Kategoriarkiv: Berättelser

Prosa, språk och poesi, stramt eller överlastat, runt eller transparent, fortsättning följer.

Jag var ju inte så förtjust i Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma.
Någon som däremot var förtjust är bloggaren Bernur.

Just nu har vi ett intressant samtal om språk i litteratur, med utgångspunkt i bland annat Sång till den storm som ska komma, men där också Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nämns.

Det var Bernur som började med en reflektion kring språk i prosa och poesi. Att han tycker den svenska prosan är fantasilös och att han tycker att prosan i vissa berättelser blir bättre för att den närmar sig poesin, som till exempel i Sång till den storm som ska komma. Läs Bernurs tankar här.

Jag kontrade med att säga att den svenska nya prosans problem snarare handlar om ett närmandet till filmens berättarsätt.
Så här skrev jag:

”Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, ”städat” om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att ”problemet” ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska ”hända” saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart – det som sker på insidan – håller på att tunnas ut.”
Ja. Fortsättning lär följa. Det är en intressant diskussion.

2 kommentarer

Under Berättelser, Litteraturkritik, Svenska författare

Recension: Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

Sång till den storm som ska komma är en roman som prövar olika angreppssätt till en känd historia, leker med perspektiv och karaktärer. Det är tre berättelser, tre dagböcker, som hakar i varandra. Det är Sar (som senare ska bli Pol Pot), det är Sars älskade Somaly och det är Sars politiske huvudmotståndare Sary. Det är augusti-september 1955.

Första delen är berättad i du-form. Jag är inte förtjust i det, även om det är intressant. Den texten skapar ett onödigt avstånd, att berättelsen enbart är mellan författaren och karaktären och att läsare lämnas utanför. Men samtidigt berättas historien i presens, som om jag vore där, som om det hände just nu, som om jag är innesluten i det som händer. Jag upplever den kontrasten som störande.

Sång till den storm som ska komma är Peter Fröberg Idlings romandebut, återigen en berättelse om Pol Pot och Kambodja, något han skrev om redan 2006 i den mycket uppmärksammade Pol Pots leende. Och jag önskar att jag hade läst Pol Pots leende, så jag hade kunnat historien lite bättre, det är nästan en nödvändighet för att förstå och följa med i Sång till den storm som ska komma. Visst vet jag lite om Kambodja, Röda Khmererna, Pol Pot, men inte så mycket att Sång till den storm som ska komma blir en enkel läsning. För Peter Fröberg Idling är inte en historisk berättare. Återigen avståndet. Läs det här, men bara om du är påläst.

Språket! Ja, visst är språket ibland fantastiskt. Poetiskt. Vilsamt. Vissa partier i boken är andlöst vackra, djupt mänskliga, heta, initierade, humoristiska. Men det är för mycket språk! Hela berättelsen vilar så pass mycket på sitt språk att det till slut bara blir vackra meningar staplade på varandra och snart blir meningarna tomma, utan innehåll eller berättelse. Som en påfågel: prålig, men utan lyftkraft.

Och till slut: Jag tror inte på det här! Jag tror inte på den här berättelsen! Måste läsaren då tro på en berättelse? Ja, svarar jag. Det måste upprättas ett kontrakt mellan läsaren och författaren, där läsaren ska inlemmas i den föreställningsvärld som författaren målar upp med sina ord, oavsett om den världen är sann, sannolik eller osannolik. Men den som vill läsa en bok enbart för dess språk – välkomna!

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Hurra! Jag ska sitta i juryn för Lilla Debutantpriset!

Ja. Det är sant.
Och det är så väldigt, väldigt roligt.

Jag är en av två jurymedlemmar i Lilla Debutantpriset nästa år! (Den andra jurymedlemmen heter Peter Grönborg.)

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar och priset delas ut i samband med att Borås Tidning delar ut sitt ”stora” debutantpris i slutet av februari. Det är stor galafest och show.

Lilla Debutantpriset är öppen för ungdomar från Sjuhärad som är mellan 16 och 20 år gamla. Tydligen brukar det komma in 60-100 texter. Wow!

Och så här stod det i dagens Borås Tidning:

20121121-072921.jpg

4 kommentarer

Under Berättelser, Bokbranschen, Skrivande

Flera böcker om Dramaten och en recension på gång: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng

Jag har under den senaste tiden blivit översköljd (nåja) av böcker som på ett eller annat sätt handlar om Dramaten. Två har jag läst själv, den tredje har min man läst. Det är In som en lamm, ut som en tigrinna av Vanja Hermele, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson och Börje Ahlstedts Från min loge på Dramaten.

Det är verkligen intressant att få tre så olika berättelser om denna nationalscen.

Vanja Hermeles bok handlar ju om teatern ur ett genusperspektiv på ett mycket torrt och sakligt sätt genom dramatiserade intervjuer. Och egentligen nämns ju aldrig Dramaten vid namn, även fast det går att läsa inmellan raderna.

Sophie Adolfssons bok – en riktigt bra bok som jag skrivit en recension om, men Borås Tidning ej publicerad än – berättar ju, bland annat, om Dramaten ur ett underifrånperspektiv som är både fascinerande och avslöjande: publikvärdens. Hon som ska serva och finnas till hands. Hon som befinner sig längst ner i hierarkin.

Börje Ahlstedts bok har jag bara hört berättas vissa delar ur, jag har också bläddrat och skumläst vissa partier. Också där är jag fascinerad över ett särskilt perspektiv. Jo: det manliga konstnärsgeniets perspektiv. Aaaargh! Fascinerad är jag också av en annan anledning: för att min svärfar, Jan Koldenius, faktiskt gick i samma klass på Dramatens elevskola som Börje Ahlstedt.

Men dessa olika perspektiv!
Det är så fascinerande.

Samma institution. Helt olika upplevelser. Som ett upstairs och ett downstairs. Ett klassamhälle i miniatyr. Makt och maktlöshet.

Det borde väl finnas fler händelser eller arbetsplatser eller fenomen som berättas ur olika perspektiv på det här sättet. Och då tänker jag egentligen inte på det uppenbara som krig och andra konflikter. Nej, det ska inte vara så svartvitt. Utan olika berättelser ur fler perspektiv som bara ger nya tankar. Det är så fascinerande!

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Debutanter, Svenska författare

Romaner som blir film blir sällan bra filmer, men varför måste vi hålla på med det då?

Författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg skriver i måndagens Svenska Dagbladet om romaner som blir film.
Läs artikeln här.
Det är intressant läsning både för den som gillar romaner och för den som gillar film.

”Filmindustrins syn på romaner som opportunt stoff för framgångsrika filmer har fört med sig fega filmatiseringar som varken tar tillvara filmmediets möjligheter eller respekterar förlagorna. I stället får vi en serie likgiltiga produkter, identiska till formen”, lyder ingressen.

Sammanfattning: Det görs fler filmer, men de är sämre. De liknar varandra alltför mycket. Ett recept på framgång, att stöpa allt i samma form. Kultur som konsumtionsvara. Löpande band, som Beck-filmerna i TV4. Romaner har ett annat slags berättande som inte är film.

Jag tänker på det efter att Röda Kvarn i Borås just visat den nya svenska filmen Avalon. Som inte är baserad på en bok. Som utnyttjar filmmediets möjligheter. Som varken är likgiltig eller identisk i formen med något annat jag sett. Men så är det en också konstnär, Axel Petersén, som gjort filmen. Jag såg filmen redan på Filmfestivalen i Göteborg i februari. Det var en av festivalens stora snackisar.

”Bara några få svenska filmare använder i dag filmen för att uttrycka något som bara är möjligt på film. Roy Andersson, Marie-Louise Ekman, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt är några av dessa få”, fortsätter Carl-Johan Malmberg.

Han nämner inte Axel Petersén. Inte heller Lisa Aschan. Eller Gabriela Pichler. Eller Gorki Glaser-Müller.
De borde såklart nämnas!
Alla regissörer som jobbar med egna manus borde nämnas!

Varför håller vi på så här?
Är det pengar?
Är det tidsandan? Att det är lågkonjunktur, oroligt, att vi inte vill ha nytt.
Är det trygghet vi vill ha? Att vi vill veta vad vi får och det vet vi när vi ser en film som nyss varit en roman? Eller en film?
Ja, jag tänker också på alla remakes som görs i filmindustrin just nu.

För inte kan det vara så att vi har slut på berättelser? Eller sätt att berätta på? Allt kan väl inte redan ha gjorts?
Jag hoppas inte det. Jag vill inte tro det.

Men så tänker jag ändå – kan inte filmen få leva sitt eget liv? På sina egna premisser. Det går ju sällan att göra en bra film av en bra bok. Oftare går det att bara göra en riktigt bra film av en roman om regissören är otrogen boken. Som i En enda man. Som är en riktigt bra film och som jag bloggat om här.
Och varför är det mer tillåtet att göra film av en bok än att göra bok av en film?

Carl-Johan Malmberg längtar efter en äkta auteur i svensk film, någon som kan göra film på riktigt, ”något vida mer än industriprodukt, förströelse, bruksting och kommers.  I det svenska filmlivet är ett sådant tänkande numera praktiskt taget obefintligt”.

Alltså, jag tror inte att det är så illa ställt. När jag ser en film som Avalon, får jag i alla fall nytt hopp för filmen som konstart. Att de flesta tycker att den är konstig, kanske är en annan diskussion.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Film/foto

Bokmässan: Bästa seminariet om sex, gränser och tabun med Lotta Lundberg och Carl-Michael Edenborg

Bokmässans bästa seminarium var definitivt det med Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg. Rubriken var Gränslöst? Om sexualitet, tabun och identitet.

Lotta Lundberg pratade om sin bok Ön. Carl-Michael Edenborg pratade om sin bok om Händel – Mitt grymma öde. Vad är en normal sexualitet? kan man säga är det gemensamma i böckerna.

Seminariet handlade både om vad man kan och får skriva om, tabun och gränser, men också om hur man kan skriva om sex.

Lotta Lundberg funderade mycket kring gränser och tabun när hon skrev Ön.

– Var går gränsen för vad man får göra sexuellt? För mig? För min mamma? För min mormor? Gränserna är ju olika i olika kulturella sammanhang.

Lotta Lundberg gjorde scheman över detta för att underlätta skrivandet.

Carl-Michael Edenborg ville skildra det fula, inte väja för det äckliga när han skildrade Händels liv.

– Sex har ju blivit en hälsofråga idag. Det ska vara sunt med sex.  Att ligga är bra för hälsan, är ju inställningen. Det är ju en rätt småfascistisk inställning. Det nya TV-programmet ”Du är vad du ligger!” Sex kan ju också vara smutsigt och fult, menade Carl-Michael Edenborg.

– En sexskildring som jag blir upphetsad av är sällan bra litteratur, medan bra litteratur kan vara upphetsande på ett annat sätt, fortsatte Edenborg.

– Jag tror inte alls att det är bra med transparens, att berätta allt. I fantasin bor empatin, sa Lotta Lundberg.

Lotta Lundberg berättade också att den enda gången hon blev arg under arbetet med boken var när förläggaren tyckte hon skulle ta ställning i bokens skuldfråga.

– I litteraturen ska man inte behöva ta ställning, det är inte en MBL-förhandling, enligt Lotta Lundberg.

Carl-Michael Edenborg hakade på resonemanget och formulerade något av litteraturens kärna:

– Litteratur är att pröva att uppleva världen och livet genom andra ögon, där läsaren får vara ett annat subjekt. Tänk att få se världen genom Händel – genom en gammal, sur, arg och kåt gubbes ögon!

Jag har faktiskt inte läst varken Ön eller Mitt grymma öde. Helt klart efter detta seminarium är att det är ett måste!

Från vänster: Moderator Sonja Schwartzenberger, Lotta Lundberg och Carl-Michael Edenborg.

20120929-193003.jpg

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Bokmässan, Erotik

Bokmässan: Tvåsamhet ur nordiska ögon med Kirsten Hammann och Trude Marstein

Eftersom jag läst både Se på mig och Ingenting att ångra var det riktigt roligt att höra Kirsten Hammann och Trude Marstein prata om likheter och olikheter i sina böcker. Jag gillar båda böckerna mycket, fast på olika sätt.

Först tänkte jag att böckerna inte har så mycket gemensamt. Marsteins bok är ju betydligt allvarligare och språkligt intressantare, medan Hammanns är absurd och komiskt pricksäker. Men när jag började efter så finns det faktiskt många gemensamma beröringspunkter: lycka och olycka, tvåsamheten, en lek med manliga och kvinnliga klichéer, moral.
Det finns också många sexscener i båda böckerna, något som den något äldre kvinnliga moderatorn var mycket fascinerad av och gärna återkom till frågor om.

Trude Marstein tyckte inte alls att skriva om sex var svårt.
”Sex är att skriva om människor som gör saker, det är bara att beskriva det. Det är inte något konstigare än att beskriva någon som dricker kaffe, hur den håller koppen, lyfter den till munnen och så vidare.”

Kirsten Hamman tyckte inte heller det var svårt.
”Jag måste ju kliva in i huvudet på mina karaktärer. Hur skulle de göra, vad skulle de tänka på när de masturberade. Jag måste använda min fantasi och hitta på , precis som när jag skriver om allt annat. Det handlar ju inte om mig.”

Sen pratade båda om läsande, där Kirsten Hammann sa något riktigt intressant:
”Vi hör många korta versioner av mänskliga dramer; ”han var otrogen”, ”hon är en skit”. Men vi hör oftast bara ena versionen av berättelsen. Att läsa böcker är att få ta del av detta drama i lång tid, steg för steg och få olika perspektiv på det som händer.”

Trude Marstein har precis släppt en ny bok i Norge som heter Jämte mig, som handlar om en man sim är otrogen.
”Att jag skriver om otrohet igen begriper jag inte, men är intresserad av mänskliga relationer.”

Kirsten Hammann skriver på en ny roman där huvudpersonen ska resa till Buthan. Så nu måste Kirsten Hammann också resa dit.
”Jag reser genom min huvudperson, ser genom hennes ögon. Egentligen gillar jag inte att resa, men det gör inte min huvudperson heller.”

Trude Marstein och Kirsten Hammann.

20120929-105946.jpg

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Bokmässan

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)

2 kommentarer

Under Berättelser, Bokbranschen, Bokmässan, Kulturdebatt, Media/Journalistik, Sakprosa, Skrivande, Svenska författare

Uppriktiga berättelser, men inte hela sanningen?

Mina närmaste dagars läsning kommer ägnas uteslutande åt research, läspåminnelse och att försöka förstå.

På onsdag kväll ska jag nämligen vara moderator i ett panelsamtal som Publicistklubben anordnar på pressnatta inför Bokmässan.

Det ska handla om bekänneselitteatur. Om utlämnande självbiografier. Om nyckelromaner. Om sanningsbegrepp. Och om man får skriva vad som helst. Ja, det finns många frågor som vi kan samtala kring.

Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander sitter i panelen. Tre människor (kvinnor) som har olika erfarenhet av just detta.

På biblioteket finns Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek och Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta på hyllan för skönlitteratur, Hc, trots att det finns en uttalad självbiografisk prägel på dem. Ann Heberleins självbiografiska berättelser finns på Lz, Biografi.

Jag är nyfiken på vad som får en författare att vilja skriva så öppenhjärtigt om sitt liv. Och hur det kan påverka de personer som finns i författarens närhet. Jag hoppas på ett bra samtal om detta på onsdag.

Helgens researchläsning:

20120922-140814.jpg

1 kommentar

Under Berättelser, Bokbranschen, Bokmässan, Kulturdebatt, Svenska författare

Om Helena Henschen, Hon älskade och att vi måste spara varsin kista full med brev till eftervärlden

För någon vecka sedan hamnade jag i en konversation på Twitter om det här med att vi inte lämnar papper efter oss längre. Alltså, små lappar, papperslappar, handskrivna brev, vykort – sånt som kan läsas efteråt av någon annan. All kommunikation mellan människor numera är ju digital. I alla fall nästan. Finns ingenting att läsa för dem vi lämnar efter oss.

Och då kom jag att tänka på en intervju jag gjorde med Helena Henschen 2009, när hennes roman Hon älskade just hade kommit ut. Den hade aldrig kommit till, om inte Helena Henschen fått en kista med brev och anteckningar från sin farmor, Signe Thiel. Jag tänkte då, och tänker fortfarande på, vad min kista skulle kunna innehålla. Lite tidningsklipp från någon talangjakt, någon tidig recension. Kanske böckerna där mina erotiska noveller finns publicerade. Men sedan är det nog inte så mycket mer. Och verkligen inte tillräckligt för att skriva en roman.

Här är den gamla intervjun med Helena Henschen i alla fall, om boken Hon älskade, om farmodern Signe Thiel och om författandet. Och Helena Henschen höll verkligen sitt ord att fortsätta skapandet så länge livet tillät.


foto: Annika Koldenius

Du började skriva när andra egentligen slutar jobba.
Ja, det är ju lite bakvänt. Men varför det skulle finnas något stopp? Har jag varit skapande i hela mitt liv, varför skulle det plötsligt upphöra när jag blev 65? Det förstår jag inte alls. Jag håller på så länge livet tillåter.

Hur kom det sig att du valde orden som ett nytt sätt att uttrycka dig på?
Jag kanske inte valde orden på det sättet. Men jag valde att skriva en bok som kom ut 2004, en roman som heter Skuggan av ett brott och som handlar om mord i min mammas släkt. Jag ville bara ta reda på vad som hänt. Och när en boken kom ut, så blev det en bestseller! Det var ju helt fantastiskt! Då hade jag suttit och jobbat med den i fyra år och skrivit väldigt mycket under dom fyra åren, för det tar lång tid för mej att skriva. Och efter framgångarna var det på något sätt självklart att fortsätta med nästa bok.

Varför tar det lång tid att skriva för dig?
Arbetet med båda romanerna har krävt väldigt mycket research, det tar tid. Sen är jag noggrann med språket.

Är det ett medvetet val att skriva som du gör?
Ytterst medvetet. Jag jobbar oerhört mycket med språket. Jag är en skapande person över huvud taget, som skapat många olika saker i mitt liv. Och jag tror att man tar sina idéer, sitt formspråk, ur samma trädgård. Det är lite lattjo det där.

Du skriver mycket i bilder. Är det för att du jobbat med bilder tidigare?
Jag antar det. Jag försöker ju skriva så att läsaren ska skapa sina egna bilder. Det är nästan det allra viktigaste – att man inte skriver ut allting, utan att man lämnar mycket till läsaren att fylla i. Det är inte jag som skapar en bok ensam, utan det är jag och läsaren tillsammans.

Är mötet med läsaren viktigt?
Ja. Det som är allra intressantast är, att det är först när jag möter mina läsare som jag begriper vad det är jag har skrivit. Samma halsbrytande upptäckt gjorde jag med förra boken. Hur tolkar andra människor det jag har skrivit? Har det betytt någonting för läsaren?

Vad handlar din nya bok om, Hon älskade?
Den handlar om min farmor Signe Thiel. Jag valde henne inte primärt för att hon är min farmor, utan för att hon porträtterar tiden väldigt bra; en tid som jag tyckte var väldigt spännande och intressant. Och så fick jag plöstligt fick ett material i knät som jag kunde utgå ifrån, en kista med brev och anteckningar. Ett sådant material får man inte annat än som efterlevande släkting, inbillar jag mig.

Om något av dina barn skulle hitta en kista från dig, vad skulle den innehålla?
Inte så mycket är jag rädd. Därför att jag har vuxit upp i en tid då man inte skriver brev. Man talar i telefon, man mejlar. Foton finns på hårddiskar. Men jag antar att jag efterlämnar mig lite Mah-Jong kläder. Dom har ju blivit väldigt hippa igen. Det är roligt.

Varför skrev du boken? Ville du förstå din farmor?
Jag ville ta reda på vad som hänt. Var det verkligen så här? Och jag ville skildra Signe med de fel och brister som en människa faktiskt har. Jag älskar inte Signe bara sådär, hon är ingen hjälte. Jag tycker att hon är intressant. Och rätt jobbig. Men så är vi ju allihopa.

Vad var det du inte gillade?
Nämen, det finns en kärlekshistoria i den här boken där Signe har en relation med en gift man. Det är en tysk vetenskapsman och hypnotisör, och bara det var ju spännande! Men han var gift och avsåg absolut inte att skilja sig ifrån sin hustru, som var en känd genetiker och hans samarbetspartner. Men Signe flyttar in där, i familjen i Tyskland, och lever tillsammans med dom. Själv skulle jag blivit tokig om det flyttat in en annan kvinna i mitt hem och gjort anspråk på min man!

Jag undrar ju också vart alla Signes sex barn är? Var är dom när Signe är ute och far i Europa?
Jag kanske har skrivit lite för lite om det? Men Signe var en överklassdam. Hon fick mindre och mindre pengar allt eftersom, men tillhörde ändå dom som hade råd med tjänstefolk. Det fanns ett hembiträde, det fanns en barnsköterska när barnen var små, det fanns en mormor. Och det fanns en storasyster som i hög grad var lill-mamma. Det där har jag hört mycket om, att det lades ett rätt stor ansvar på henne att ta hand om sina småsyskon.

Är det något som har överraskat dig med din farmor?
Ja, att hon var så internationell, det visste jag faktiskt inte. Hon hade brevväxlade oavbrutet med vänner i hela Europa. Hon talade franska och tyska flytande, det var ju så i hennes generation. Och jag minns väldigt tydligt att det låg lexikon i travar på hennes skrivbord – engelska, spanska och italienska.

Hon var väldigt aktiv?
Ja. Det där med att kämpa för kvinnornas sak är ju väldigt centralt i hennes liv. Hon blir rösträttsflicka och sen blir hon verksam i Fredrika Bremerförbundet som ju var stort och viktigt då. Och så var hon med i Tisdagsklubben, som ju var ett slags embryo till en svensk motståndsrörelse under andra världskriget, mot nazismen. Det finns inget material om den, annat än det som finns sparat hos säkerhetspolisen. Men det kan man ju få tillgång till nu.

Finns det något i boken som är extra viktig att förstå som läsare?
Jag har skrivit någonstans att boken består både av Signe Thiel, som är min farmor, men också av tankar som har sitt ursprung i mig. Bokens Signe är en sammanslagning av oss två, det är väldigt viktigt. Ingen författare kan säga att man skildrar i djupet någon annan än det som författaren själv bär inom sig. Så är det ju.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Läsande, Skrivande, Svenska författare