Dagens katastrofer av Cilla Jackert och annan barnboksläsning

Jag är ingen barn- och ungdomsboksläsare. Jag läser mycket hellre skönlitteratur för vuxna.
(Jag vet att mitt Harry Potter-älsk är ett undantag från den regeln, men alla regler borde faktiskt ha undantag.)

Men så fick jag för mig  att jag ändå borde ta tag i det där, särskilt nu när mina barn är i läsa själv-åldern och jag vill ha lite koll på vad de läser (eller borde läsa).

11-åringen går i läsgrupp på stadsbiblioteket här i Borås och kommer en gång i veckan hem med tunga bokkassar.
9-åringen har läst sönder alla LasseMaja-böcker, men kommer inte riktigt vidare.
7-åringen har precis knäckt läskoden, men leker hellre med sina Hero Factory-monster och Lego-gubbar.

Så nu är höstens läsprojekt (utöver att försöka läsa alla vuxenskönnominerade till Augustpriset) att läsa mer barn- och ungdomslitteratur.

Jag började med Dagens katastrofer av Cilla Jackert. En bok som riktar sig till 9-12-åringar och som fått priset Slangbellan för bästa debut i barnboksgrenren.
Den var himla bra.

Jag kan ju bara läsa barnböcker på samma sätt som jag läser skönlitteratur för vuxna. Jag är inte alls kunnig i barn- och ungdomslitteratur.
Men den var ändå himla bra.

Dagens katastrofer är en fin historia om ett barn och en hund och i den väver Cilla Jackert in svåra ämnen som sorg, ensamhet och oro för föräldrar utan att det varken känns tillrättalagt eller smetigt. Samtidigt är den också rolig och mänskligt varm. Dramaturgin är rysligt perfekt. Undan för undan får läsaren veta allt mer om Majken och varför hennes mamma tycker hon ska ha en hund; det finns en huvudhistoria och några sidohistorier som alla får sin upplösning på slutet.

Cilla Jackert har arbetat länge som manusförfattare för film och TV. Och ofta när manusförfattare ska ge sig på att skriva skönlitteratur, så tycker jag att många glömmer bort den skönlitterära gestaltningen. Det blir ofta en rätt trist läsupplevelse fokuserad på framåtrörelse och handling. Förenklat tror jag det beror på att manusförfattare lärt sig att berätta historier genom repliker och handling och överlåter gestaltningen till skådespelare, regissörer, scenografer och annat produktionsfolk.

Men här måste jag också ge gott betyg till Cilla Jackert. Hon klarar övergången mellan de olika berättarsätten galant!

Nu ska jag hoppa vidare i läsningen till Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som är en bok för ungdomar. Sedan blir det Cilla Jackerts nya bok Vi ses i Obsan och därefter Rebecka Åhlunds lite mer läskiga böcker Flickan på tavlan och Ibland blir skogen vred.

Sen blir det Jenny Jägerfeldt, tror jag.
Men det finns så mycket, mycket mer.
Tips någon?

Humans of New York – är en sann historia bättre än en påhittad?

Just nu är jag fascinerad över de mänskliga berättelserna på ett Instagramkonto jag följer som heter Humans of New York, eller mer riktigt: @humansofny. (De finns på Facebook också.)

Varje dag kommer ett nytt porträtt på en New York-bo, där personen svarar på en fråga som är viktig för den personen.

Åh! Alla dessa livsberättelser!

Det är tjejen som fick barn när hon var 16 och som alla gav upp hoppet om, men som nu har ett bra jobb och gör karriär.

Det är den unga mannen som bestämde sig för att bli läkare när han såg sin far rekonstruera en kvinnas ansikte efter en tumör.

Det är paret som är ute på sin första date och småtjivas lite sött.

Jag undrar om jag fascineras för att de är sanna. Bara för att det är riktiga människor som berättar i verkliga citat. Eller om berättelserna skulle vara lika underbara om det visade sig vara fiktion.

Tidigare har jag tänkt att man kommer närmare sanningen genom att klä den i fiktion.

Jag är inte längre så säker på det.

Äventyret är värt något bättre än två 40-årskrisande manliga finförfattare

Jag gav Hungerspelen till min läshungrige son i julklapp. Men eftersom han fortfarande läste i Eld, så la han den åt sidan ett tag. Och jag skulle ju bara kolla lite…

Jag hade inte läst Hungerspelen innan, eftersom jag bara i undantagsfall läser barn- och ungdomslitteratur. Däremot har jag sett filmen.
Men jag fastnade. Skulle bara läsa en sida till. Helt plötsligt hade jag läst 172 sidor. Ett bladvändaräventyr som hade allt!

Jag tror det är där äventyrsberättelserna finns numera – i ungdomsromanerna! – de äventyrsberättelser som Michael Mortimer (dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) efterlyser i det förvånansvärt obegripliga öppna brevet till Litteratursverige som publicerades i Svenska Dagbladet igår.

Jag har läst det öppna brevet gång på gång utan att förstå poängen. Tro mig, jag har verkligen försökt. Daniel Sjölin och Jerker Virdborg hade tröttnat på sig själva, hade fått skrivkramp och ville hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten de tidigare haft inför litteraturen redan innan de var tonåringar! Att de inte heller nådde en större publik med sina hyllade verk verkade också skava någonstans. Så: regrediera till barndom, bort med det finkulturella oket och full fart framåt mot populärlitteraturen!

Jaha?

Det de skrivit är inte ett öppet brev om finlitteratur kontra populärlitteratur, det är ett säljbrev om anledningen till varför de skriver som de skriver från två författare som vill pröva en ny genre och sälja lite fler böcker. De hade lika gärna kunnat säga det de skriver i en intervju i Books and Dreams.

Nej, det är verkligen inte ett öppet brev, såna brukar rikta sig till någon eller några av motsatt uppfattning eller erfarenhet (typ Beatrice Ask) och ”Litteratursverige” – är det alla läsare som inte fattat vilken bra bok herrarna har skrivit och som måste övertygas om äventyrets storhet och sluta läsa sån där inåtblickande fjamslitteratur om mänskliga erfarenheter? Ja, så måste det vara, eftersom brevet inleds med orden ”kära läsare”.

Visst, ibland vill jag faktiskt läsa om äventyr, om naturvetenskapens stora gåtor – men inte av två författare som skriver i protest mot litteraturbranschen eller för att de har 40-årskriser där de helt plötsligt inser att författarna (dvs de själva) inte är intressanta och glöms bort (stackars er!), men där äventyret är evigt.

Visst är det viktigt att ha kul när man skriver. Alla vill väl ha kul på jobbet. Men en författare ska ALDRIG gnälla på sina läsare att de inte förstår storheten i deras verk.
Så: gnäll någon annanstans!

I protest mot er protest fortsätter jag läsa Hungerspelen av Suzanne Collins. Se där ett riktigt äventyr!

Ny forskning visar: barn når förståelse genom samtal om litteratur! (Jag säger: det måste gälla vuxna också!)

Vi sa det på Bokcirklar.se: Slutet på boken är bara början.

Nu visar också ny forskning från Örebro universitet att samtal kring litteratur är nödvändigt för förståelsen.

”Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser /…/ om alla texter de möter. Texter i sociala medier, dataspel och internet såväl som texter som inte finns på skärmen.”

Det är ju självklart: vi måste få prata om vad vi läser för att nå förståelse; att sätta ord på den upplevelsen du haft, den berättelse du tagit del av.

I Catarina Schmidts forskning handlar det om att barn ska nå läsförståelse genom samtal.
Men jag skulle vilja utvidga och få det att gälla all förståelse, utvidga och få det att gälla inte bara barn, utan också vuxna.

Att prata med varandra om berättelser. Att prata med varandra om det som litteraturen är så bra på att sätta ord på och gestalta: mänskliga erfarenheter och känslor.
Som rädsla. Som sorg. Som förälskelse och passion. Som saknad. Och ilska.
Vi måste prata med varandra för att nå förståelse för varandra!

Jag kanske drömmer om att nå en förståelse som inte kan nås. Men jag måste hoppas . För jag står inte ut med den aggressiva intolerans mot olikheter som finns i vårt land idag.
Jag måste hoppas på samtal för att nå förståelse.

Läs en bok för fan! Eller spela ett spel för fan!
Men låt det inte stanna där
Prata om det också!

Lilla Debutantpriset – nu återstår det tuffa att välja en vinnare

I onsdags träffades jag och Peter Grönborg, dvs juryn för Lilla Debutantpriset, för första gången för att prata om de noveller vi läst.

Det blev ett intressant och stundtals tufft samtal. Om vad som karaktäriserar en bra novell, om vad som är en bra berättelse, om vad som är ett bra språk.

Några av novellerna var vi överens om. Andra noveller försökte vi övertala varandra om dess storhet.

Jag läser alltid noggrant när jag recenserar. Men jag tror jag har läst ännu noggrannare nu. Ett sånt ansvar att vara jurymedlem och utse en vinnare! Några av novellerna har jag läst gång på gång på gång.

Men jag och Peter enades till slut. I alla fall så mycket så att trettioen noveller blivit tre.

Nu återstår att utse vinnaren. Prisutdelningen är på kvällen den 21 februari, precis innan vinnaren av Borås Tidnings debutantpris avslöjas.

Juryarbete pågår. Obs! att det faktiskt inte är de tre vinnande novellerna som ligger på bordet.

Det är ju kampen mellan ont och gott som lockar i ungdomslitteraturen!

Nu har jag äntligen lyssnat ikapp Lundströms Bokradio!
I morse lyssnade jag på förra veckans avsnitt och i eftermiddags lyssnade jag på det senaste. Jag busspendlar ju mellan Borås och Göteborg och ofta läser jag ju , men ibland lyssnar jag också på radio: Godmorgon, världen!, Filosofiska rummet, Vetenskapsradion Forum, Kino, Nya vågen och så Lundströms Bokradio.

I det senaste avsnittet av Lundströms bokradio så ställs frågan varför ungdomsböcker har blivit så populära också bland vuxna:
Harry Potter, Twilight, Hungerspelen, Cirkeln osv osv. Cirkeln-författaren Mats Strandberg och Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, försökte klura på frågan från sina respektive perspektiv.

Från mitt läsarperspektiv är det dock självklart att det handlar om kampen mellan ont och gott och vårt ständiga behov av den goda hjälten.

Visst har de nämnda böckerna alla magiska inslag. Det kan handla om framtidsvärldar, parallella trollkarlsvärldar, om häxor eller om vampyrer.
Men de magiska inslagen finns ju där för att lättare illustrera kampen mellan det onda och det goda.

De är vår tids folksagor helt enkelt.
En slags modern och sekulariserad variant av moralitet, om ni så vill.
Nu när vi inte längre tror på religionen som svar på allt, så finns i alla fall hjälten!

Kanske är det också därför deckargenren blivit så populär?
Som en slags vuxenvariant av kampen mellan ont och gott för den som inte gillar magiska inslag.
(Något jag faktiskt nämnde redan i min recension av Lars Keplers senaste bok Sandmannen.)

Frågan är inte varför vi vuxna har börjat läsa ungdomslitteratur, utan snarare varför vi behöver dessa berättelser om kampen mellan ont och gott just nu.
Ja, varför behöver vi den ursprungliga och förenklade berättelsen just nu?

Lilla debutantpriset: nu börjar mitt juryarbete

Nu har jag fått 31 noveller i två stora kuvert på posten och ikväll börjar jag mitt juryarbete som ny medlem i juryn för Lilla Debutantpriset. Läsa, läsa, läsa ska jag göra!

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar 16-20 år och bosatta i Sjuhäradsområdet. Priset delas ut av Borås Tidning på samma gala som det ”stora” debutantpriset. I år är det kvällen den 21 februari.

Jag är så jätteglad för att jag är ny jurymedlem och får läsa dessa ungdomsnoveller. Och jag känner ett stort ansvar att tillsammans med den andra jurymedlemmen, Peter Grönborg, läsa alla noveller noggrant och därefter utse en vinnare. Puh.

(Men det är så roligt. Jag har redan tjuvsneglat lite på några förstasidor och jag ser verkligen fram emot detta!)

”I promise, I’ll come back for you.”

Eftersom Michael Ondaatje kommer med ny roman på svenska i vår, så kommer jag att tänka på Den engelske patienten. Och så fastnar jag i klipp på YouTube: när de dansar den första dansen; när de ligger i sängen och han döper hennes halsgrop; när de kraschar med planet.

I och för sig kommer jag ofta att tänka på Den engelske patienten. Och egentligen har det ju inte så mycket att göra med Michael Ondaatje, utan enbart med Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas. Filmen! Deras rolltolkningar! (Jag glömmer gärna bort att berättelsen också handlar om Hana, Kip och Caravaggio; mitt minne är oerhört selektivt just när det gäller Den engelske patienten.)

Ja, jag har läst boken också. Men jag tvekade länge. Jag förstod att den inte alls skulle motsvara den filmupplevelse jag haft, gång på gång. Och dessutom hade jag hört att boken inte alls skulle vara lika bra som filmen. (En av få gånger det stämt, faktiskt.)

Boken The english patient är mer koncentrerad till Hanas och framför allt Caravaggios berättelser. Filmen fokuserar lika mycket på Greve Almasys och Katherine Cliftons kärlek. Och jag är verkligen nyfiken på vad som fick Anthony Minghella att förstå vilken fantastisk film det skulle vara möjligt att göra på Michael Ondaatjes bok och tänk att få vara med när han förstod att Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas skulle vara fantastiska.

Det är en makalös film. Det är makalösa rollprestationer. Och ett makalöst manus!
Klart att det måste sluta olyckligt. Och självklart gråter jag varje gång.

”You’re wearing the thimble!”
”You idiot. I’ve always loved you!”
”I promise, I’ll come back for you. I promise, I’ll never leave you.”

Hurra! Filmen jag jobbat med är antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival!

Äntligen får jag berätta!

Filmen som jag manusbearbetat och klippt om under hösten – Nu är det dokumenterat – har blivit antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival, med premiär 26 januari 2013.

Det är fantastiskt roligt. Men inte så konstigt. För det är ett fantastisk filmmaterial. Och det har varit fantastisk roligt att få arbeta med och vidareutveckla ett så bra innehåll.  (Mycket fantastiskt här, men det är verkligen helt fantastiskt.)

Regissörerna Anders och Jonas Teglund har filmat två av sina äldre släktingar, Bertil och Signild Månsson, och följt dem på deras årliga sommarresa från Svenstavik till Ryssbält.

Bertil har under hela sitt 86-åriga liv fört noggranna dokumentationer av vardagen – dagboksanteckningar, stillbilder, super-8 och VHS.  Det finns ett enormt material. Första gången Bertil gjorde resan på de 80 milen mellan jämtländska Svenstavik och genom Lappland till Ryssbält utanför Luleå, var för att fria till Signild. Och under alla år sedan dess har de varje sommar rest upp till sitt semesterparadis i hennes hemby.  Nu är det dokumenterat är en berättelse om tidens gång och vad som händer när man försöker dokumentera tillvaron.

Musiken är också jättebra med originalmusik av Björn Olsson.

Gå och se!

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?