Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s