Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet. 

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

Recension: Sista gästen av Andreas T Olsson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten.

”Sista gästen” är en berättelse med en riktig knorr. Annika Koldenius imponeras av romandebuterande Andreas T Olsson.

Det finns vissa romaner som man vill läsa om när man läst sista sidan för att författaren just presenterat något för läsaren som ställer allt på ända. Egentligen är det faktiskt inte schysst att luras på det där sättet. Men samtidigt är det himla uppfriskande som omväxling. Det är inte så ofta det händer, nämligen. Men i ”Sista gästen” använder sig Andreas T Olsson av just det greppet – och det på ett snyggt och haktappande sätt. Det är nämligen inte så att Andreas T Olsson far med osanning. Han låter bara sin berättare avstå från att berätta alla detaljer i bilden fram tills de sista sidorna.

Andreas T Olsson är skådespelare på Dramaten och romandebuterar nu med ”Sista gästen”. Det är en berättelse om Thomas Rapp, som till stor del utspelar sig på restaurangen KB i Stockholm. KB är en förkortning för Konstnärsbaren. Där möter Thomas Rapp gästerna Sara och Henrik, som verkligen är de mest fantastiska gäster enligt Thomas Rapp. Thomas Rapp har också en före detta flickvän Ellen, som flyttat till Örebro. Men det är Henrik och Sara han verkligen bryr sig om. Ja, läsaren får verkligen lära känna Thomas Rapp. Hur han tittar på tvättmaskinen när han tvättar. Vad han tycker om konstnären Lennart Jirlow. Varför han slutade läsa litteraturvetenskap. Vad han tycker om felaktiga undertextningar. Och varför han tycker så mycket om Sara och Henrik.

”Sista gästen” är rolig, på ett lågmält sätt. Skojsig och enerverande på samma gång. Och det gäller att hänga med i svängarna. För det svänger, både i berättelsen och i språket. Den lätt skruvade tonen är mycket snillrikt uttänkt och konsekvent genomförd. Det finns en förnumstighet, som ihop med något absurt klämkäckt gör att jag vill ha min bettskena till hands när jag läser. Ibland går nämligen både Thomas Rapp och berättarens språkliga ton mig på nerverna. Fast på ett sätt passar det faktiskt också bra ihop med historien. Men enerverande är det. ”Sista gästen” är ungefär som en kombination av Erlend Loe och faktiskt en annan författande skådespelare: Jonas Karlsson.

”Sista gästen” är en smart historia med knorr på slutet. Och den där knorren som ska överraska läsaren på slutet är vitsen med hela romanbygget. En liten invändning bara: jag tycker det märks ibland att knorren är poängen. Andreas T Olsson har svårt att göra ”Sista gästen” riktigt intressant på alla sidor och ibland gäspar jag och tänker: Varför berättar han det här om Thomas Rapp? Är det för att fylla fler sidor? Det är inte, inte bra när läsaren tänker så. Fast – med den knorren är nästan allt förlåtet. ”Sista gästen” är en mycket imponerande debut från en författare som vet hur man kommer på en berättelse med knorr.

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Recension: Vi faller av Anna Platt

Recensionen också publicerad i bland annat Blekinge Läns Tidning och Barometern OT.

”Vi faller” är manusförfattaren Anna Platts debutroman. En roman med hjärtat på rätta stället, tycker Annika Koldenius.

Anna Platts debutroman består av fem berättelser som alla utspelar sig i Linköping 1992. Det är berättelserna om Kåre, Marie-Louise, Monica, Elis, och Ida. Kåre är pilot på Saab, men lever inte det familjeliv han drömt om; Marie-Louise har blivit lämnad av sin pojkvän och försöker hantera saknaden genom att gå med i en aktivistgrupp; Monica har precis fått ett cancerbesked, tänker tillbaka på sitt liv och vill få kontakt med sin dotter igen; Elis bor på äldreboende och har älskat samma kvinna i hela sitt liv; Ida går på skoldisco och är bra på att simma, men hennes pappa gråter på nätterna.

På något sätt handlar allas berättelser om längtan och saknad efter någon eller något. Det finns vissa kopplingar mellan karaktärerna, de finns i utkanten av varandras liv, men inte mer än så. Jag skulle lika gärna kunna säga att ”Vi faller” en novellsamling med fem porträtt av fem livsöden. Förlaget skriver att ”Vi faller” liknar filmen ”Short Cuts”, och den baserades ju mycket riktigt på en novellsamling av Raymond Carver. Det som håller ihop berättelserna är platsen och tiden, och mycket vaga kopplingar mellan karaktärerna, inget annat.

Det märks tydligt att Anna Platt har en bakgrund som manusförfattare för tv och film, bland annat har hon skrivit manus till filmen Kärlek Deluxe, som hade premiär 2014 med bland andra Moa Gammel och Martin Stenmarck i huvudrollerna. Alla fem berättelser är snyggt sammansatta och smart berättade, och det finns en dramatisk nerv i varje berättelse, en tydlig framåtrörelse. Men ibland tycker jag kan bli alltför för kvick. Läsaren hinner inte riktigt andas i berättelsen innan nästa dramatiska omständighet eller överraskning presenteras. Det är som att alltför mycket information ska tryckas ihop på alltför få sidor. Ta det lugnt! tänker jag medan jag läser.

Anna Platts styrka som romanförfattare finns istället i vardagligheten, det mänskliga. Anna Platt är bra på att fånga sin karaktärers känslor med små medel i sitt språk och det finns mycket igenkänning för läsaren. Jag menar: vem har inte varit kär, eller känt längtan eller saknad? Trots att det finns en enkelhet och direkthet i språket som jag tycker om, så tycker jag att Anna Platt kunde ha varierat sitt språk en aning mellan de olika karaktärerna för att särskilja deras berättelser, bara något mer utöver det att ändra vilka ord man använder.

”Vi faller” är ändå en fin läsupplevelse som säkert kommer nå många läsare, eftersom den har hjärtat på rätta stället.

 

Recension: Tripprapporter av Tone Schunnesson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 5 september 2016.

Debutanten Tone Schunnesson berättar om sex, droger och ensamhet i Tripprapporter. Annika Koldenius saknar lite skitighet i en kliniskt ren text. 

Skit och snusk och droger och ensamma, vilsna, unga människor har jag läst om i flera romaner de senaste åren, som till exempel Sophie Adolphsons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” från 2012. Men också Anna Focks andra roman ”Cirkus Smuts”, som kom i år, bär gemensamma drag med Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter”. Är det en trend? Vilsna har väl unga människor alltid varit, och utlevande kvinnor med drogproblem har för all del funnits i litteraturen ända sen… tja, Birgitta Stenberg är väl rimlig att nämna i detta sammanhang.

”Tripprapporter” handlar om en ung kvinna med drogmissbruk. Det finns egentligen ingen handling, det är mer ett tillstånd som beskrivs, ett farande och flängande mellan städer, människor, telefonsamtal för att få mer pengar till droger, sexuella tjänster för att få mer penar till droger, påtändning och avtändning, sängar, hotellrum, stränder. Det är skitigt, ledsamt. Det kräks, bajsas, trippas, raggas i ett kaos som aldrig verkar ta slut.

Tone Schunnesson har gått Biskops Arnös författarskola och visst märks det att Schunnesson är en författare som är van att förhålla sig till text. För ibland kan jag tycka att texten är lite för ”duktig”, lite för konstruerad med sina poetiskt fallande avbrutna meningar och nästintill perfekta tonträff. Texten är lättläst, Tone Schunnesson är verkligen en driven skribent som bara brister när hon ibland lite väl måleriskt beskriver naturen. Men det är en klinisk och stram text. Kanske behövs det anslaget i de teman som Tone Schunnesson berör, kanske behövs det för att beskriva knarkarlivet: ensamheten, de trasiga relationerna, drogegoismen. Nej, jag tycker faktiskt tvärtom i detta fall. Det blir en alltför stor kontrast mellan ämnen och text. Författarrösten blockerar. Och i och med att texten är klinisk blir den också stundtals tråkig. Jag saknar lite skitighet i texten. Något som får den att skaka.

Det är först när Tone Schunnesson närmar sig den unga kvinnans barndom som jag blir intresserad. Då händer det något annat i texten, då börjar det kliniska att skälva. Då får texten också ett djup och en botten. Telefonsamtalen hem till pappan är riktigt bra. Det jag också tycker om är att Tone Schunnesson inte presenterar någon färdig upplösning på sin berättelse eller att den unga kvinnan kommer till någon upplyftande insikt. Livet är inte alltid vackert för alla och möjligt att lösa med positivt tänkande. Ibland kanske man inte ens vill.

Vem vinner Borås Tidnings debutantpris? Jag tror det blir…

Nej, det vet inte jag såklart. De vet bara de tre som sitter i juryn: Anna Hallberg, Lena Kvist och Martin Hellström. Men jag kan ju kvalificerat gissa, även om jag bara gissat rätt en enda gång sedan jag började följa debutantpriset 2009. Det var för två år sedan, med Susanna Lundin och Hindenburg.

Men jag tycker juryn återigen gjort ett bra urval från årets debutanter. Kanske kan jag sakna Anna Hedlin. Hennes debut Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten var språkligt skicklig, men kanske ändå lite sval i sin gestaltning. Och det verkar som om årets urval av nominerade snarare premierar en stark, intelligent och köttig berättarkonst, snarare än språklig uppvisningskonst. Heja berättandet, säger jag!

I år har jag faktiskt också läst fler än hälften av den nominerade. Tove Folkessons Kalmars jägarinnor läste jag redan när den kom, för ett år sedan. Den tyckte jag mycket om för vildheten. Negar Nasehs Under all denna vinter läste jag i höstas och tyckte om den för den varsamma tonen och det intellektuella upplägget med två delar: en berättelse och en skrivdagbok. Åsa Fosters Man måste inte alltid tala om det tog jag nyss hem på 7-dagarslån, men hann bara läsa ett par av novellerna innan det var dags att lämna tillbaka. Även de mycket bra, men inte så jag tänkte: debutantpris! Men jag borde naturligtvis gett den mer tid för att kunna avgöra om den var värd en nominering.

Återstår Agnes Gerner med diktsamlingen Skall och Maxim Grigoriev med novellsamlingen Städer.

Men om jag ska gissa, så tror jag att Tove Folkesson ligger bra till. Det är omöjligt att bortse från den kraft som Kalmars jägarinnor kommer med. Och Negar Nasehs roman är så rasande intelligent, så den måste jag också räkna med.

(Intressant är också att sedan priset började delas ut 2001 har det varit 8 kvinnliga pristagare och 6 manliga. I år är bara en enda man nominerad. Förra året var tre kvinnor och två män nominerade.)

Prisutdelning är 19:e februari på Stadsteatern i Borås. Det är gratis! Så kom, bara kom!

Recension: Förvandlerskan av Charlotta Larsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 januari 2015.

”Ständigt denna dröm om ett eget rum!” tänker jag när Veras mamma stänger in sig för att skriva på sin avhandling. ”Ständigt detta återkommande antikvariat!”, tänker jag när Veras pappa tycker det är roligare att umgås med böcker än med människor.

Förvandlerskan är berättelsen om flickan Vera, som bor ensam med sin mamma i Wien. Veras pappa har en annan familj, men äger ett antikvariat dit Vera brukar gå. Mamman dras in i ett forskningsprojekt om en feministisk kvinnoby som gör att hon åker till Ryssland, där hon försvinner spårlöst.

Charlotta Larssons debutroman Förvandlerskan är en fantastisk berättelse. Veras barnperspektiv är skickligt och konsekvent genomfört, likaså temat om barnets ensamhet. Men åh, vad jag hela tiden önskar mig mer! För det finns ett slags amerikansk storslagenhet över berättelsen i Förvandlerskan som inte riktigt kommer fram i den vackert sparsmakade prosan på knappa 200 sidor.

Jag önskar så att Charlotta Larsson skulle ge ett större sammanhang till temana om förlust, saknad, föräldraskap och den stora världen som måste förstås och undersökas av det utforskande barnet och av den forskande vuxna. Tänk om Charlotta Larsson vågat ta sig tid att berätta på riktigt om Kvinnobyn! Eller tagit sig utrymme att berätta om staden Wien eller om Ryssland! Istället lämnas jag med en snopen känsla: var det allt? Men som debutroman lovar den mer, det är helt klart.

Recension: Odödlighetens elixir av Gabi Gleichmann

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 augusti 2014.

Gabi Gleichmann har många år bakom sig i den litterära världen och driver sedan några år det norska bokförlaget Agora, som gett ut bland annat Sigrid Combüchens Spill, Peter Esterhazy och Peter Nadas.

Nu tar han så steget till att själv bli skönlitterär författare. Och det med Odödlighetens elixir, en mycket omfattande krönika om den judiska släkten Spinoza, som utspelar sig i över tusen år och drygt hälften så många sidor (573).

