten – att kvinnan äntligen får mannen hon vill ha!  Den sensmoralen är det verkligen skönt att klara sig utan.

Hetaste regissörsnamnet till Fifty Shades of Grey: Joe Wright!

Senaste nytt om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey gör gällande att regissören Joe Wright, är hetaste namnet för att regissera den erotiska bestsellern. Läs mer här i artikeln i The Guardian.

Jag tycker att det är ett spännande namn. Joe Wright har bl a regisserat Försoning, Pride and Prejudice och Anna Karenina, men också Hanna – filmer som både är romantiska historier, men också filmer med tydligt våld och spänning. Särskilt Hanna är en stark filmupplevelse och har du inte sett det – hyr den genast!

Fifty Shades of Grey kan bli en bra film om han tackar ja. Men vilka som ska spela Ana och Christian återstår att se. Jag har verkligen inga favoriter till rollerna, mer än att jag tycker att de faktiskt bör ha rätt ålder, och det diskvalificerar ju onekligen rätt många skådespelare.

Bra samtal om erotisk litteratur på Norstedts

Igår var jag på bloggträff på Norstedts för att prata erotisk litteratur. Jag var inbjuden, liksom de andra, för att jag läst och bloggat om Fifty Shades of Grey och för att Norstedts nu ska ge ut en ny erotisk serie som de ville presentera: Sylvia Days Crossfire-serie. Vi var ungefär tio bloggare samt några representanter från förlaget.

Modererade samtalet gjorde Hannah Widell, och det gjorde hon mycket bra. Jag var verkligen imponerad av hennes proffsighet. Det var första gången Norstedts hade en sådan här bloggträff, och det var verkligen en bra idé att göra ett modererat samtal istället för ett mingel.

Det blev ett högt och lågt samtal, om olika aspekter på varför det är så vanligt med en dominerande man och en undergiven kvinna i dessa berättelser, vad man tänder på, hur irriterande det är med det PK-realistiska kondomprasslet hela tiden när allt annat i sexet är så orealistiskt fantastiskt och vad man ska kalla könsorganen.

Så blev det också många jämförelser mellan Fifty Shades of Grey och den nya titeln För dig blottad av Sylvia Day, där vi i stort sett enades om att Fifty Shades-trilogin var något bättre, men kanske enbart för att den kom först – nyhetens behag, helt enkelt.

Vi enades också om att Fifty Shades-trilogin gjort det rumsrent igen att läsa erotisk litteratur, efter förra vågen med erotiska skildringar som 9 1/2 vecka och tantsnuskböckerna som t ex Jackie Collins skrev. Kul, tyckte vi alla.

Hannah Widell – mycket proffsig moderator. Och så jag…

Recension: För dig blottad av Sylvia Day

Det kommer en våg av erotisk litteratur nu. Eller rättare sagt: vad förlagen kallar erotisk litteratur. I svallvågorna av Fifty Shades of Grey är Sylvia Days För dig blottad – första delen i Crossfiretrilogin – enligt Norstedts förlag (som gett ut båda serierna) den enda som lyckats utmana E. L. James succétrilogi på bestsellerlistorna. Och är det så, så börjar jag förstå lite av hemligheten med Fifty Shades of Greys succé: det måste vara ”kärlek med förhinder”-temat som tillsammans med sexscenerna lockar läsarna.

Jag vet att det är orättvist att i en recension av en bok jämföra en bok med en annan. Men när förlaget själva så tydligt gör det i sin marknadsföring, så kan jag inte heller låta bli.

Jag skulle inte kalla För dig blottad en erotisk roman, utan en relationsroman i chick lit-anda med explicita sexscener. Och förvisso, så är det ju karaktärsdrag som också passar in på Fifty Shades of Grey. I För dig blottad är det kärlek med förhinder, trasiga själar som möts och försöker förenas, enklast genom sex, men så fort närhet och relationer kommer på tal så sker det missförstånd och någon rusar ut genom dörren, antingen med knuten näve i fickan eller med tårar strömmande nerför kinderna. Pust. Väx upp! vill jag säga till karaktärerna Eva och Gideon, för det är varken charmigt eller witty på det sättet som är en av E. L. James styrkor med Christian och Ana.

Det finns två riktigt stora skillnader mellan Fifty Shades of grey och För dig blottad. Den största skillnaden är att i För dig blottad är både killen och tjejen lika trasiga i själen. Här finns ingen äppelkäck oskuld att förföra, utan Eva är minst lika rik, kåt och förslagen som Gideon. Den något mindre skillnaden – i alla fall efter att bara ha läst första delen i Crossfiretrilogin – är att sexet är helt normalt i För dig blottad; inga sexslavskontrakt och Red Rooms of Pain här inte, vilket jag tycker är jättetrist. Det kittlar inte alls.

Och kvar blir bara en helt vanlig chick lit-bok. Snygg kille träffar snygg tjej och har lite kul med några förhinder. Och när själva storyn bara känns vanlig och trist, så framträder också det rätt ordinära språket. Lättläst, javisst. Men när ingenting sticker ut eller känns nytt eller ekivokt, så tappar jag snabbt intresset för Eva och Gideon och hur det ska gå för dem i deras relation. Och det räcker inte att Eva har hela garderoben full av snygga klänningar, dyra smycken och en bisexuell kompis.

Den 17 april ska jag på bloggträff om Sylvia Days bok. Det ska bli intressant att se vad andra läsare tycker om boken, i relation till bland annat Fifty Shades of Grey.

Kolla här! En erotisk novelltävling!

I maj 2010 kom jag tvåa i en erotisk novelltävling anordad av förlaget XStory. De bästa novellerna i tävligen publicerades också i antologin Synder, utgiven på samma förlag. Katerina Janouch var redaktör för antologin och var också en av de som satt i juryn. Jag minns än idag känslan att se sin text på papper i en bok. Det var häftigt! Det var första gången som jag någonsin publicerats som författare under eget namn. Eller.. nåja.. under pseudonymen ”Fru K”.

Nu ska skrivarsajten Kapitel1.se också ha en erotisk novelltävling, eftersom det är ”den hetaste trenden inom bokvärlden just nu”. Tävlingen heter Fångad av lust, och kommer att pågå under hela 2013. Vinsten för de tio bästa novellerna är att publiceras i en e-bok utgiven av Kapitel 1 förlag.

Det är ett jättebra initiativ. Och samtidigt är jag lite ledsen, för jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite sämre kopia på den tävling jag var med i. Både vad gäller förlag, utgivning och jurysammansättning. Det borde gå att göra lika bra, eller till och med bättre.

För i Kapitel 1:s jury sitter författaren Anders de la Motte, frilansskribenten Therese Gregorius och författaren Malin Johansson. Inte några namn som jag förknippar med det erotiska området, även om de alla tre är relativt kända namn i Litteratursverige. Vad är deras vana att bedöma erotisk litteratur? Kapitel 1 är inte heller ett etablerat förlag och fortfarande är inte e-boken lika etablerad som tryckt dito.

Jag undrar också över vem som får rättigheterna till texterna när det är en tävling. Jag lämnade ju tyvärr ifrån mig rättigheten till min text när jag tävlade. Något jag tycker är synd idag.

Men en sak som är riktigt bra med Kapitel 1-tävlingen är att det inte står någonstans att författarna ska vara anonyma. Så var det nämligen i den tävling jag kom tvåa i – ingen av de som medverkade i Synder gjorde det i eget namn, utan under pseudonym. Det var liksom kutym på den tiden.

Mycket har hänt på tre år alltså. Och jag tänker verkligen tacka E L James för det. Tänk att kunna skriva erotisk litteratur utan att behöva göra det under pseudonym!

Och jag är faktiskt nyfiken på att se om novellerna i Fångad av lust håller högre kvalitet än de som är med i Synder, eftersom det blivit mer rumsrent nu att skriva erotisk litteratur.

Kan inte slita mig från Twilight!

Det är tydligen Twilightvecka på Kanal 5.

Och två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför TV:n för att se Bella, Edward och Jacob vara frustrerade, förälskade och fragila.

Jag har faktiskt varken sett – eller läst – något ur Twilight-serien förräns i förrgår då första filmen, Twilight, visades. Igår kollade jag på New Moon, och ikväll är det Eclipse som visas.

Jag är nog mest fascinerad över att jag inte kunde sluta titta. Varken igår eller i förrgår. Jag trodde inte att jag riktigt var målgruppen. Men som bästa Borås-bibliotekarien @Annaklara452 så klokt sa igår på Twitter:

”Som en ung låntagare sa: man läser dom för det handlar om riktiga känslor som betyder något och känns.”

Jo, något sånt.

Till och med min man, den cyniske 43-åringen, satt klistrad. För att det handlar om något grundläggande, det där med den första kärleken, alla känslorna som ju är så mycket starkare och livsviktigare i den åldern, och alla förhinder som finns innan, alla missförstånd som beror på att man inte vågar prata med varandra, vågar berätta hur det är.

Jag är också fascinerad över likheterna i känslan med Fifty Shades-trilogin. Självklart för att Fifty Shades ju från början skrevs som Twilight Fan Fiction.

Men mest fascinerad är jag över skådespelarnas flämtande andning!
Oh!