Dagsarkiv: 3 april, 2018

Recension: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 april 2018.

Carolina Setterwall debuterar med en roman om sambons oväntade död. Annika Koldenius läser en roman om förlust som går rätt in i kroppen.

Hej Carolina! Jag skriver det här till dig för jag har läst din bok ”Låt oss hoppas på det bästa” och för att du skriver på ett sätt som jag förstår. Därför går din text rakt in i mig på ett sätt som ingen annan text gjort på mycket länge. Du förlorade din sambo plötsligt och oväntat. En morgon när du skulle väcka honom låg han död i er säng. Du hade en 9 månader gammal bebis att ta hand om. Jag förlorade min son efter en lång tids sjukdom. Jag höll honom i handen när han dog på sjukhus. Men förlusten känns lika stor, tomheten efteråt är densamma. Hur klarar man sig igenom något sådant?

Jag känner igen precis allt du skriver. Du skriver på det sätt som är det enda möjliga: på ett distanserat sätt, som att du är en utomstående som registrerar det du ser, snarare än att vara den som står i ett känslocentrum av det som händer. Dina bilder är tydliga, nästan fotografiska. Jag känner igen det sättet att skriva på, för det är exakt så jag skrev om min egen akuta förlust i boken ”Vi var alltid beredda” – som tittande på förlusten utifrån för att kunna förstå det som sker. Det blir en öppen text på det viset, som på ett fint sätt bjuder in läsaren att fylla i med sina egna känslor och erfarenheter vad gäller sorg och förlust. Jag tycker så väldigt mycket om din bok för det! Jag fulgrät till exempel vid första gången du var på ridskolan, när du behövde berätta för andra! Och du beskriver både skulden över det som hänt, och ensamheten, så bra i dina exakta bilder. Det där med namnskylten på dagis, till exempel.

När man skriver en självbiografisk roman så finns det aspekter av hänsyn att förhålla sig till. Jag tänker på Kerstin Strandbergs nyligen utkomna bok ”Skura ut”, där hon skriver: ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan. I en självbiografisk roman balanserar man på en lina, men du tippar väldigt sällan över på fel sida. Dina nära är beskrivna med mycket värme och kärlek. De som inte förstår (åh, jag kan också berätta massor av historier och konstiga repliker!) lämnar du respektfullt åt sitt. Men kanske hade jag velat att din bok skulle sluta efter den första delen. Att beskriva försöken att ”gå vidare” efter begravningen är på ett sätt en ännu plågsammare läsning än om den första akuta förlusten, nästan på gränsen till vad jag klarar av att veta. Här tänker jag också på hänsynsaspekten: det finns ingen redovisningsplikt av alla händelser. Samtidigt tycker jag ändå att det är lite skönt att du inte lämnar läsaren i sticket med frågan ”Men hur gick det då?” Tja, faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som ”kan gå vidare” på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på ”paus” så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte. Så kämpa på! Vänliga hälsningar

Annika Koldenius

Annonser

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare