Monthly Archives: oktober 2017

Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2017.

”När reglerna slutat gälla” är en berättelse om när livet inte blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en välskriven men glättig skildring, där sorgen inte får ta tillräcklig plats.   

Att vilja ha allt. Att vilja ha kakan kvar och samtidigt vilja sluka den. ”Du kan få allt, bara du jobbar tillräckligt hårt! Det händer bara på DIG!” Men ibland händer det som inte får hända, det du inte har kontroll över. Livet slår till med en storslägga och sveper undan fötterna på dig.

Självklart finns det en stor igenkänning hos mig i Ariel Levys berättelse ”När reglerna slutat gälla”. Jag är också född på 1970-talet, jag är också journalistutbildad, jag trodde också att jag kunde få allt bara jag ansträngde mig och att inget ont kunde hända mig. I det senare hade både Ariel Levy och jag grundligt fel. Ariel Levy blir en prisbelönt och framgångsrik journalist, gifter sig med den perfekta drömkvinnan och reser jorden runt för att skriva reportage för prestigetidningen The New Yorker. Hon blir gravid på första försöket när hon och frun äntligen bestämmer sig för att det är dags att skaffa barn. Pappan till barnet lovar dem ekonomisk trygghet för lång tid framöver. Men så inträffar katastrofen: under en reportageresa till Mongoliet får Ariel Levy missfall i femte månaden och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes fru dolt en grav alkoholism. Kort därefter drar sig pappan till det dödfödda barnet ur ytterligare försök. Så under en månad förlorar Ariel Levy det mesta av det hon trott sig veta om sitt liv: en ekonomisk trygghet, en fru, ett barn.

Ariel Levy skriver precis sådär roligt och lättsamt om svåra självupplevda saker som bara amerikanska skolade journalister kan. Några andra är Elizabeth Gilbert (”Eat Pray Love”), och Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) för att nämna några exempel. Och ja, jag klumpar faktiskt ihop just dem i en liten klump, för det finns gemensamma nämnare mellan dem och det är just det att kunna beskriva den djupaste sorg med ett slags naken öppenhet, svart humor och sarkasm som kommer ur ett grundläggande självförtroende och en självklarhet i att man har en plats i samhället oavsett hur jävligt livet är och blir. Men där Joan Didion har allvar och djup och Elizabeth Gilbert en rejäl skopa humor som får läsaren att ibland asgarva, har Ariel Levy enbart en glättighet som inte biter på mig. ”Jag går inte på det!” Vill jag ropa till henne. ”Jag tror inte på din version!”

”När reglerna slutat gälla” rymmer många berättelser. Det handlar om när livet inte riktigt blir som man tänkt sig, men det är också en uppväxtskildring och samtidigt en stor feministisk berättelse om att våga tro på sig själv och sin förmåga, och att inte låta någon stoppa en för att nå sina mål. Det är också en berättelse om parkärlek, även om det just i detta fall handlar om lesbisk kärlek. Men det är väldigt lite som handlar om den där sorgen som står nämnd på baksidan, och som är upptakten till hela boken. Samtidigt är det otroligt välskrivet på ett sätt som bara riktigt skickliga amerikanska journalister kan skriva, och lättläst att jag bara flyter med. Men lite snopen är jag nog att själva sorgen fick så lite plats.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner