Månadsarkiv: september 2018

Recension: Se på oss nu av Geir Gulliksen

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 15 september 2018.

Geir Gulliksens nya roman är en fantastiskt bra och smärtsamt intim berättelse om den moderna relationsmänniskan. Annika Koldenius har läst.

Geir Gulliksen slog igenom stort i Sverige 2016 med ”Berättelse om ett äktenskap”, som handlade om ett sönderfallande äktenskap berättad ur den lämnade mannens blick. Den nya romanen ”Se på oss nu” undersöker också mannen och kvinnan i äktenskapet och hur relationer uppstår för att sedan gå sönder. Förvånansvärt enkelt, blir svaret ännu en gång.

Huvudpersonen i ”Se på oss nu” Hans Kaasajordet är 50 år och lyckligt gift. Han har tidigare lämnat en relation och ett barn för att skapa ett nytt äktenskapligt liv med Ingunn, fått ett barn med henne också. Men ändå dras han till den betydligt yngre nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. I början är han inte alls intresserad av att inleda en relation, men han är nyfiken. Hon verkar ju villig, så varför inte passa på. Det är egentligen inget fel på det han har, bara lite vardagstrist sådär och så kommer något nytt, man får syn på sig själv ur en annan människas blick, blir lite mer spännande. Hans har en samtida norsk fiktiv parallell-make i Nina Lykkes rosade roman ”Nej och åter nej”. För liksom Nina Lykkes karaktär Jan, ser inte heller Hans relationen som ett problem: man kan väl både ha fru och älskarinna och inte borde väl hustrun misstycka om det leder till att man blir en bättre och gladare make?

Geir Gulliksen skriver fram berättelsen i ”Se på oss nu” genom att låta både Hans, men även den bedragna hustrun Ingunn, få egna röster och låta dem resonera kring sina egna känslor och handlingar, helt utan ett förskönande överjagets censur. Jag tycker så mycket om Geir Gulliksens förmåga att inte värja för det fula i människan och jag känner mig fullständigt nedkladdad av intimitet när jag läser, för det är så fantastiskt bra och så smärtsamt fult och ärligt skildrat. Gulliksen låter människorna i ”Se på oss nu” leva inuti sin egen lilla känslobubbla; en egocentriskhet utan medkänsla, och hur man inför sig själv rättfärdigar handlingar som inte är moraliskt försvarbara, eller helt enkelt bara aningslöst låter bli att se konsekvenserna av.

Det är också listigt av Geir Gulliksen att låta Hans Kaasajordet arbeta på en PR-byrå som hjälper bland annat politiker med att skapa nya mediebilder av sig själva. Ja, denna självupptagenhet finns även som tema här: att ge sig själv en uppdaterad image genom kanske lite nya kläder, ett nytt budskap, eller varför inte en ny relation?

Det är fullständigt känslomässigt utmattande att läsa Geir Gulliksens nya roman ”Se på oss nu”. Är det sådana här vi blivit, den privilegierade moderna relationsmänniskan, tänker jag gång på gång, medan jag slukläser sida efter sida. Det är som att alla personer i ”Se på oss nu” liksom flyter utanpå sina egna spegelbilder, fullt upptagna av de egna känslorna, utan att reflektera över andras. Och med vilken lätthet man kan gå vidare till nästa famn, vilken som helst, bara för att slippa vara ensam, som Hans Kaasajordet också formulerar det mot slutet. Och det är då det blir riktigt smärtsamt. Ingen vill vara ensam. Men då behöver vi nog sluta titta oss i spegeln hela tiden.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 10 september 2018.

Gun-Britt Sundström är en rolig och skarp iakttagare i sina dagböcker 1965 – 1978. Annika Koldenius läser glupskt om skrivliv och annat liv i ett tidsdokument där somligt ändå är oföränderligt.

“Skrivliv” börjar med utropet: “Jag ska skriva en roman.”. Det är en blott tjugoårig studentska i Uppsala som skriver orden högt i sin dagbok, liksom för att pröva dem. Vi vet ju naturligtvis redan hur det går, även om studentskan själv inte vet det när hon skriver det 8 november 1965. Hon gör en uppmärksammad debut 1966 med “Student -64”, går sedan journalisthögskolan och får arbete på DN:s kulturredaktion under Olof Lagercrantz, hon väcker debatt och skriver fler uppmärksammade titlar som “För Lydia” (1973) och “Maken” (1976), den största succén av dem alla.

Gun-Britt Sundströms publicerar i “Skrivliv” utdrag ur sina dagböcker mellan 1965 och 1978. Och även om hon skriver i inledningen att det är “ett hårt redigerat urval”, är det ändå förvånansvärt öppenhjärtiga och förbannat roliga anteckningar som vi får ta del av. Dagböcker alltså! Det finns något förbjudet härligt och voyeuristiskt i att läsa en annan människas dagbok, hur redigerad den än är av författaren själv. Det hemliga nyckelhålsgluttandet. Det intima att titta in i en annan människas tankar om sig själv och sitt varande. För att skriva dagbok är till syvende och sist ett ganska självupptaget behov: att skriva om sig själv till sig själv för att förstå det man är med om. Några sidor efter jag tänkt denna tanke kommer mycket passligt raderna: ”När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift.”

“Skrivliv” är fantastisk läsning på så många sätt. Som dagbok är “Skrivliv” helt enkelt ett tidsdokument skrivet mitt i, inte ett dunkelt försök att minnas hur det var, och det gör den till en unik läsning eftersom dagböckerna är så omfattande och ärliga. Och Gun-Britt Sundström är en sådan skarpsynt och humoristisk iakttagare av både sig själv och människorna i Stockholms kulturelit under den tiden. “Så lite som ändrats!”, tänker jag tyvärr också när hon beskriver maktkamper och kåta män i olika storlekar och former i diverse sammanhang.

Men “Skrivliv” handlar inte bara om skrivandet och arbetet på DN. Jag tycker mycket om att Gun-Britt Sundström delar med sig av betydelsen av sina kvinnliga vänner och lite av innehållet i deras förtroliga samtal. Och jag tycker mycket om hur hon beskriver velandet och vacklandet i åren mellan 20 och 30 – vad ska det bli av mig? Författare, journalist, litteraturvetare, latinare, översättare; mamma eller inte, och så det där med kärleken! Och det motstridiga i att vilja bli uppmärksammad för det man skriver, men samtidigt vilja skydda sig mot uppmärksamheten. Och åh, vad jag känner igen mig i Gun-Britt Sundströms att vilja ha ALLT! Varför måste man välja! Tiden som inte räcker till, livet som inte räcker till. Denna sprudlande livsaptit ändå, som hon skriver så fantastiskt bra.

“Skrivliv” är en måste-läsning för alla Sundström-älskare. Men bör också läsas för att påminna sig om att många funderingar och upplevelser är oföränderliga, oavsett tid.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 september 2018.

”Mary” var en utmärkt roman – men varför skriva den en gång till? Annika Koldenius tröttnar på Aris Fioretos nya bok ”Nelly B:s hjärta”.

Jag älskade Aris Fioretos förra roman ”Mary” och utnämnde den också rättvist till en av årets bästa romaner 2015. Det var något med det långsamma vackra språket som stod i sådan kontrast till den helvetiska skildringen; beskrivningen av Marys smärta i att vara fången i sin kropp, både genom yttre påverkan från det isolerade och våldsamma livet på den grekiska fängelseön, men också genom inre påverkan i en graviditet som till varje pris måste döljas. Berättelsen var en outhärdlig långsam resa mot en oundvikligt tragisk final.

Det finns flera likheter mellan ”Mary” och ”Nelly B:s hjärta”, så många att jag nog tycker att Fioretos skrivit samma roman en gång till, bara förlagt den till en annan tid, annan plats, annan kvinna. Här finns samma fångenskap i kropp, samma fångenskap i tid, samma resa mot ett oundvikligt slut. Men där “Mary” fångade mig och gnagde sig in under min hud, finner jag “Nelly B:s hjärta” förvånansvärt ointressant.

Romanen “Nelly B:s hjärta” börjar när Nelly Becker får beskedet att hennes hjärta är alltför klent för att fortsätta flyga med. Året är 1924. Det är Berlin efter kriget. Beskedet är svårt för Nelly B, som är en av Tysklands första aviatriser och som lever sitt liv bland mekaniker och motorer på Johannisthals flygfält. Efter beskedet lämnar hon både make och flygfält för att demonstrera motorcyklar på BMW. Här blir “Nelly B:s hjärta” till en kärleksroman, för Nelly träffar snart Irma, inser att kärleken finns i en kvinnas famn, lever upp lite grann. Men hennes hjärta blir trots kärleken allt klenare.

”Nelly B:s hjärta” är en historia berättad i jag-form, en stilla tillvaro i att försöka finna sig i sitt öde, där känslorna är lika distanserat lågmälda som Fioretos prosa är vackert artig. Ja, det är nog den där högstämda artigheten i prosan som ställer till det för mig. Prosan står liksom och bockar och bugar, men kommer aldrig riktigt nära. I vissa stycken känns “Nelly B:s hjärta” dessutom nästan som en parodi på en kärleksroman, till exempel när Nelly och Irma ligger nakna bredvid varandra och benämner olika kroppsdelar på engelska, en lek som övergår i “sweetness” när de närmar sig “groin”. Och trots att kärleken mellan Nelly och Irma är nog så het, så blir den bara kysk hos Fioretos, eftersom Fioretos är irriterande undflyende i “inte”-formuleringar som får mig att vilja utbrista ”har man sagt A får man säga B!”. Som när han låter Nelly säga: ”Jag tänker inte berätta om vecken.” Och: ”Jag skall inte skildra vad två människor kan göra med persikomarmelad.” Nähä, strunta i det då. Ibland närmar det sig också pekoral, när Fioretos låter Nelly B formulera sig förnumstigt kring jämställdhet.

Det finns säkert läsare som kommer tycka att “Nelly B:s hjärta” är en alldeles förtjusande roman och som kommer älska Fioretos långsamt artiga stilfulla prosa, det stillastående tillståndet av förälskelse och dödsångest, den långsamma vandringen mot det ofrånkomliga slutet. Men denna gång är jag inte en av dem.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare