Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 mars 2018.
Rafael Donners självbiografiska essäer är trivsamt sällskap, tycker Annika Koldenius.
Ibland tänker jag att det vore trevligt att vara lite yngre igen. Kanske 25. Eller möjligtvis 30. Och särskilt när jag läser Rafael Donners (född 1990) biografiska essäsamling ”Människan är ett känsligt djur”. Det är något med nyfikenheten inför livets och människans mysterier och viljan att förstå, tillsammans med den där självklara utgångspunkten att det mesta av livet ligger framför en.
Rafael Donner kallar ”Människan är ett känsligt djur” för en självbiografisk essä. Han utgår från olika mänskliga känslor och egenskaper, och resonerar sedan kring dem utifrån egna erfarenheter. Essäerna heter saker som ”Oro”, ”Frihet”, ”Egoism”, ”Tro” och ”Manlighet”. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst, lite för mycket mansplaining och jag leker med tanken ifall en kvinna skulle kunna skriva så här självsäkert och självklart, ta sig den platsen.
Men om jag slutar tänka på det, så är det faktiskt riktigt trivsamt och oförargligt att vara i Rafael Donners sällskap. Rafael Donners tankar väcker mina egna funderingar kring vad jag tycker om till exempel ”Tro” eller ”Svaghet”. Jag tycker också om Rafael Donners allvarlighet och hans lätta handlag med språket och orden. Och det är uppfriskande att befinna sig i sällskap med någon som varken hunnit bli trött eller cynisk.
Annika Koldenius 