Odödlighetens elixir är en mycket välskriven roman. Allt gott så långt. Men det är något i berättelsens anslag som bekymrar mig redan från första början. Berättaren, Ari Spinoza, ligger på sin dödsbädd. Han är den sista i sin släkt och vill därför berätta släktens historia, så att den inte ska glömmas bort. Berättelserna han skriver ner, har han i sin tur fått berättat för sig av en onkel. Och Odödlighetens elixir är berättad på så sätt – som muntliga skrönor och lösryckta Forrest Gump-anekdoter och vem som gifte sig med vem och fick barn med vem och vad alla hette. Men dessvärre inte i någon som helst kronologisk ordning, utan som de dyker upp i huvudet på bokens berättare. Läsaren kastas mellan 1100-tal, Andra världskriget och Franska revolutionen, lite hur som helst. Den muntliga berättartradition boken skrivits i, gör också att det helt saknas gestaltning. Allt detta – tillsammans med det välskrivna, men högtravande, språket – gör att jag får en gammaltestamentlig läsupplevelse.

Odödlighetens elixir har enligt det svenska förlaget blivit en mycket uppmärksammad bok i Europa. Och kanske passar det högtravande och anekdotiska berättandet bättre nere på kontinenten. Jag har dock svårt att hålla intresset vid liv när än den ena, än den andra personen dyker upp och råkar delta i Europas politiska utveckling och därefter gifter sig med någon och får några barn. Visst finns det små roliga anekdoter, som den om Hitlers kock. Men den, och de andra, göms tyvärr i den ordrika släktkrönikan om vem som gifte sig med vem.

Recension: En bit av George av John Hennius

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 juli 2014.

En bit av George av debutanten John Hennius släpps lagom till sommarens hängmatta. Och det passar bra, för det är en lättsam och lite roligt berättad historia om George, som upptäcker att hans fru är otrogen med förortsgrannen, och som därför genast måste ut och dejta igen för att hitta en ny kvinna i sitt liv. Det blir många dråpliga förvecklingar och missförstånd på vägen för att hitta den nya kärleken – som i sann feel good-anda såklart alltid finns där man minst anar det. Synd att jag blir så förbannad på lustigkurren George, bara.

Det kanske inte är så mycket John Hennius fel som tidsandans, tänker jag. Att det är lite modernt med fumliga mediemän (för George jobbar med reklam) som ändå är lite schyssta, som har bra grejer på gång och som strular till det – inte av illvilja, utan bara av ren oförståelse – men trots det ändå klarar sig på något sätt. För sådan är George: en kille som har lite grejer på gång, en bok eller ett skämt eller så. Och John Hennius lite rappa och raljerande prosa förstärker effekten.

Jag tycker också att själva idén med sådana här feel good-historier är att det utöver själva handlingen – i det här fallet att hitta en ny kvinna till George – ska ske någon typ av karaktärsutveckling hos huvudpersonen. Men det gör det inte hos George. Han är fortfarande samma sköna snubbe i slutet av boken, fast nu med ny tjej. Och det är därför jag har svårigheter med En bit av George. För den säger just ingenting utöver att George är en skön snubbe som försöker hitta en ny kvinna och till slut gör det.

Några sidor i boken är dock briljanta, där John Hennius rappa prosa hittar rätt. Det är när George under en period dejtar kvinnor från en dejtingsajt. Det borde blivit noveller istället och då kunde det blivit riktigt bra litteratur. Lite eleganta är också de återkommande replikerna från bokens olika karaktärer: “Har du sagt det till henne/honom?” “Nej!” Som en påminnelse om hur svårt det faktiskt är med relationer och att säga det man egentligen tycker till någon.

Recension: Thrillerliv av Jessica Johansson

Thrillerliv av Jessica Johansson är en av 2013 års roligaste debutanter att läsa. Huvudpersonen Anna Viktorialia är samtiden personifierad med sin upptagenhet av sin egen yta och förstorandet av sin egen betydelse. Hon gör inte mycket, förutom att shoppa, festa och sporadiskt jobba på café. Det hon inte vet är att hon snart ska dö i svininfluensa. Parallellt berättas historien om Louella, den white trashiga gravida cowboyhustrun som bor i en trailer i USA.

Jag är mycket förtjust i Thrillerliv. Thrillerliv är uppsluppen och oförställd och med en sådan okontrollerad skrivglädje! Visst hade berättelsen blivit tätare och kanske bättre om den tyglats lite, men samtidigt är det också en av poängerna – den vildvuxna språkexplosionen! Extra allt!

Thrillerliv påminner mig om en av mina favoritböcker 2012 – Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson. Men Thrillerliv är lite smartare, lite mer språkligt avancerad.
Bäst gillar jag de delar av boken som handlar om Louella, där Jessica Johansson visar att hon också kan vara lite mer kontrollerad i sitt berättande.

Jag kan absolut relatera till det som Elise Karlsson skrev i sin recension i Svenska Dagbladet: ”Thrillerliv är på sätt och vis too much och bortom det, men ibland kan too much vara alldeles lagom.”