Monthly Archives: mars 2018

Recension: Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 mars 2018.

Rafael Donners självbiografiska essäer är trivsamt sällskap, tycker Annika Koldenius.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att vara lite yngre igen. Kanske 25. Eller möjligtvis 30. Och särskilt när jag läser Rafael Donners (född 1990) biografiska essäsamling ”Människan är ett känsligt djur”. Det är något med nyfikenheten inför livets och människans mysterier och viljan att förstå, tillsammans med den där självklara utgångspunkten att det mesta av livet ligger framför en.

Rafael Donner kallar ”Människan är ett känsligt djur” för en självbiografisk essä. Han utgår från olika mänskliga känslor och egenskaper, och resonerar sedan kring dem utifrån egna erfarenheter. Essäerna heter saker som ”Oro”, ”Frihet”, ”Egoism”, ”Tro” och ”Manlighet”. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst, lite för mycket mansplaining och jag leker med tanken ifall en kvinna skulle kunna skriva så här självsäkert och självklart, ta sig den platsen.

Men om jag slutar tänka på det, så är det faktiskt riktigt trivsamt och oförargligt att vara i Rafael Donners sällskap. Rafael Donners tankar väcker mina egna funderingar kring vad jag tycker om till exempel ”Tro” eller ”Svaghet”. Jag tycker också om Rafael Donners allvarlighet och hans lätta handlag med språket och orden. Och det är uppfriskande att befinna sig i sällskap med någon som varken hunnit bli trött eller cynisk.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

”Ska du satsa på musiken nu?”

”Ska du satsa på musiken nu?”, sa någon i förbifarten när vi släppte vår första singel på Spotify.

Ja, jo. Men mer korrekt är det nog att säga: ”Ska du återvända till musiken nu?”

För musiker var ju det jag trodde att jag skulle bli när jag var 16. Jag hängde varje kväll i veckan och ofta på helgerna på musikskolan, för jag gick på så kallade ”förberedande studier för musikhögskola”, och sjöng jazz, sjöng i kör, tog pianolektioner, lektioner i musikteori, och spelade trumpet i storband, jazzensemble, blåsorkester och symfoniorkester. Och jo, jag ställde upp i några talangjakter också. Någon gång med en egen låt.

Men sen hände något. Kärleken till det skrivna språket tog över och jag blev så småningom journalist och författare istället. Och skriva kommer jag ju alltid göra, det också.

Men musik har ju ALLTID funnits i mitt liv. Jag har ALLTID sjungit. Jag har ALLTID lyssnat.

Men jag aldrig haft någon som jag kunnat SKAPA musik tillsammans med. Förrän nu.

Nu finns bandet ”No Space Between Us” , som består av mig och Dan Högberg (som jag ju också delar kärlek med). Och vi har just släppt vår första singel ”Stay with me” på Spotify, iTunes och Amazon.

Jag skriver texterna och Dan skriver musiken. Och så arrangerar vi och producerar tillsammans.

Följ oss gärna på Instagram eller Facebook. En ny singel kommer snart och senare under 2018 släpper vi en EP.

 

Lämna en kommentar

Filed under Musik, No Space Between Us

Recension: En kort krönika om sju mord av Marlon James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 mars 2018.

”En kort krönika om sju mord” är en brutal historia från 70-talets Jamaica, som är något av det bästa Annika Koldenius läst på mycket länge.

Det är en regnbågskakofoni av jamaicanska och amerikanska röster: Papa Lo, Nina Burgess, Bam-Bam, Josey Wales, Barry Diflorio, John-John K och ännu många fler. De är skurkar, knarkare, CIA-agenter, journalister, flickvänner och de pratar och pratar i kapitel efter kapitel och orden verkar aldrig ta slut. Och jag vill inte heller att de ska ta slut. För ”En kort krönika om sju mord” är en av de språkligt bästa och mest golvande romaner jag läst på många, många år.

”En kort krönika om sju mord” är ett gigantiskt romanbygge på 750 sidor av jamaicanska Marlon James, som till största del utspelar sig i Kingston kring Bob Marleys mordförsök 1976. Det är storpolitik, sex, ofattbart våld, droger, bög- och kvinnohat i en roman som försöker fånga tidsandan, och som också lyckas med det genom att låta många olika människor berätta sitt.

Det gör ont att läsa om så mycket brutalt våld i en roman. Men det lekande fantastiska språket, som i original blandar högt och lågt och egentligen oöversättbar patois, gör det ändå möjligt. Översättaren Niclas Hval har gjort ett mycket tonsäkert arbete genom att behålla vissa ord oöversatta för att behålla känslan av Jamaica. Lättläst? Absolut, tro inget annat. Och låt inte romanens omfång skrämma, det går att ta ett kapitel i taget. Det är värt ansträngningen.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Ormen i Essex av Sarah Perry

Recensionen publicerad bland annat i Borås Tidning 2 mars.

”Ormen i Essex” är en charmig historia från sekelskiftets England som får Annika Koldenius att längta efter gurksmörgåsar.

Det är något visst med sekelskiftet 1800/1900. Det är en tacksam tid att förlägga romantiska idéromaner, där gamla idéer möter den nya tiden. I Sarah Perrys roman ”Ormen i Essex”, är året 1893 och läsaren får följa den unga intellektuella änkan Cora Seaborne från London. Hon är intresserad av paleontologi och därför far hon med sin väninna, den politiskt aktiva Martha, och sonen Francis till Essex för att leta efter fynd. Här träffar hon prästen William Ransome med familj och får höra talas om ett mystiskt odjur som skapat oro hos invånarna. I London finns vänner kvar, bland annat en kirurg som är hopplöst kär i Cora.

”Ormen i Essex” är en charmig roman där Sarah Perry genom sina många karaktärer gestaltar flera av den här tidens motpoler: vetenskap möter religion, storstadens framväxt ställs mot landsbygdens vidskeplighet. Ibland blir det kanske lite för mycket, när både oprövade kirurgiska ingrepp och stadsplaneringsfrågor ska samsas på samma sidor som romantik och religiösa spörsmål. Men det myllrar av både liv och människor, och läsaren har aldrig tråkigt. Jag kommer faktiskt att tänka på Carina Burmans roliga romaner om Euthanasia Bondesson, för Sarah Perry har en stil som påminner lite om pastischens. Verkligen mycket charmigt till en stor kopp te med några gurksmörgåsar.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner