Monthly Archives: augusti 2017

Recension: Sista gästen av Andreas T Olsson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten.

”Sista gästen” är en berättelse med en riktig knorr. Annika Koldenius imponeras av romandebuterande Andreas T Olsson.

Det finns vissa romaner som man vill läsa om när man läst sista sidan för att författaren just presenterat något för läsaren som ställer allt på ända. Egentligen är det faktiskt inte schysst att luras på det där sättet. Men samtidigt är det himla uppfriskande som omväxling. Det är inte så ofta det händer, nämligen. Men i ”Sista gästen” använder sig Andreas T Olsson av just det greppet – och det på ett snyggt och haktappande sätt. Det är nämligen inte så att Andreas T Olsson far med osanning. Han låter bara sin berättare avstå från att berätta alla detaljer i bilden fram tills de sista sidorna.

Andreas T Olsson är skådespelare på Dramaten och romandebuterar nu med ”Sista gästen”. Det är en berättelse om Thomas Rapp, som till stor del utspelar sig på restaurangen KB i Stockholm. KB är en förkortning för Konstnärsbaren. Där möter Thomas Rapp gästerna Sara och Henrik, som verkligen är de mest fantastiska gäster enligt Thomas Rapp. Thomas Rapp har också en före detta flickvän Ellen, som flyttat till Örebro. Men det är Henrik och Sara han verkligen bryr sig om. Ja, läsaren får verkligen lära känna Thomas Rapp. Hur han tittar på tvättmaskinen när han tvättar. Vad han tycker om konstnären Lennart Jirlow. Varför han slutade läsa litteraturvetenskap. Vad han tycker om felaktiga undertextningar. Och varför han tycker så mycket om Sara och Henrik.

”Sista gästen” är rolig, på ett lågmält sätt. Skojsig och enerverande på samma gång. Och det gäller att hänga med i svängarna. För det svänger, både i berättelsen och i språket. Den lätt skruvade tonen är mycket snillrikt uttänkt och konsekvent genomförd. Det finns en förnumstighet, som ihop med något absurt klämkäckt gör att jag vill ha min bettskena till hands när jag läser. Ibland går nämligen både Thomas Rapp och berättarens språkliga ton mig på nerverna. Fast på ett sätt passar det faktiskt också bra ihop med historien. Men enerverande är det. ”Sista gästen” är ungefär som en kombination av Erlend Loe och faktiskt en annan författande skådespelare: Jonas Karlsson.

”Sista gästen” är en smart historia med knorr på slutet. Och den där knorren som ska överraska läsaren på slutet är vitsen med hela romanbygget. En liten invändning bara: jag tycker det märks ibland att knorren är poängen. Andreas T Olsson har svårt att göra ”Sista gästen” riktigt intressant på alla sidor och ibland gäspar jag och tänker: Varför berättar han det här om Thomas Rapp? Är det för att fylla fler sidor? Det är inte, inte bra när läsaren tänker så. Fast – med den knorren är nästan allt förlåtet. ”Sista gästen” är en mycket imponerande debut från en författare som vet hur man kommer på en berättelse med knorr.

Annonser

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Några tankar om Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen

Jag blir förtjust i Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens skrivprojekt så fort jag hör talas om det. Men undrade samtidigt: hur gör de? hur skriver man ihop med en annan människa? Visst – flera kända författarduor finns i deckargenren, men i dikt? Jag har haft föreställningen om att poesi är en enda människas röst. Har jag fel? Ja, är svaret på den frågan. Naturligtvis. Poesi är det man bestämmer att det är.

Skrivprojektet blev till slut en diktsamling i tre delar som heter ”Ömhetsmarker”, utgiven på Schildts & Söderströms. Lina Hagelbäcks ord är jag bekant med sedan hon blev nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för Violencia. Ulrika Nielsen är en ny bekantskap. Därför är det också lättare för mig att upptäcka var Lina Hagelbäck bidragit. Eller – vad jag tror att hon bidragit. Nej – jag måste sluta med en sådan läsning genast och bara låta mig färdas med orden.

Vänskapen! Åh, den kvinnliga vänskapen. Att skapa sitt eget rum och språk dit ingen annan har tillträde. Så uteslutande, så underbart. Men jag känner mig ändå inbjuden i universumet som Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen skapat. Vissa rader etsar sig fast. Igenkänning av tillstånd.

Egentligen är jag mest förtjust i del 1, som till stor del består av dialog. Där är samtalet och projektet mellan de två vännerna tydligast. Jag tycker nämligen om att det syns att det är två som skrivit. Jag undrar där: varför hemlighålla vem som skrivit vad? Samtalet är nyckeln! Vänskapen på raderna väcker en molande avundsjuka hos mig: att fylla i varandras ord och tankar. Så sällsynt det är att hitta någon som är sådan som en själv och förstår! Någon man kan sammansmälta med.

Som själv skrivande människa förundras jag också över ordlekarna i dikterna – associationerna, det främmande, som kan avbrytas av konkreta bilder. Men tvärsigenom alla ord – vänskapen. Kapitulationen inför vänskapen och att ge sig själv till en annan människa på ett vis som inte är av sexuell natur, men ändå är så nära man kan komma. Jag behöver dig! Jag kan inte vara utan dig! Det är du och jag.

Lämna en kommentar

Filed under Poesi, Recensioner, Svenska författare