Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Bibliotekens framtid – var inte så nostalgiska!

Så här i svallvågorna efter Bokmässan snubblar jag över Anders Mildners artikel om bibliotekens framtid i nya numret av Tidningen Vi. Bye, bye biblioteket? heter artikeln, och innehåller bland annat intervjuer med IT-bibliotekarien Anna-Stina Takala och biblioteksforskaren Joacim Hansson. Anders Mildner ställer frågan: är bibliotekens tid förbi? och drar kort historien om folkbibliotekens uppkomst och snart förmodade fall.

Artikeln innehåller många intressanta aspekter på dagens bibliotek och hur de behöver se ut i framtiden för att fortfarande vara relevanta. Jag gillar idén om högintensiva och lågintensiva mötesplatser.

Däremot tycker jag att Anders Mildner ger ett riktigt tjuvnyp åt alla bibliotekarier när han påstår att ”eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.”

Jag tycker tvärtom att biblioteksdebatten har varit livlig under flera års tid. Jag har själv deltagit. Vem minns inte debatten om Dieselverkstadens bibliotek härom året?

Anders Mildner avslutar sedan sin artikel: ”Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem” och får det att låta som om det vore något riktigt hemskt.

Det är inte hemskt! Det är självklart, säger jag! Självklart behöver bibliotekens rum förändras eftersom samhället förändras och vi – inte bara bibliotekarier – behöver prata om hur. Men det är inte en dålig sak – snarare tvärtom! Behåll de saker som är bra med bibliotek och ändra det som behövs för att kunna verka i ett modernt IT-samhälle. Biblioteket är det enda öppna offentliga rum där du inte behöver vara konsument (köpa något) och kan vara ensam utan att det verkar suspekt, det tycker jag är oerhört viktigt. Biblioteken som ett offentligt vilorum från det offentliga, om man så vill. Och med tanke på hur läskunnigheten dalar bland barn och ungdomar – och om vi fortfarande tycker att läskunnighet är viktigt – så borde det också satsas på läsfrämjande åtgärder.

Men – det här vet vi ju!
Frågan är hur vi omsätter det i praktiken med minskade anslag och tråkig entreprenöriell kulturpolitik.
Debatten fortsätter! Samtalet fortsätter!

Inlägget också publicerat på Borås Tidnings Kulturblogg.

Vilken monumental käftsmäll att läsa Battle av Sara Villius!

Efter att ha läst och läst en helt galen dystopisk satir över Ryssland i en hel vecka (639 täta sidor, recension kommer snart i Borås Tidning) så tänkte jag: en liiiten, liiiten bok, med korta korta texter, som inte är ny utan gammal, bara för ren nöjesläsning.

Jag valde Battle av Sara Villius.

Det var ju en rejält monumental käftsmäll, det. Jag översköljdes av en total tonårsångest.  Och jag förstår en kollega som skrev på min Instagram när han såg den i min nylånade bibblabokhög: ”Alltså Battle… Kvalar lätt in på min topp tre över samtida svensk skönlitteratur. Inte för att dra upp förväntningarna.”

Ingen fara, kära kollega. Den var riktigt, riktigt bra läsning. Så exakt prosa, så tät. Så ångestladdad. Och med ett så tydligt perspektiv, oavsett berättare. Battle är en samling texter, upplevelser, där unga flickor och tonårstjejer berättar om saker som hänt eller sånt de funderar på. Faktiskt upplever jag Battle till viss del som ett svagt eko till Vanja Hermeles In som ett lamm, ut som en tigrinna.

Battle kom 2003. Jag har bara läst Sara Villius bok Sex innan, som kom 2008. Och visst, Sex var väl spännande, men jag var inte riktigt beredd på skärpan i Battle.

Låna på bibblan och LÄS! Jag vet att det finns ett Retrobibliotek i Huddinge, som lyfter fram böcker från 40-, 50-, 60- och 70-talen, men det är lika lätt att glömma bort de där fantastiska läsupplevelserna som finns bara tio år bak i tiden, de som inte riktigt hunnit bli klassiker än.

Och att Battle hittas på Borås stadsbiblioteks separata hylla för ”unga författare”, den som jag tidigare kritiserat för det omoderna sättet att kategorisera litteratur på (Daniel Sjölins böcker står där till exempel!), är en helt annan historia…

Bibliotek är ju ändå rätt fantastiska!

Jag tycker att det är rätt fantastiskt att jag kan gå in på mitt bibliotek och låna Burda-tidningar.

Jag har hela förmiddagen idag (och lite av kvällen igår) krupit omkring på golvet och kalkerat mönster ur Burda no 12/2012 – klänningar, byxor, blusar.

Jag gillar idén. Det är en fantastisk service. Jag undrar om det går att göra så på andra bibliotek i Sverige, eller om det är unikt för Borås eftersom Borås är en smart textilstad.

Jag sydde mycket kläder förr, när jag var student. Innan jag började jobba, fick barn och tiden blev knapp.

Förmodligen kommer jag nog inte hinna sy något nu heller. Men bara servicen att jag enkelt kan låna några Burda på bibblan får mig att vilja nåla och klippa.

Fast barnen har ju förvisso blivit större. Och jag kan ju inte läsa hela fritiden, kan jag? Det kanske blir en byxa i alla fall. Eller en tunika. Klippklipp.

Heja biblioteket!

Favorit i repris. Mitt allra första blogginlägg från februari 2008:

För ganska exakt fem år sedan började jag skriva inlägg i min nya läsdagbok på Bokcirklar.se, ett läsarcommunity som jag just då hade blivit medlem i.

Föga anade jag då att jag ett år senare skulle vara redaktör på Bokcirklar.se, eller att jag två år senare skulle debattera författar- och läsarmanifest, eller tre år senare säga på Bokmässan att bibliotekerier borde byta jobb eller att jag fem år senare skulle vara litteraturkritiker och ha en egen blogg.

Men så här skrev jag då:

”Att läsa tre böcker samtidigt… Nu gör jag det igen! Läser flera böcker samtidigt. Började med alla julklappsböcker samtidigt beroende på var i huset jag sitter och ammar… (Ja – man kan läsa och amma samtidigt, allt blir inte havregrynsgröt när man precis fött barn.) Paul Auster ligger i soffan uppe, Malmsten i soffan nere och Arne Dahl f.n. på makens sida av sängen… Den läser jag i smyg när han är på jobbet, eftersom det egentligen är han som läser den… Två barn sitter framför Evas funkarprogram, ett barn sitter och ritar och ett barn sover. Och här sitter jag… På återseende!”

Jo. Jag kunde läsa redan på den tiden… Lite nostalgisk blir jag nog allt.

Dagens bibblafynd: Läsandets kultur – slutbetänkande av Litteraturutredningen

Så stod den där i nyinkommet-hyllan på mitt kära bibliotek i Borås:

Läsandets kultur, också kallad slutbetänkande av Litteraturutredningen eller kort och gott SOU 2012:65.

Jag kallar den nog helst bara Litteraturutredningen.

Det är dryga 600 sidor offentlig utredning om litteraturens ställning som släpptes lagom till bokmässan för någon månad sedan.

Jo, det pratades om den då. Sen blev det tyst. Kanske tystnaden kom sig av den allmänna litterära boksmälla som branschen ofta drabbas av efter mässan, vad vet jag…

Men nu ska jag faktiskt läsa den och bilda mig min egna uppfattning, inte bara lyssna till andras.

Utredningens direktiv var att analysera litteraturens ställning, identifiera utvecklingstrender samt att lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas.

Jo, det kommer att bli spännande läsning.

Mitt grymma öde är väl inte en pornografisk bok! Skärp er, biblioteken!

Det här är en partsinlaga, det tänker jag inte hymla om. (För jag gillar Carl-Michael Edenborg.)

Men hur kan en roman om Händels liv, utgiven på ett stort etablerat förlag som Natur & Kultur, som fått fina recensioner i dagspress, vara så pornografisk att biblioteken inte tar in den i samma utsträckning som andra nyligen utgivna romaner?

Carl-Michael Edenborg skriver själv om vad han tror hänt hans roman Mitt grymma öde på sin blogg. Här är länk.

Kort sammanfattat: Mitt grymma öde kallas pornografisk i en recension och därför tas den inte in, enligt Carl-Michael Edenborg.

Jag tror att många kritiker läser Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde med porrglasögon för att det är just Carl-Michael Edenborg som skrivit den. Vilket är djupt orättvist mot romanens innehåll och mot att en människa alltid måste placeras i ett fack – en gång porrig, alltid porrig.

Jag jämför till exempel Mitt grymma öde med Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall, nyligen återutgiven av Modernista, och som jag kan låna på mitt bibliotek trots det snaskigt pornografiska innehållet. Där kan vi snacka porr!

Och var går gränsen mellan erotik och porr? På mitt bibliotek kan jag låna – av Carl-Michael Edenborg på Vertigo utgiven! – Markis de Sade och Berättelsen om O, två helt klart pornografiskerotiska romaner.

Jag är jättenyfiken på att veta hur biblioteken tänkt kring Mitt grymma öde.
Som sagt en av höstens stora romaner från Natur & Kultur.

Mitt grymma öde är värd ett bättre öde än 4 inköpta exemplar i hela Malmö kommun!

Ingen blir gladare än jag om allt detta inte visar sig stämma och anledningen i själva verket är att Mitt grymma öde är en dålig bok.

Vissa bokpaket blir man gladare för än andra!

Det kom ett vadderat kuvert med posten!

Vissa paket blir man faktiskt gladare för än andra. Överraskningseffekten kan ha ett finger med i spelet. Eller.. kanske snarare att någon bemödat sig med att ta fram två böcker, hitta ett vadderat kuvert, hitta frimärken, sätta på frimärkena på det vadderade kuvertet, signera böckerna, skriva ut en artikel, lägga de signerade böckerna tillsammans med den utskrivna artikeln i kuverten, hitta tejpen, tejpa igen det vadderade kuvertet, leta upp min adress, skriva den på kuvertet och hitta en postlåda att posta kuvertet i.

Vilket som helst av dessa ovannämnda arbetsmoment ligger det en ansträngning bakom. En tanke. En handling.

Jag är mycket glad och överraskad över innehållet i detta vadderade kuvert.

Vi sågs ju på Bokmässan, jag och Christer Hermansson. I vimlet på Park närmare bestämt. Vi hade ett mycket trevligt samtal om ditten och datten och kanske lite litteratur också. Bästa Nina Frid var med som sammanlänkning. (De är ju båda bästa bibliotekarier ju!)

För det är ju inte så att jag går fram till okända män på Park och ber dem skicka böcker till mig. Så är det verkligen inte.

Men det är nog därför jag blir så glad över överraskande vadderade kuvert.

Här är Sveriges bästa bibliotekarie Nina Frid!

Här är Sveriges bästa bibliotekarie 2012 enligt Svenska Akademien:

Här är prismotiveringen:

Fynd på Lysekils bibliotek!

Om det vore så att jag skulle stannat ännu fler dagar hos svärmor skulle jag ha lånat dessa böcker idag på Lysekils bibliotek:
Snusk av Alan Bennett och
Blå skymning av Joan Didion.

Men eftersom vi ska åka hemåt imorgon så blev det denna istället:

Den är för övrigt med på min lista på de 10 bästa svenska filmerna som någonsin gjorts, som jag bloggade om tidigare i år.

Så nu: filmtajm.