Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s