Monthly Archives: maj 2018

Recension: Lincoln i bardo av George Saunders

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 maj 2018.

George Saunders roman ”Lincoln i bardo” är mer än ett mästerverk, enligt Annika Koldenius.

Hur många superlativer finns det för att beskriva en läsupplevelse? Jag vill använda dem alla! Vilken roman ”Lincoln i bardo” är! Den är mer än ett mästerverk. Den är en besynnerlig och magiskt omtumlande läsupplevelse om döden och livet, men kanske allra mest om försoning. Den liknar inget annat jag läst.

”Lincoln i bardo” utspelar sig på en kyrkogård i gränslandet mellan liv och död. Willie Lincoln, Abraham Lincolns 11-årige son, dör i tyfus. Utom sig av sorg besöker presidenten sonens krypta för att hålla sonen en sista gång innan jordsättningen. På kyrkogården finns figurer som inte ännu gått vidare till den andra sidan, eftersom de är fast i sina egna berättelser av självömkan och högmod, som de ofta ältar i upprepade monologer: slavar, präster, skurkar, mödrar – ja, alla de sorter.

George Saunders skildrar dessa figurer och deras berättelser med stor medkänsla. Men också med ett slags diskret humor, annars skulle det helt enkelt bli för mycket. Han varvar också på ett mycket skickligt sätt de fiktiva rösterna från kyrkogården med autentiska brev och texter från tiden, som med ett sakligt utifrånperspektiv beskriver händelserna kring Willies död: hur vädret var, hur makarna Lincoln reagerade, inbördeskriget. De utdragen blir ett slags andhämtning från känslokaoset på kyrkogården.

”Lincoln i bardo” George Saunders första roman, fantastiskt finkänsligt översatt av Niclas Nilsson. På svenska finns också den strålande novellsamlingen ”Tionde december” (2016). Jag hoppas nu att fler ska upptäcka Saunders. Han är en briljant skildrare av människan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

Recensionen publicerad i Borås Tidning 19 maj 2018.

Nej och åter nej är en vass satir över medelklassens känsla av berättigande som får Annika Koldenius att sucka djupt av något slags glädje.

Åh, det var längesedan jag läste något så härligt vasst som Nina Lykkes ”Nej och åter nej”. Så där vasst så att man liksom inte riktigt kan sitta still i stolen när man läser, utan besvärat skruvar på sig med ögonen uppspärrade och munnen som ett o. Visst är det satir, men precis på rätt sida gränsen för att jag ska tänka: ”det här är ett helt rimligt scenario, människor kan faktiskt bete sig så här”. Jag suckar djupt av (skade-) läsglädje.

”Nej och åter nej” kretsar kring tre personer: det äkta paret Ingrid och Jan, som varit gifta i 25 år, samt den eviga dejtingtjejen Hanne, som också är kollega till Jan. Jan har på något magiskt manligt sätt lyckats göra karriär på ett departement och blivit chef, medan Ingrid inte tycker det är så jättekul att vara lärare längre och låter sig klivas på både av sina kollegor och de två sönerna som fortfarande bor hemma trots att de är vuxna. Men hon kämpar på, för hon och Jan ska ju bli gamla ihop och leva livet när sönerna flyttat ut. Hanne är betydligt yngre och rejält snygg, men har svårt att hitta riktigt rätt i kärleken. Hon tröttnar fort på de män hon dejtar, retar sig på den ena småsaken efter den andra, men vill gärna hitta någon eftersom ensamheten blir allt mer påträngande när alla vännerna skaffar familj efter familj.

Så. Varför är det här så väldigt bra? Jo, för att Jan råkar komma i Hannes väg på en personalfest och så är cirkusen igång. Hanne vill ha Jan, men bara lite lagom, ibland helt och hållet, ibland inte alls. Jan vill ha Hanne och Ingrid samtidigt, det är ju liksom praktiskt att både ha hus, fru, söner och älskarinna. Ingrid begriper först ingenting, men löser sedan saker på sitt eget praktiska sätt.

Nina Lykke har en sådan exakt blick för vad det är som driver Ingrid, Jan och Hanne att göra som de gör och med frejdig stil fullständigt massakrerar hon medelklassens upplevda privilegier, med livet som en oändlig godispåse där man känner sig berättigad till omedelbar behovstillfredsställelse genom att stoppa munnen full hela tiden. Jag både skrattar hejdlöst och vrider mig av ångest när Nina Lykke beskriver hur vuxna personer beter sig som barn och säger ”jag vill ha!”, och inte begriper att deras handlande får konsekvenser; både för andra, men även för dem själva. Nina Lykke faller inte heller i fällan att göra Ingrid, Jan och Hanne till karikatyrer. Nej, hon beskriver dem som riktigt mänskliga. Jag förstår dem, jag lider med dem. Det är därför det blir så rimligt och bra.

Kanske är det här väldigt norskt och privilegierat? Hur som helst är det i alla fall väldigt roligt och sylvasst. ”Nej och åter nej” är Nina Lykkes första roman på svenska. Jag vill definitivt läsa mer av henne.

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Recension: Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 april 2018.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en ovanlig feel good-roman som får Annika Koldenius att både rodna och skratta högt.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” börjar som en helt vanlig feel good-historia. Nikki är en ung tjej som bor i London. Hon jobbar i en bar och har inte riktigt bestämt vad hon vill göra med sitt liv. En dag får hon se en annons som söker en lärare i kreativt skrivande för änkor. Hon får jobbet, trots att hon egentligen inte har någon erfarenhet.

Men sen! Oh, la la! Balli Kaur Jaswal har skrivit en helt ljuvlig historia om kvinnors rätt, kärlek, längtan och allt utspelar sig inom ett sikhiskt samfund i västra London. Balli Kaur Jaswal beskriver en grupp där männen styr, äktenskapen är arrangerade och där de äldre kvinnorna vare sig kan läsa eller skriva. Men de har berättelser. Och vilka berättelser!

Det sker egentligen av misstag, men på kursen för kreativt skrivande låter Nikki kvinnorna berätta sina erotiska fantasier. Och genom att låta deras röster bli hörda, så sätts något igång som får så kallade ”oanade konsekvenser”. Jag blir förbannad, gråter, rodnar och skrattar högt när änkorna livligt diskuterar olika saker ur grönsaksdisken.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en riktigt bra feel good-roman, som också ger mig insikt i hur det kan vara att vara kvinna i ett religiöst samhälle där kvinnor fortfarande inte får göra sina röster hörda. Fint översatt av Linda Skugge.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Detta ska passera av Cecilia Davidsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 maj 2018.

Cecilia Davidsson skildrar ett så vanligt liv att det verkar iscensatt. Annika Koldenius tycker om vemodet, men värjer sig för undfallenheten i ”Detta ska passera”.

Det är Sara som är huvudperson i Cecilia Davidssons nya roman ”Detta ska passera” och det är hon som berättar sin historia. Eller snarare sina historier. Mycket av det hon berättar är så vanligt så att det nästan verkar iscensatt som ”berättelsen om ett vanligt liv”. Det är upplevelserna som aupair med längtande pojkvän på skranglig telefonlinje hem till Sverige. Det är väninnor som man tappar kontakten med, begravningar av föräldrar. Det är gräl, omöjligheten att nå fram med efterföljande skilsmässa och andra kriser.

Cecilia Davidsson leker i ”Detta ska passera” med bruten kronologi. Läsaren får bara vaga ledtrådar till när i tiden som berättelsen utspelar sig. Är det nu? Eller är det återblickar? Det gör att berättelsen liksom svävar lite utan fasta konturer, men egentligen har det ingen faktiskt betydelse, för tiden är inte viktig, det är mötena och relationerna som är det viktiga. Samtidigt kommer med berättelsens gång ett slags aning om att Sara kanske inte är en helt pålitlig berättare. Ibland är det nog lite värre än vad hon vill framställa det som. Det är som att Cecilia Davidsson låter läsaren vara den där klasskamraten som Sara träffar av en slump på stan efter 20 år och svarar ”jamen det är bara bra allting”.

Cecilia Davidsson är framför allt känd som en riktigt skicklig novellist och hon har den där förmågan att med knivskarp blick fånga ett ögonblick i bara ett par ord. Vissa av kapitlen i ”Detta ska passera” skulle också kunna fungera som fristående noveller. Cecilia Davidsson har också en förmåga att sätta fingret på slumpens betydelse. Eller snarare ställa frågan om möjligheten att välja har någon betydelse alls. Hade det egentligen spelat någon roll om det där brevet som aldrig blev läst brevet hade blivit läst. Eller hade det slutat som det slutade ändå.

Det finns ett vemod i ”Detta ska passera” som jag tycker om och som känns mycket skandinaviskt. Det känns som hemma. Tryggt. Samtidigt finns det ett slags uppgivenhet och undfallenhet i Saras sätt att ta sig an livet som jag tycker mindre om och som jag värjer mig emot; ett stålsättande inför livet om verkar ”drabba” henne utan att hon verkar kunna göra så mycket åt det. Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara! Jag vill inte vara uppgiven inför livet!” Ja, Cecilia Davidsson kommer åt något där. Det gör ont att läsa. Kan man ”göra något” av sitt liv, eller orkar man bara låta det passera? Eller har man ens en valmöjlighet?

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare